När Lotten och Belle gick till Australien
Skribent
En vanlig eftermiddag kommer grannpappan körande längs Krokbyvägen i Tenala. Då hittar han Lotten och Belle i ett dike. Det är i slutet av nittiotalet och flickorna är på väg hem från skolan med sina skolväskor på ryggen. Deras huvuden guppar upp och ner i det långa gräset. Han följer deras förehavanden en lång stund där de botaniserar i all sköns ro bland grönska, småkryp och underbara små världar.
Nu får vi en förklaring till att skolvägen hem tar så många timmar.
Sandvägen är smal och bilarna kör hårt. Kurvan med stort K är så brant att barnen blivit ombedda att trotsa alla trafikregler och gå på fel sida om vägen. Gör man inte det blir man snabbt mos, för här på landet är trafiken obönhörligt den starkare.
Om vintermorgnarna är det kolmörkt och ofta oplogat. Det finns inga gatulyktor. Kanske hade de en ficklampa i handen. Jag minns inte. Men jag minns när vår Belle berättade om sin nya vän Lotten som hon hittat i grannhuset. Hon var fyra år gammal och hon älskade sin Lotten, men varför i alla himmelens världar måste de bo så hemskt långt ifrån varandra. Hon vandrade tappert den långa sandvägen till sin vän för att leka. I ur och skur, mörker och ljus. Kanske till och med mitt bland vargars ljud, hemuler och annat ruskigt. Utan mobiltelefon i fickan.
Vägen var uppskattningsvis 500 meter lång, och jag minns hur hon tog sats när hon gav sig i väg. För varje gång lite modigare. Men på skolvägen var de ändå två som gick tillsammans och tilliten fanns där.
Visst varnade vi dem för farliga gubbar. Ja, visst hände det väl att någon till och med stannade. Men flickorna visste sina gränser. Inte gå in i främmande bilar. Nej tack.
Efter att Belle blivit student reste hon till Australien. Helt ensam. Hon och hennes vänner anlände vid lite olika tidpunkter. Det var många etapper att avverka, många flyg att passa för en ung människa som betalt sina lågprisbiljetter med pengar som förtjänats med hjälp av tre olika jobb.
Nu är vi redan inne en bit på 2000-talet. Jag minns att vi ringde varandra vid jultid och någon gång däremellan för utlandssamtal kostade mycket. Då höll hon och hennes vänner på att ta sig runt i Australien.
Alla dessa nostalgiska minnesbilder flimrar förbi när jag intervjuar sakkunniga Joakim Enegren från Hem och Skola. Vårt samtal handlar om hur föräldrar kan skapa ett positivt mindset för sina barn, och han säger att man behöver träna sig i det verkliga livet. Han förundras över att föräldrar ibland tycks vara livrädda för att deras barn ska röra sig fritt på stan, men att de paradoxalt nog låter sina barn röra sig helt obevakade och hur länge som helst i en digital värld som på riktigt kan vara hotfull och skadlig.
När jag tidigare intervjuade ungdomsläkaren Silja Kosola sa hon exakt samma sak.
Ungefär samtidigt hör jag om nybakade studenter som vill ha sina pappor med på inträdesförhör när de ska åka från småstaden till den lilla storstaden.
Ungefär samtidigt hör jag om nybakade studenter som vill ha sina pappor med på inträdesförhör när de ska åka från småstaden till den lilla storstaden. En pappa tar ledigt från jobbet? Varför? Jo, för att studenten varken hittar eller vågar åka ensam.
Jag har tidigare talat med en universitetslektor vid Åbo Akademi som förundrat sig över alla dessa föräldrar som nuförtiden dyker upp när ungdomarna ska skrivas in vid fakulteten.
Jag tar själv emot ett samtal på en enhet inom yrkesutbildningen. Det är en pappa som vill börja studera vid en viss yrkesutbildning, eftersom dottern studerar där. Han tycker att det skulle vara fint att få vara hennes stöd i studierna och dela upplevelserna.
Ja, nu kanske du som läser tänker att det ju var en helt annan tid när mina barn var små. Dessutom bodde vi på landet. Ja, det var sannerligen en annan tid. Men var världen så liten? För Lotten och Belle? Jag är i dag övertygad om att landsvägen kom att livsträna dem på ett sätt som vi föräldrar knappast förstod vidden av då. Att ta sig från hemmets trygga vrå på Krokbyvägen till byns centrum blev deras första Australien. Sedan följde flera. Som för oss alla.
Men det är klart att om man tillbringat det mesta av sin vakentid vid en skärm, kan det verkliga livet te sig både skrämmande och hotfullt. Jag tror att vi behöver träna oss i verkliga livet för att kunna leva verkliga liv.
