Rättspsykolog om våld i skolan: ”Nittio procent av det ni behöver göra gör ni redan”
Rubrikerna varnar för en våldsvåg bland unga, men statistiken ger en annan bild. Samtidigt brottas många lärare med en svår avvägning: när ska våld eller allvarliga konflikter mellan elever lösas i skolan – och när blir den ett ärende för polisen? Lärorikt har talat med universitetslektorn i juridik Esko Yli-Hemminki och rättspsykologen Tom Pakkanen.
Mediedebatten om ungdomskriminalitet är ofta förenklad och polariserad. Rättspsykologen Tom Pakkanen vid Åbo Akademi säger att man lätt får en förvrängd bild om man enbart läser rubriker. Han ger lugnande besked till alla som är oroliga för att ungdomskriminaliteten ökar okontrollerat.
– Ungdomskriminalitet har diskuterats mycket i medierna den senaste tiden. Budskapet har varit att våldet har ökat och blivit grövre. Men när man granskar statistiken ser läget inte särskilt oroväckande ut. Sedan 1995 har andelen unga som begår minst ett brott minskat.
Tom Pakkanen hänvisar till den senaste omfattande undersökningen om ungdomskriminalitet i Finland. År 2024 låg andelen unga som begått ett brott på samma nivå som 2020. De allvarligare våldsbrotten – som toppade 2023 – är tillbaka där de var i början av 2020-talet.
– Av alla unga uppger 4 procent att de har misshandlat någon. De största problemen tenderar att samlas kring ett fåtal unga. När jag har diskuterat med polisen framgår det att det i Helsingfors är omkring 50 ungdomar som står för den största delen av de grova brotten i huvudstaden. Helsingforspolisen känner till dem alla vid namn.
Psykiskt våld syns tydligare i statistiken
De långsiktiga trenderna för fysiskt våld pekar alltså nedåt. Däremot har det psykiska våldet ökat en aning.
– Men det kan också bero på att man talar mer om det än förut och att det därför syns tydligare i statistiken. Överlag har vi blivit bättre på att identifiera vad som är psykiskt våld och att namnge det rätt.
Överlag har vi blivit bättre på att identifiera vad som är psykiskt våld och att namnge det rätt.
Enligt Tom Pakkanen handlar det om en liten grupp som klarar sig allt sämre.
– Samma trend gäller för ångest- och depressionsrelaterad ohälsa bland unga. Trots att det finns belägg för att den psykiska ohälsan har ökat under de senaste decennierna pekar kurvorna för de flesta unga ändå åt rätt håll.
Skolans långsiktiga arbete förebygger våld
Rättspsykologen Tom Pakkanen säger att skolorna generellt hanterar ungdomskriminalitet på ett bra sätt.
– Största delen av de unga upplever att de har god kontakt med sina lärare och föräldrar. Det arbete som skolan gör för att stödja elevernas socioemotionella utveckling har visat sig motverka ungdomskriminalitet. Mitt budskap är att fortsätta på samma linje, och att hålla tröskeln låg för att ingripa när man ser att ett barn mår dåligt och behöver hjälp.
Det arbete som skolan gör för att stödja elevernas socioemotionella utveckling har visat sig motverka ungdomskriminalitet.
Den förlängda läroplikten, där alla får en studieplats på andra stadiet, har också varit till nytta, anser Pakkanen. Samma sak gäller antimobbningsprogram som exempelvis KiVa Skola.
– Vi börjar skörda frukterna av ett långsiktigt arbete. I den mån vi behöver förändra något är det en fråga om finjusteringar. Till lärarna vill jag säga att 90 procent av det ni behöver göra gör ni redan.
När ska skolan kontakta polisen?
Pakkanen oroar sig för en utveckling där många lärare känner sig pressade att göra en brottsanmälan när något händer i skolan.
– Karikerat rör vi oss lite mot det amerikanska ”see you in court”-tänket, i stället för att ta tag i situationerna där de händer, när de händer.
När bör man då kontakta polisen? Det beror på händelsens art och på situationen, säger Pakkanen – allvarligt våld ska självklart anmälas och utredas. Som lärare kan man gärna konsultera polisens förebyggande verksamhet i knepiga situationer. Men tröskeln för att göra en brottsanmälan borde vara hög, anser han.
– Många lärare kan uppleva ett tryck utifrån och tänker att de kanske begår ett tjänstefel om de inte anmäler sin brottsmisstanke, trots att de både vill och kan hantera situationen själva.
Pakkanen konstaterar att skolan, till skillnad från polisen, ofta känner de involverade bäst. Där har man den färskaste och mest heltäckande informationen om vad som har hänt.
Skrämsel och hårdare straff kan få motsatt effekt
Att tillkalla polis för att skrämma eleverna är inte rätt strategi, säger Pakkanen. Enligt honom visar forskningen att avskräckning sällan fungerar.
– Exempelvis amerikanska ”scared straight”-program, där unga träffar fångar som får agera varnande exempel, har visat sig öka snarare än minska brottsligt beteende.
Pakkanen är däremot positivt inställd till att skolor numera kan konsultera polisen med låg tröskel, exempelvis inom ramen för polisens ankarverksamhet. Där stödjer polis, socialväsende och hälsovård tillsammans unga i riskzonen.
Unga kan ännu inte fullt ut bedöma långtidskonsekvenserna av sina handlingar.
Att skärpa straffen för unga anser Tom Pakkanen vara fel strategi för att råda bot på ungdomskriminaliteten.
– Att exempelvis sänka den straffrättsliga åldern är inte rätt lösning. När Danmark testade det här och sänkte den från 15 till 14 år försämrades läget, och åldern höjdes igen. Unga kan ännu inte fullt ut bedöma långtidskonsekvenserna av sina handlingar.
Precis som skrämselstrategier kan hårdare straff ha motsatt effekt än vad avsikten med dem är, säger Pakkanen. Att låsa in ungdomar på slutna institutioner kan förvärra problemen, eftersom den unga riskerar att bli stämplad som en brottsling och att forma sin identitet utifrån det.
– Det avgörande är inte att den unga personen låses in, utan vad som erbjuds under den perioden. Om man satsar på evidensbaserade interventioner och vårdformer så kan det bli bättre. Om man bara låser in dem utan att erbjuda någon kvalitativ rehabilitering ökar riskerna för att problemen förvärras.
Yli-Hemminki: Polisen bör vara en sista åtgärd
Universitetslektor Esko Yli-Hemminki tar i sin forskning fasta på att straffrätten i allt högre grad används som ett sätt att utöva olika former av kontroll.
– Överlag används straffrätten för mycket i Finland, och utvecklingen går mot att den allt mer används som ett politiskt maktmedel. Vi måste komma ihåg att straffrätten är statens sätt att kontrollera medborgarna. Den ska inte användas lättvindigt.
I sin doktorsavhandling hävdar Yli-Hemminki att kriminalpolitiken blir allt mer politiserad. Fler röster höjs för att skärpa straffen och öka möjligheterna att ingripa juridiskt. Trenden bär drag av populism, anser Yli-Hemminki. Det övergripande narrativet är enligt honom att säkerhet ska prioriteras framför frihet.
Skolan är en spegel av samhället i stort, och enligt Yli-Hemminki syns liknande tankesätt också i skolmiljön.
– Vi tenderar ofta att tänka i termer av straff och myndighetskontroll som första åtgärder mot elevers våldsamma beteende, och förbise att det kanske finns mjukare metoder. Straffrätt och polis borde vara en yttersta åtgärd, om man redan har provat allt annat och inget har fungerat. Det här är särskilt viktigt när det gäller barn och unga.
Ta reda på vad som ligger bakom våldet
Yli-Hemminki påminner om att personer som är yngre än 15 år inte i juridisk mening kan göra sig skyldiga till brott. Yli-Hemminki anser att det i de flesta fall är en överdriven åtgärd att tillkalla polisen för att återställa ordningen, till exempel efter ett slagsmål på skolgården.
– I mycket allvarliga fall, som exempelvis upprepat våld, kan polisen behövas. Men att skrämma barn och unga med polisen och juridiska konsekvenser som första åtgärd är inte rätt, särskilt i fall där vi i stället kunde använda mjukare metoder.
Ska polisen och straffrätten användas som en auktoritet som avskräcker och skrämmer? Eller ska vi lära ungdomarna att det helt enkelt är fel att använda våld?
Enligt Yli-Hemminki borde vi lägga mycket större vikt vid att undersöka vad som är orsaken till det våldsamma beteendet. Här har de sociala myndigheternas roll en viktig roll.
– I grunden handlar det om vilken bild av samhället vi vill ge barn och unga. Ska polisen och straffrätten användas som en auktoritet som avskräcker och skrämmer? Eller ska vi lära ungdomarna att det helt enkelt är fel att använda våld?
Precis som Tom Pakkanen anser Esko Yli-Hemminki att vi borde diskutera mer med barn och unga, också med de unga som mår dåligt och har gjort sig skyldiga till våld.
– Vårt samhälle tenderar lätt att falla in i något slags paternalism där experter och vuxna vet bättre. Vi borde i stället bli bättre på att lyssna på de unga och verkligen försöka förstå hur vi kan hjälpa dem, säger Yli-Hemminki.
Ungdomsbrottsligheten i Finland
- Sedan 1995 har andelen unga som begått minst ett brott minskat.
- De mest allvarliga våldsbrotten nådde sin topp 2023 och är nu tillbaka på 2020 års nivå.
- Andelen unga som överhuvudtaget begår brott var 2024 på samma nivå som 2020.
- 4 procent av de unga uppger att de har misshandlat någon – 11 procent att de har blivit misshandlade. Av dem som har misshandlats har bara 14 procent berättat det för polisen.
- Brott i samband med droger har minskat, medan snatteri har ökat.
Källa: Nuorten rikoskäyttäytyminen ja uhrikokemukset 2024
Temat Trygghet lyfter ämnet ur många olika perspektiv – via den här länken hittar du hela temahelheten.
