Rektorsgemenskap med utrymme för att andas
Skribent
Förbundsordförande Finlands svenska lärarförbund, FSL
Det har gått tre år sedan jag själv vandrade i rektorsvardag, men jag känner mig fortfarande som en rektor. Att leda en skola är ett fantastiskt uppdrag. Du får vara med och skapa förutsättningar för ett fungerande skolsamfund på många plan. Inte minst som förman och skolutvecklare. Du får också se växande barns och ungdomars vardag och identifiera utvecklingsbehov för att sedan vara en del av förverkligandet i skolvardagen.
Men allt är inte solsken för skolledarna. Det finns en del moln på himlen. Det finns utmaningar som jag upplever måste uppmärksammas och diskuteras.
Våra skolledare, våra rektorer, står i dag i ett starkare korsdrag än någonsin. Varje rektor förväntas följa undervisnings- och kulturministeriets beslut och utbildningsstyrelsens direktiv. Här finns inga genvägar. Lagar, förordningar och direktiv ska beaktas och anpassas i det dagliga arbetet som en del av verksamhetskulturen.
Varje bildningsvänlig kommun har en strategi för sin utbildning som är förankrad i verksamheten och fungerar som en kompass i rektorns vardag samtidigt som den ger en tydlig vision över skolans uppdrag i kommunen. I varje skolas arbetsplan återspeglas förutom strategin även andra lagstadgade styrdokuments tillämpningsbeskrivningar för läsåret. Inte kan skolledaren heller blunda för bildningsnämndens och skoldirektörers direktiv eller önskemål kring skolans verksamhet.
Samtidigt pågår det massor med fina projekt så att säga utanför den här kedjan. Skolan får många incitament utifrån kring saker som borde utvecklas. Satsningar på aktuella skolutvecklingsteman som kunde göra skolan avsevärt mycket bättre. Lockande upplägg som garanterat ger ett mervärde för skolan i framtiden.
Men här står våra rektorer i ett korsdrag.
Väljer skolledaren att säga ja till utvecklingsarbeten som föreslås utifrån kan det betyda ett rätt utmanande läge för ledaren, i form av utvecklingsarbete som ska förankras i styrdokumenten och hos den egna personalen. Väljer skolledaren att stå utanför projektet blir det också fel. Då är det lätt att tolka att skolledaren inte är intresserad av skolutveckling. Då frågas det: hur kommer det sig att er enhet aldrig är med?
Att vara skolledare, rektor, är ett ensamt yrke. Därför är det oerhört viktigt med stödande nätverk av rektorskollegor som känner samma vardag. Nätverk där det ges utrymme för att andas och tid för att dela erfarenheter.
Världens bästa skola formar vi genom att ödmjukt identifiera korsdrag, leta fram rätt typ av tätningsmedel och täppa igen.
Det är inte alltid en självklarhet att rektorer öppet vill erkänna sin otillräcklighet. Åtminstone har jag själv den erfarenheten. Därför är det extra viktigt att tillhöra någon typ av rektorsgemenskap, en kollegial gemenskap där såväl glädje som misslyckanden kan delas.
Mitt råd till dig rektor är: stanna aldrig ensam i korsdraget, utan sök skydd i rektorsgemenskapen. Skapa en positiv och god stämning i kollegiet, och njut av tryggheten och välbefinnandet i den gemenskapen. Det ger glädje framåt och glädje skapar kvalitet.
