I romanen Lyser och lågar lyser verkligen bildningens låga starkt. Utifrån tre kärlekspar i tre generationer får vi följa hur Finns folkhögskola – folkets skola – tar form i slutet av 1800-talet, och sedan utvecklas parallellt med att Finland blir självständigt. Och trots att allt utspelar sig i tider av oro, krig, sjukdom och nöd, så är det framtidstron, entusiasmen och strävan efter en bättre värld som för mig blir både bokens berättelse och behållning.

Jag slungas tillbaka till min egen ungdomstid, där vi tillsammans arbetade för elevers rättigheter och delaktighet, för att alla ska finna sin röst och få komma till tals. Det var en meningsfull tid. Det är denna strävan, ett bildningens ideal, som även driver Robert Borgstedt vid grundandet av Finns folkhögskola, eller som Ulla-Lena Lundberg låter honom uttrycka det i boken vid ett studiebesök i Danmark: ”Detta är folkhögskolans stora uppgift: att vidga elevernas värld och ta fram deras inneboende kraft och förmåga! Jag kan knappt bärga mig tills jag äntligen får öppna dörrarna till min skola.” 

Finns folkhögskola blir platsen för samhällsengagemang. Delaktighet är ledstjärnan och vägen. Eleverna ska inte bara lyssna och lära, utan de ska engageras genom diskussion, frågor och samtal. Och trots de oroliga och svåra tiderna i både samhället och relationerna som de tre paren går igenom, så bärs de av framtidstro och bildningens förlösande kraft för de egna och andra.

För mig blir boken en stark skildring av just hoppets betydelse, och vikten av att ha något man tror på och finner meningsfullt att sträva efter. Och att i gemenskap kunna bygga något gott och engagera sig för allas väl. Det är bildningens låga som brinner och väcks till liv även hos läsaren, och som gör boken så läsvärd. Boken påminner oss om vikten av och det meningsfulla i att hålla lågan vid liv i oss själva och andra.