Vårt utbildningssystem leds och förverkligas av ett antal aktörer som verkar och samverkar på olika nivåer och det har ett pedagogiska uppdrag med ett eget mål och innehåll. Våra nationella läroplaner, som är resultaten av utbildningspolitiska diskussioner på olika nivåer, är de som tydligast formulerar detta uppdrag. Lagar, ekonomi, utrymmen, resultat av utvärderingar och lärar- och rektorsutbildningarna hör till det som utgör styr- och resurssystemet och som i sin tur skapar de konkreta ramarna för genomförandet av det pedagogiska uppdraget, som i slutändan till allra största delen utförs av våra skolor och daghem. 

Skolutveckling sker på alla nivåer av skolsystemet, och det behöver ske koordinerat. För att framgångsrikt kunna utföra detta arbete, och i samma riktning, krävs samsyn kring både uppdrag och metoder. Alla ledare inom det är också pedagogiska ledare i sin egen roll. För att teoretiskt greppa detta uppdrag, som är undervisning och den pedagogiska ledningen av den, krävs pedagogisk teori. Boken är ett upprop för en systemisk och kooridinerad skolutveckling på alla nivåer som leds av pedagogiska ledare. Det är personer som har förståelsen av skolans roll i ett pluralt, liberalt och demokratiskt samhälle. 

Boken Pedagogiskt ledarskap och skolutveckling är resultatet av det forsknings- och utvecklingsarbete kring pedagogiskt ledarskap och skolutveckling som Michael Uljens lett vid Åbo Akademi i Vasa. Den riktar sig till en bredare målgrupp än bara bildningsdirektörer, skolledare och ledare för daghem. För att förstå sin roll i det pedagogiska uppdraget skulle jag rekommendera verket också till lärare.

Det är en ambitiös behandling av ämnet i fyra olika delar. Den första som är behandlingen av den icke-affirmativa pedagogikteorin och dess syn på ledarskap är ett utmärkt försvarstal för den pedagogiska grund våra skolors verksamhet nu, enligt de nationella läroplanerna, skall bygga på. Den andra, utbildningsledarskapet som ett systemiskt flernivåfenomen, placerar in vår utbildning i en samhällelig kontext som förklarar dess uppdrag. Den tredje behandlar skolförbättring som placerad mellan olika koncept för evidensbaserad skolutveckling och praxis. Den sista, utveckling av den icke-affirmativa teorin genom nya perspektiv, är genom sitt framtidsperspektiv för mig som läsare den intressantaste delen av boken. Den ger oss en förståelse för hur policy, praktik och forskning på ett konkret och uttalat sätt kan förenas med varandra.

Boken, som dokumenterar resultatet av både praktiskt skolutvecklingsarbete, empirisk forskning liksom innovativ teoriutveckling, klargör på ett tacksamt sätt behovet av pedagogisk ledning i våra enheter. I en situation, där många skolledare av både rådande ledarideologiska men också ekonomiska omständigheter blivit mera facilitatorer än ledare är det här ett verk för vilket det finns en beställning. Det lyfter fram behovet av tid, mandat och resurser för ett pedagogiskt ledarskap i våra skolor och daghem. 

Lämna en kommentar

Du får gärna kommentera artikeln och diskutera i kommentarsfältet på ett respektfullt sätt. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, och förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot finländsk lagstiftning eller god sed.