Livslångt och kontinuerligt lärande är komplext

Globalisering. Klimatförändring. Artificiell intelligens, digitalisering automatisering. Grön teknologi. Kombinerat med ogynnsam åldersstruktur, brist på arbetskraft, sjunkande utbildningsnivå och sämre inlärningsresultat. Utmaningarna är många och komplexa. De samverkar och motsäger varandra, beskrivs ofta som vidriga problem (på engelska wicked problems).

Hanteringen av utmaningarna förutsätter livslångt lärande och kompetenser. Men vad syftar man till med dessa två begrepp? Vilket lärande och vilka kompetenser behöver vi på 2020-talet? Medvetenheten om och behovet av livslångt lärande är inte särskilt nytt. Den har formulerats, genom att använda en mängd olika begrepp, både på internationella arenor och i nationella utbildningssammanhang, sedan 1960-talet. 

Vårt utbildningssystem, från småbarnspedagogiken till universitet, har ständigt utvecklats och omstrukturerats för att svara mot de föränderliga behoven. I Finland har tilltron till utbildning varit stark och tillgången till utbildning varit god. Coronapandemin visade på god teknisk färdighet och pedagogisk beredskap att hantera undervisning på distans. Distansarbetet, som ännu för femton år sedan berörde endast några procent av arbetskraften, blev verklighet så gott som över en natt.

Olika former av livslångt lärande 

Potentialen till lärande är närvarande i alla de situationer och sammanhang vi människor agerar och fungerar i. Med detta noterat måste man konstatera att våra vardagliga liv oftast är rätt inrutade och rutinartade. Det är nödvändigtvis inte varje dag vi stannar upp, tänker till och reflekterar, på ett djuplodande sätt, över det vi gör eller har varit delaktiga i. 

Vuxenpedagogisk forskning identifierar fyra, varandra kompletterande former av livslångt lärande; formellt, non-formellt, informellt och spontant lärande. Formellt lärande målinriktat och strukturerat, sker inom ramen för utbildningssystemet. Det omfattar lärandeaktiviteter med i förväg definierade läroplaner, lärandemål, innehåll och studieformer. Det formella lärandet utmynnar i intyg och examina. 

Även det non-formella lärandet är målinriktat och organiserat, men sker utanför utbildningsystemet, inom företag, organisationer och föreningar. Det utgår från organisationers, medarbetarnas eller medlemmars behov. Innehållen och lärandeformerna anpassas enligt situation och sammanhang. Syftet är att kunna dra nytta av, kunna använda sig av kunskaperna och färdigheter i sitt arbete eller sitt uppdrag i en förening. 

Det informella lärandet utgår från enskilda individers personliga intressen och behov. Hen vill utveckla eller förverkliga sig själv, blir nyfiken på att lära sig mera. Hen söker sig till en kurs som ordnas på ett medborgarinstitut eller blir medlem i en förening. Eller fördjupar sig i sitt intresse via litteratur, massmedier eller internet.

Det spontana lärandet är oförutsägbart, det sker genom att vi agerar och fungerar i vardagen, blir tvungna att läsa problem och hantera olika former av livsutmaningar. Vi har en föreställning om hur nästa vecka, nästa sommar eller höst kommer att se ut, men kan inte förbereda oss för allt vi kommer att möta och göra. 

Två förhållningssätt till livslångt lärande

Vill eller måste människan lära sig mera – under hela sitt liv? Ska fokuset ligga på den enskilda individen och dennes kompetenser? Eller blir lärandet meningsfullt och hållbart då människor fungerar och agerar tillsammans, delar med sig av sin livserfarenhet och ambitioner?

Ett humanistiskt förhållningssätt till livslångt lärande baserar sig på en tilltro till människan. Den utgår ifrån att vi vill och kan lära oss, att vi utvecklas som människor genom hela våra liv, i olika livssituationer och sammanhang. Vi blir mera människor, utvecklar vår förståelse om vår omvärld tillsammans med våra medmänniskor. Den nordiska folkbildningen har sedan slutet av 1800-talet erbjudit medborgarna möjlighet till ett mångsidigt livslångt lärande. I Finland har medborgarinstitut, folkhögskolor och studieförbund tillgodosett möjligheterna att förverkliga sig själv eller engagera sig i ett gemensamt intresse. Detta oberoende ålder, utbildningsbakgrund, livssituation och boendeort.

Ett ekonomiskt förhållningsätt till livslångt lärande fokuserar individers kompetenser och human kapital. Vetandet och kunnandet uppfattas som nyttigt och värdefullt, då den svarar mot de behov som gäller i arbetslivet och på arbetsmarknaden. Utbildning och lärande uppfattas som investeringar, garanter för kvalitet, produktivitet och konkurrenskraft. Tidigare har fokuset legat på yrkesutbildning och högskoleutbildningar med tydlig professionell inriktning. I dag förväntas även det non- och informella lärandet utmynna i arbetslivsrelevanta kompetenser. Systemen med validering, identifiering och erkännande av kunnande utvecklas inom så gott som samtliga utbildningsformer.

Kontinuerligt lärande

Kontinuerligt lärande, såsom det framställs i Finland i dag, avgränsar lärandet att gälla enbart för arbetslivet. Det ekonomiska förhållningssättet dominerar. Detta motiveras med de övergripande förändringarna i inledningen. Dessa antas leda till att yrken försvinner, att arbetsuppgifter omvandlas och att en betydande del av arbetskraften måste omskolas. Vidare, att framtiden förutsätter nya typer av kompetenser.

Kontinuerligt lärande utgår ifrån och fokuserar på kunnande (på finska osaaminen). Den har sin motsvarighet i engelskans competence och skills, som ofta används av övernationella organisationer såsom OECD och EU utan tydlig bestämning. Forskning om kompetens har pågått i årtionden och visat både fenomenets mångtydighet och komplexitet. Inom ramen för kontinuerligt lärande syftar kompetens till de kunskaper, färdigheter och attityder som behövs för att utföra givna arbetsuppgifter. 

Men kompetens är mer komplext än så. De allra flesta arbetsuppgifter förutsätter även allmänna, generiska kompetenser. Dessa handlar till exempel om färdighet att planera, genomföra och utvärdera. Vidare beredskap att ta initiativ, fatta beslut, lösa problem eller konflikter. Kommunikativa och sociala kompetenser är de kanske mest grundläggande generiska kompetenserna. 

Varandekompetenser berör våra personligt-individuella egenskaper och potentialer. De består av värderingar och kognitiva förmågor samt självständighet, -medvetenhet och självförtroende. Även ansvarsfullhet och pålitlighet samt intresse och motivation utgör centrala varandekompetenser. 

Vad skall man veta och kunna?

Vokabulären om och användningen av livslångt lärande och kompetenser är oprecist, komplext och mångtydigt. Livslångt lärande är något av ett vidrigt problem i sig. Vad syftar man egentligen till med till exempel arbetslivskompetenser, nyckelkompetenser, 2000-talets kompetenser, framtidskompetenser, mångsidiga kompetenser, baskompetenser eller livskompetenser? En grov sammanfattning av de mest centrala kompetenserna och förutsättningarna för livslångt lärande, blir enligt följande:

• Förmåga att lära sig och utveckla sig själv
• Färdighet att interagera och kommunicera
• Problemlösningsförmåga
• Kritiskt tänkande
• Kreativitet och innovation
• Dra nytta av digitala lösningar och plattformar

Samtliga kompetenser ovan är i sig komplexa och mångtydiga, kan förstås och komma till uttryck på olika sätt i olika sammanhang. De borde förtydligas och preciseras både i utbildningspolitiska strategier och genom forskning. De gäller såväl i arbetslivet som på fritiden, från barndomen till pensionsåldern.

• Kontinuerligt lärande
• Livslångt lärande
• Vuxenpedagogik
• Åbo Akademi