När gymnasiet trollade bort läslusten – och det som hände sen
Skribent
Arbetar inom yrkesutbildningen Axxell, samt som redaktör för Nordiskt nätverk för vuxnas lärande och kritikerforumet Lysmasken.
För fem år sedan hade jag glädjen att få vara linjeledare vid den dåvarande linjen WORD vid Västra Nylands folkhögskola. Fokus låg på alla möjliga varianter av skriftlig och muntlig kommunikation.
I augusti anlände en grupp ivriga och härliga ungdomar och de flesta var nybakade studenter från olika gymnasier i Svenskfinland. De ville ta ett mellanår innan de sökte vidare till exempelvis Hanken, alternativt för att studera folkloristik eller media.
Under det första individuella samtalet, som jag och min kollega Thomas Lundin höll med var och en av de unika personligheterna, utkristalliserade sig en likhet som förenade alla unga som gått i gymnasiet. Det var inte någon rolig likhet och den överraskade oss stort.
De här ungdomarna berättade att de alla hade varit ivriga läsare under barndomen, ja faktiskt genom hela grundskolan. Men i gymnasiet var det som om någon ond trollkarl viftat med sitt spö och plötsligt var läslusten borta. Orken var borta. Glädjen var borta. Och det berodde inte på undermåliga lärare i modersmål, det tål att sägas. Nej, det berodde på allmän stress, oro, vitsordshets och avsaknad av den ro som en läsprocess ändå kräver.
Under de tre följande åren i gymnasiet läste de här ungdomarna i princip ingenting av fri vilja. Läslusten var död, trodde de. Men vi linjeledare kände oss lite som Mästaren när han fick bud om att hans vän Lasarus dött. Då svarade han bara lugnt till allas förfäran, att vet ni, han är inte död han bara sover. Och det var precis så vi sa till de här längtande ungdomarna.
Under samtalet fick ungdomarna berätta vad som var deras högsta önskan och målsättning med läsåret. Studierna som vi planerat med min kollega bestod bland annat av en spännande reportageresa till Lettland och en hel månad i dynamiska Berlin.
Jag vill minnas att de flesta hade betydligt enklare önskemål. De ville hitta tillbaka till den underbara värld av böcker där de en gång botaniserat, ja i flera fall bott.
”Tror ni att ni kan hjälpa oss eller är det för sent?”, frågade de oroligt.
”Jo vi kan. Det är aldrig för sent”, sa vi tvärsäkert, för vår tro var stark.
De här samtalen ledde till att vi gjorde omedelbara ändringar i vår flexibla innehållsplan. Tacka vet jag den tillåtande fria bildningen.
Ibland när man irrar runt i vår fantastiska värld kan det löna sig att gå tillbaka till forntidens välbeprövade stigar. Det var precis vad vi gjorde.
I Karis fanns ett bibliotek, ni vet en sådan där byggnad som åtminstone tidigare brukade vara fylld med böcker. Vi gick dit. Ungdomarna tittade sig lite villrådigt omkring på alla frånvända böcker instuckna i hyllorna. ”Hur skulle man göra nu igen?” Vi hjälpte efter bästa förmåga.
Själv packade jag ner mina gamla recensionsexemplar som jag fått i egenskap av litteraturkritiker och ställde dem på en hylla i vårt WORD-rum. Plötsligt var det många kritiker som läste.
Vi avsatte lektionstid för att läsa. Inte långa stunder, snarare ganska korta till en början. Och tänka sig. Vi gav dem små läsläxor också, och följande morgon samtalade vi om texterna. I mitten brann ett stearinljus. Det hade blivit höst, men lågan var nu tänd.
Läsintresset hade inte dött, det hade bara sovit.
När vi senare på våren åkte till Berlin förberedde vi oss naturligtvis genom att läsa litteratur om staden. Och småningom hände det. Ut kom Lasarus ur klippan med bindlarna löst vinande kring öronen. Läsintresset hade inte dött, det hade bara sovit. I Berlin gick vi till olika caféer för att läsa och skriva. Det var vi inte ensamma om.
I den årliga utvärderingen fick linjen högsta betyg av våra studerande. De gladde oss naturligtvis, och vi hade förstås gjort en massa andra intressanta saker också än läst. Men det som gladde oss mest var att många hade fått sin högsta önskan uppfylld, att hitta tillbaka till sitt älskade läsande.
Det var mycket skratt och tårar den dagen i maj när vi skiljdes åt. Under året hade många frågor hittat sina svar. Men det fanns en fråga som jag ännu funderar på? Hur kunde det gå så här tokigt i våra gymnasier? Vi är ju ändå ett högt prisat PISA-land?
