Styrke- och resursorienterad pedagogik – siktet inställt på en pedagogiskt välmående skola
Vad har handledande verksamhet, arbetshandledning, korttidsterapi, coachning och pedagogik gemensamt? Det finns många olikheter, men i grund och botten är det interaktion det handlar om. Lärande är den gemensamma nämnaren, skriver lektor Kristina Ström.
Målet är bland annat att stödja självkännedom, självinsikt och självreflektion och goda sociala och emotionella färdigheter. Det resulterar i sin tur i ett bättre välmående. I skolvärlden kan vi tala om pedagogiskt välbefinnande.
Enligt Janne Pietarinen, professor vid Östra Finlands universitet, är välmående en förutsättning för lärande, och välmåendet i sig kan även ses som en inlärningsprocess. Begreppet pedagogiskt välbefinnande används för att beskriva det välbefinnande som skapas av skolans aktörer i de pedagogiska processerna.
Jag har själv i över tjugo års tid jobbat bland annat som lärare och studiehandlare och i tio års tid utbildat skolpersonal och fått höra om den stress och otillräcklighet som skolpersonalen upplever i sitt arbete. År 2021 fortbildade jag över 200 lärare och annan personal inom utbildnings-, social- och hälsovårdssektorn. De här utbildningarna är emotionellt stödjande och de flesta av utbildningarna har inslag av arbetshandledning.
Många lärare berättade för mig hur de går omkring med skuldkänslor för att de upplever att de inte lever upp till de krav som ställs på dem.
Många lärare berättade för mig hur de går omkring med skuldkänslor för att de upplever att de inte lever upp till de krav som ställs på dem. Utmattning förklaras för ofta med att lärarna har utmaningar med sin stressreglering. Denna förklaring är alldeles för simpel och för över ansvaret för det pedagogiska välbefinnandet på den enskilda individen i allt för stor grad. Den tar inte heller i tillräcklig mån ställning till fenomenet ur ett mera systemiskt perspektiv. Enligt Pietarinen kräver skapandet av pedagogiskt välbefinnande i skolan ett mera holistiskt och systemiskt synsätt.
Pedagogiskt utmanande sociala situationer
Många lärare vill koncentrera sig på undervisningen, i stället för att använda tid på pedagogiskt utmanande sociala situationer. Många lärare upplever att arbetsbördan är stor nog. Det är inte frågan om att lärare inte bryr sig om sina elever, utan mera en önskan om att få fokusera på själva skolarbetet.
Biträdande rektor Lotta Dammert beskriver det så här i en kolumn i Pargas Kungörelser: ”Ingen lärare har i sin utbildning specialiserat sig på utredningar av mobbningsfall, på hur man hanterar psykisk ohälsa och depressioner hos barn, på hur man bäst handskas med utåtagerande barn eller på hur man lyckas bryta hög skolfrånvaro. Och ändå är det vardag i skolan – betydligt svårare saker än att undervisa finska verb.”
Det som lärare upplever vara det mest utmanande är bland annat att ta tag i mobbning, bemöta barn med psykisk ohälsa, bemöta barn med utmanande beteende och hantering av skolfrånvaro och skolvägran.
Det som lärare upplever vara det mest utmanande är bland annat att ta tag i mobbning, bemöta barn med psykisk ohälsa, bemöta barn med utmanande beteende och hantering av skolfrånvaro och skolvägran. Att lärarna bryr sig om dem upplever också de flesta eleverna. Maarit Hosio har i sin doktorsavhandling intervjuat elever i grundskolan och nästan alla av de intervjuade eleverna upplevde att deras lärare bryr sig om dem.
Plåster på såren – lösningar eller ta tag i de ursprungliga problemen
Enligt docent Silja Kosola utgör psykisk ohälsa det största hotet mot barns och ungdomars hälsa och välbefinnande. På 2010-talet ökade remisserna till ungdomspsykiatrin drastiskt och det här ledde till krav på att anställa exempelvis ungdomsinstruktörer eller psykiatriska sjukskötare till skolorna.
Enligt Silja Kosola var det här en reaktion på det ökade antalet remisser. Lösningar så som att öka antalet studieplatser för specialistläkare inom barn- och ungdomspsykiatrin eller att öka på antalet hälsogranskningar kan endast ses som kortsiktiga åtgärder och ett plåster på såren. Problemen förvärras ifall inte de ursprungliga problemen åtgärdas.
De unga behöver, förutom av sina föräldrar, acceptans av andra vuxna, för att skapa en sund jaguppfattning.
Skolan är ytterst viktig för unga som bygger sin identitet. De unga behöver, förutom av sina föräldrar, acceptans av andra vuxna, för att skapa en sund jaguppfattning. Lärare, kuratorer, skolpsykologer och personal inom elevhälsovården, som isolerar sig, är ett hot mot de ungas välbefinnande.
Varje vuxen människa i skolan är en del av skolgemenskapen. Skolpersonalens uppgift är att försäkra sig om en positiv, accepterande atmosfär och stödja ungas styrkor och att så fort som möjligt ta tag i mobbning, skolfrånvaro och andra problematiska fenomen. Enligt Kosola kan ingen avsäga sig det här gemensamma arbetet och fösa undan ansvaret till en enskild kurator eller psykolog.
Lärarnas arbetshälsa formas av vardaglig växelverkan inom arbetsgemenskapen
Enligt Pietarinen är speciellt sättet att hantera de pedagogiskt utmanande sociala situationerna centrala för lärarnas arbetshälsa. Hur man hittar lösningar till dessa utmanande situationer är avgörande för lärarnas upplevelser av antingen utmattning eller egenmakt.
De lösningar och de verksamhetsmodeller som stöder lärarnas arbetshälsa karaktäriseras av problemlösning med hjälp av ett aktivt, kollektivt, analytiskt, proaktivt och ett holistiskt arbetssätt. De här verksamhetsmodellerna, som stöder lärarnas arbetshälsa, kan arbetsgemenskapen lära sig både på gemensam nivå och på individnivå. Den dynamiska och interaktiva relationen (person-working environment fit) mellan läraren och hens arbetsmiljö den centrala faktorn som reglerar lärarens välmående. Lärarens och skolgemenskapens verksamhets- och tankemodeller formar till stor grad på vilket sätt den här relationen kommer att utvecklas med tiden.
Lärarnas välbefinnande har en avgörande roll för i vilken mån skolan kommer att lyckas med att fylla sin pedagogiska grunduppgift.
De här modellerna skapas, utvecklas och formas som ett resultat av en inlärningsprocess. Enligt Pietarinen är det dels fråga om regleringen av den egna återhämtningen i arbetsvardagen. Dels är det fråga om i vilken mån läraren deltar i arbetsgemenskapens verksamhet och kollektiva praxis, så att det samtidigt stärker samtliga aktörers upplevelse av delaktighet, autonomi och kompetens i gemenskapen. Lärarnas välbefinnande har en avgörande roll för i vilken mån skolan kommer att lyckas med att fylla sin pedagogiska grunduppgift.
Verksamhetsmodeller som främjar pedagogiskt välbefinnande
Enligt Pietarinen är 1) begränsat aktörskap – upplevelse av att sakna möjligheter och förfaringsätt, 2) brist på systemiskt synsätt och begränsat perspektiv – problemet har ingen koppling till helheten, samt 3) känslor av maktlöshet och förlamning alla typiska vid belastning.
De verksamhetsmodeller som i sin tur stöder skolpersonalens pedagogiska välbefinnande är analytisk och proaktiv problemlösning samt aktivt aktörskap. Med andra ord känslan av att ha koll på situationen, trots brådskan samt holistiskt och systemiskt arbetssätt. Lärare utnyttjade exempelvis kollegialt stöd och externa resurser för att lösa problem i skolan. Det handlar inte bara om att ta hand om sin återhämtning, utan också om att ha möjligheten att vara delaktig i utvecklingen av sin arbetsgemenskap.
Pedagogie doktor Liisa Ahonen har forskat i och skrivit sin doktorsavhandling om utmanande situationer inom utbildningen. Enligt Ahonen är empati det enda som barn förmår att ta emot i en utmanande situation. Inga anvisningar, förbud eller tillrättavisningar fungerar. Empati fungerar däremot med alla barn.
Vårt sätt att bemöta barnet eller låta bli att bemöta barnet formar barnets uppfattning om sig själv som individ, men formar också barnets uppfattning om hur barnet ska behandla andra människor. Den vuxnas empatiska bemötande inger trygghet och hjälper barnet att lugna ner sig efter en utmanande situation. Empatin visar barnet att hens tankar och behov är viktiga för den vuxna och empatin ger möjligheter till en konstruktiv diskussion.
Arbetsmodeller för positiv pedagogik och styrkefostran
Akademiprofessor Katariina Salmela-Aro säger att inlärningen av socioemotionella färdigheter är lika viktig som inlärningen av exempelvis matematiska ämnen och språk för att barn och unga ska klara sig i livet. Sociala och emotionella färdigheter kan definieras på olika sätt. En av de vanligaste och mest använda definitionerna är utarbetad av The Collaborative for Academic, Social and Emotional Learning (CASEL 2013).
CASEL:s definition av sociala och emotionella färdigheter består av komponenterna: självkännedom, självkontroll, social medvetenhet, förmågan att inleda sunda relationer och att kunna fatta beslut. Barns goda sociala och emotionella färdigheter har ett samband med ett flertal faktorer i vuxenlivet, bland annat gällande utbildning, sysselsättning, psykisk hälsa, välmående, användning av rusmedel och kriminalitet.
Positiv pedagogik kan stödja inlärningen av socioemotionella färdigheter. Även docent Silja Kosola flaggar för att skolpersonalen ska implementera positiv pedagogik för att stärka välbefinnandet i skolorna.
Inom den positiva pedagogiken har de senaste åren utvecklats fina så kallade SEL-program, så som ”Se det goda”, ”Styrkecirkeln” och ”Stjärnklart”. SEL står för Social and Emotional Learning. Samtliga SEL-program, koncept och arbetsmodeller inom positiv pedagogik stärker individens känsla av kompetens, stöder självkänslan, delaktigheten och aktörskapet.
Det är viktigt att nya koncept och verktyg utvecklas, eftersom olika yrkesgrupper inom utbildningen som jobbar med olika målgrupper behöver olika verktyg som passar in i det unika sammanhanget där verktyget behövs. Alla kan hitta ett program eller koncept som passar en själv bäst och som passar den målgrupp som man jobbar med. Docent Lotta Uusitalo-Malmivaara och pedagogie doktor Kaisa Vuorinen har tillsammans utvecklat ”Se det goda”-konceptet.
Pedagogie doktor Sanna Wenström har utvecklat konceptet Styrkecirkeln tillsammans med doktoranden Laura Paaso. Enligt Sanna Wenström ger den positiva psykologin oss verktyg för att förstå, uppskatta och ta vara på styrkor.
Styrkecirkeln är ett mångsidigt koncept och ett verktyg för identifiering och namngivande av styrkor. Den grundar sig på den positiva psykologins syn på styrkor, som omfattar karaktärsstyrkor, begåvningar, förvärvande av kunskaper och färdigheter, intressen, värderingar och resurser. Wenström har också forskat i positivt ledarskap och arbetar med ledarskapsutveckling för ledare bland annat inom utbildningen.
Normaliseringen av otillräcklighet
Trots att många lärare i åratal har använt sig av positiv pedagogik i skolorna, lyckas vi trots allt inte alltid bemöta alla barn och unga. Vissa situationer kan vi uppleva som så pass jobbiga att vi varken förmår, vill eller kan hantera dem. De här situationerna kan väcka känslor av osäkerhet och rädsla. Vi kanske hellre ger över ansvaret åt någon annan i stället för att stanna upp, lyssna och ta itu med en sak eller situation, som får oss att känna oss obekväma.
Eleven satt tyst och grät hela skoldagen och störde ingen. Ingen vuxen kom fram för att trösta henne fastän lärarna såg att hon satt och grät.
En av mina vänner berättade om en 14-åring, som på skolvägen hade fått höra att hennes bästa vän hade avlidit. Eleven var upprörd och kunde inte koncentrera sig i skolan. Eleven satt hela dagen i skolan, och deltog trots allt i undervisningen. Ämneslärarna byttes ut från lektion till lektion. Eleven satt tyst och grät hela skoldagen och störde ingen. Ingen vuxen kom fram för att trösta henne fastän lärarna såg att hon satt och grät. Eleven kände sig övergiven och var besviken på lärarna för att ingen kom till hennes undsättning.
Universitetslektor Anne-Mari Souto från Östra Finlands universitet berättar att många som arbetar med handledande verksamhet utesluter och undviker teman i handledningssamtalet som de upplever att de har svårt att ta till tals. De undviker också sådana teman som de upplevde allt för jobbiga eller skrämmande, och sådana problem som de inte hittade lösningar på. Många som arbetar med handledning verkade avgränsa sig till de teman som de har ett råd eller en färdig lösning på.
De förfaringssätt och lösningar som lärare har för att hantera pedagogiskt utmanande sociala situationer reglerar lärarnas upplevelser av antingen utmattning eller egenmakt i sitt arbete. Det finns inga lätta lösningar och alla hanterar dessa pedagogiskt utmanande sociala situationer på sitt sätt.
En dylik normalisering av otillräcklighet kan med tiden resultera i att vi ger upp och tänker att det inte finns något som vi kan göra åt den belastning och de utmaningar som många lärare har.
Normalisering av otillräcklighet exempelvis i Lotta Dammerts kolumn i Pargas Kungörelser med rubriken ”Vi kommer aldrig att räcka till”, gör mig fundersam. Kolumnen i sig har ett fint innehåll och den är en viktig tankeställare för oss alla. Det jag reagerar på är normaliseringen av lärarnas otillräcklighet. En dylik normalisering av otillräcklighet kan med tiden resultera i att vi ger upp och tänker att det inte finns något som vi kan göra åt den belastning och de utmaningar som många lärare har. Det kan också resultera i nonchalans – det är helt normalt att lärarna upplever otillräcklighet, de kan byta jobb om det är så hemskt att jobba som lärare. Det här är ytterst bekymmersamt. Det här är ett utfall som ingen av oss vill ha.
En ny slags styrke- och resursorienterad pedagogik
Vore det möjligt att hitta olika typer av lösningar på de pedagogiskt utmanande sociala situationerna, som i bästa fall kan ge lärarna en upplevelse av egenmakt? Docent Jussi Onnismaa anser att synen på och utvecklandet av skolans grundläggande uppgift och pedagogiskt välbefinnande inte går att skilja från varandra. Å ena sidan kan vi tala om att det inte finns en tvär gräns mellan individen och gemenskapen, å andra sidan kan vi kan tala om samhörigheten eller bristen på samhörighet. På samma sätt kan vi tala om egenmakt eller bristen på egenmakt.
Salme Mahlakaarto har i sin doktorsavhandling (2010) skrivit om egenmakt. Hon poängterar att egenmakt kan uppstå som ett resultat av reflektion och dialog och att individen kan uppleva denna inre känsla av styrka – egenmakt – i en emotionellt stödande miljö, som karaktäriseras av upplevelser av delaktighet, uppskattning och acceptans.
Universitetslektor Anne-Mari Souto uppmanar oss att begrunda och känna efter om det finns sådana teman, som vi redan i förväg upplever att vi inte vill ta upp. Hon uppmanar oss att fundera på vad vi värdesätter mest i vårt arbete: är det viktigaste att man genast har svar på tal och en färdig lösning. Eller kunde vi lita på att det i bland kan räcka med att lyssna och vara närvarande på ett uppskattande sätt. Ibland kan det till och med vara det enda möjliga i situationen.
Skulle det vara möjligt att utveckla en ny slags pedagogik, styrke- och resurspedagogik för att tackla pedagogiskt utmanande sociala situationer?
Här krävs många olika typer av lösningar och åtgärder, det är helt klart. Skulle det vara möjligt att utveckla en ny slags pedagogik, styrke- och resurspedagogik för att tackla pedagogiskt utmanande sociala situationer? Jag påstår inte att det är möjligt, men jag hoppas att det vore möjligt att utveckla en resurspedagogik trots allt, som månar om lärarnas, skolpersonalens och elevernas resurser och pedagogiska välbefinnande.
I stället för att bolla ansvaret för pedagogiskt utmanande situationer mellan lärare och elevvårdspersonal, vore det möjligt att betrakta dessa utmanande situationer som gemensamma inlärningsprocesser, till vilka varenda en av oss kan tillföra sitt kunnande och sin unika insats? Med docent Silja Kosolas ord: ”Låt oss bygga ett Finland, där varje barn känner sig uppskattat för den hen är.”
Läs ursprungsartikeln (på finska) på Linkedin, där det också finns en källförteckning med länkar.
