I möte med konsten hände det
Skribent
Fotograf
Jag var 19 år gammal när jag födde min dotter Isabelle. Jag var 22 år gammal när jag gick till Pedagogiska fakultetens kansli i Vasa för att hämta ut mina magisterpapper. Det var en vårdag 1992 och framför mig skuffade jag den röda sittkärran. Vi gick till lekparken och där på sandlådans kant öppnade jag den blå pärmen med betyget.
Där stod det svart på vitt att jag avlagt approbatur i bildkonst. Det var inget tryckfel.
Under hela skoltiden tecknade jag som en kratta. Det gör jag fortsättningsvis.
Orsaken till att jag bytte bort hjärteämnet modersmål var enbart för att bildkonsten passade bättre ihop med amningstiderna. Jag trodde mig också veta att ett ämne där man kluddar och kladdar skulle göra att jag kom lättare undan. Så fel jag hade. Jag kom inte undan. Jag blev fast.
Kanske kom jag hem? Eller låter det klyschigt? Men någonting i den stilen var det som hände. Jag hade knappt någon erfarenhet av konstupplevelser från min egen skoltid. Min bakgrund bjöd på ganska få sådana tillåtande tankesätt. Det var helt enkelt ett blad som inte fanns i den bok som just då skrevs om mitt liv.
Under högstadiet hade vi en lärare i teckning. Det ryktades om att han var ett Jehovas vittne. Vi visste alla med tvärsäkerhet att sådana inte får bli arga. Vi provocerade honom till vansinne. Det gick inte att undervisa, men han blev faktiskt aldrig arg. Om det berodde på övertygelse, eller om han gett upp med det trångsynta släktet vet jag inte.
Men ett är säkert, jag förlorade en värld, men förstod det inte själv. I gymnasiet valde jag förstås bort bildkonsten.
När jag började studera vid Peffan fick jag oväntat en andra chans. Kanske är det så det går med det som är riktigt viktigt för oss envar. Jag som aldrig tidigare fått någon undervisning i bildkonst som varit värt namnet fick nu glutta på dörren till något förunderligt.
I mötet med bildkonstens historia fick jag tentakler som förankrade mig vid någonting större. Men framför allt vid något onåbart som funnits där djupt på insidan, men som jag inte tidigare fått tag på.
Jag lärde mig aldrig teckna, men det gjorde inte så mycket. Jag förstod att den här nya världen handlade om helt andra saker än att kunna skissa fram matsalens bord så att det liknade matsalens bord. Det där med att se perspektiv på det sättet var inget för mig. Mina lärare hade fördrag med mig och lyckades på andra sätt hålla dörren öppen till den nya världen som sprängde gränserna in i en tillvaro som kändes oändligt vid.
När jag började arbeta som klasslärare hade jag större nytta av bildkonsten än någonting annat från studietiden. Jag hade plötsligt fått verktyg som gjorde att jag kunde sammanföra olika ämnen på helt nya sätt och skapa tematiska helheter. Först flera decennier senare kom helhetsskapande undervisning in i läroplanerna på allvar.
Kreativiteten blev en naturlig del av mitt arbete, och faktiskt i livet i stort. Bilden började leva i mig långt före dagens bildsamhälle ens fanns. Men eftersom jag inte kunde rita, inte riktigt måla heller, började jag i hemlighet skriva mina bilder.
Femton år senare blev jag kulturjournalist. Nu bar jag med mig samma praktik in i mötet med konstens olika genrer, bildkonst, poesi, musik, teater och nutidsdans. Men nu förstås på en betydligt mer avancerad nivå.
Jag kände mig trygg i den här världen. Jag lärde mig verbalisera andras skapande processer, fick börja analysera och skriva om verk offentligt. I mötet med konstnärer inom olika discipliner kunde jag förnimma samma upplevelser jag haft som ung. Och först i backspegeln framträdde bilden.
