Killevippen – ett kreativt rum för pojkars känslor
Skribent
Planerare-utbildare vid Stationens barn rf,
doktorand vid Helsingfors universitet.
Fotograf
I Astrid Lindgrens novell Nils Karlsson Pyssling flyttar in får vi träffa lille Bertil som blir negligerad av sina närmaste vuxna. Bertil börjar klara sig riktigt bra i vardagen när han får en chans att utforska sin fantasi, lekfullhet, delaktighet och en hel hop andra goda egenskaper genom det magiska ordet killevippen. I höst startar ett projekt med samma namn för pojkar som behöver stöd. Gruppverksamheten kommer att ha starkt fokus på känslohantering och kreativitet.
Det kunde lätt ha gått snett för mig i ungdomen. Många män i min närmiljö led av missbruk och andra mentala problem. Själv var jag en känslig pojke som inte ville falla offer för samma öde. Men det tog sin tid innan jag hittade verktygen som skulle stärka min självkänsla och bidra till en upplevelse av delaktighet i samhället.
Vem som marginaliseras och vem som inte gör det är inte särskilt enkelt att förutspå. Med facit på hand vet vi emellertid att marginalisering företrädesvis berör pojkar. Beroende på kriterierna finns det mellan 14 000 och 100 000 marginaliserade ungdomar i landet. Som paraplybegrepp innefattar marginalisering en sorts hopad utsatthet; till exempel fattigdom, dålig hälsa, låg utbildning, rusmedelsproblematik och mentala problem hos en själv eller närstående. Utsattheten kan sedan ta sig uttryck i arbetslöshet, våld, missbruk, kriminalitet och självmord. Pojkar och män toppar statistiken i alla kategorier.
Vad vi måste erbjuda killar i högre grad är, enligt mig, möjligheten att uppleva delaktighet, samt tillfällen att mogna emotionellt och dela med sig av sina känslor i trygga sammanhang.
Dimitri Paile
Vad vi måste erbjuda killar i högre grad är, enligt mig, möjligheten att uppleva delaktighet, samt tillfällen att mogna emotionellt och dela med sig av sina känslor i trygga sammanhang. Svag självkänsla och dolda rädslor är sammankopplade med många negativa fenomen där pojkar är överrepresenterade, som till exempel våldsbrott och missbruk. Därför blir det extra viktigt för pojkar att lära sig känslohantering. Men att bara lära ut socioemotionella färdigheter kan vara knepigt. Temat är känsligt och kan inte prackas på von oben.
Jag tror starkt på att killar som har svårt att hitta sin plats och hålla stadig kurs kan gagnas av att få utforska sin kreativitet under trygg och sakkunnig handledning. Övningar i kreativitet och känslohantering kan bidra till att känna igen och överkomma egna barriärer, lära sig balansera ambitioner och förverkligande, utveckla sin nyfikenhet och lösa problem.
Det finns också en filosofisk dimension i skärningspunkten mellan känslohantering och kreativitet. Många av oss är bekanta med känslan av kval som kan uppstå när vi ska plita ner originella tankar på ett tomt papper. Att skapa någonting meningsfullt så att säga ”ur intet” handlar till stor del om att kunna göra självständiga val inför en oräknelig mängd möjligheter. Inom den kreativa domänen, som praktiskt taget tvingar oss till en sorts delaktighet och aktörskap, får vi smidigt bekanta oss med bland annat vår nyfikenhet, humor, osäkerhet och beslutsamhet. Att känna igen dessa, namnge dem och utforska sina egna beteendemönster kan i sin tur fördjupa vår självinsikt och vidga vår handlingsrepertoar även i övriga sammanhang.
För mig själv var det avgörande särskilt i tonåren att få syssla med kreativa uttrycksformer. En viktig lärdom som jag fått som musiker och låtskrivare är att det är omöjligt att veta på förhand om slutresultatet blir bra eller dåligt. Man får inte ge upp fast självtilliten skulle vackla. Därför är det viktigt att försöka skrota en dömande attityd till sig själv och sitt görande. Att bli bekväm i den kreativa processen och förädla sin nyfikenhet till det kommande resultatet kan ha långtgående effekter. Musiken blev på många sätt min räddning.
Uppenbarligen behöver många pojkar stöd med att söka sin plats i samhället och lära sig hantera känslor. För att inte förlora en stor andel pojkar till psykisk ohälsa och kriminalitet krävs en insats där den speciella problematiken kring pojkar beaktas. Därför tror jag att ett projekt som Killevippen behövs just idag. Och för att undvika en moraliserande vinkling på det hela tror jag att pojkarnas kreativitet kan vara en god utgångspunkt, gruppstöd inte att förglömma.
Killevippen riktar sig i första hand till svenskspråkiga pojkar från huvudstadsregionen i åldern 16 till 19 år. Projektet har fått understöd från Svenska kulturfonden och leds av Stationens barn rf.
