Kommunikationen mellan skolan och hemmet – minfält eller möjlighet?

Som socialpsykolog betraktar jag skolan som en spännande och komplex social helhet. Individer och grupper i olika roller med olika uppdrag finns och samverkar på flera olika nivåer. Kommunikation är en avgörande komponent för att samexistens och samverkan ska fungera.

En god kommunikation skapar ett utrymme där erfarenheter, åsikter och synpunkter kan mötas, lyssnas in och omvärderas. Grundläggande för att kommunikation ska vara fruktbar är att alla parter kan mötas likvärdigt, avväpnat och tryggt. Resultatet blir då positiva, ömsesidiga och förtroendefulla relationer. I bristen på god kommunikation kan det uppstå en gynnsam grogrund för förhastade slutsatser och förutfattade meningar som i sin tur kan förhindra en förtroendefull relation.

I bristen på god kommunikation kan det uppstå en gynnsam grogrund för förhastade slutsatser och förutfattade meningar som i sin tur kan förhindra en förtroendefull relation.

I den allmänna debatten kring kommunikationen mellan skolan och hemmet finns ofta en stark polarisering. Föräldrar uttrycker en frustration över brist på kommunikation och en avsaknad av engagemang från skolans sida. Från skolans håll lyfter man ofta fram belastningen av att hantera krävande och besvärliga föräldrar och att kommunikationen till hemmen är tidskrävande.

Samtidigt förekommer förvirring beträffande både roll- och ansvarsfördelning i den fostringsgemenskap som ska stöda skolelevernas välmående och inlärning. Det här antyder att den kommunikation som finns i dag inte etablerar förtroendefulla relationer utan snarare eldar på negativa attityder från båda hållen och stärker klyftor mellan “vi” och “dem”.

Frågan lyder med andra ord: Finns det förutsättningar i skolvärlden av i dag för förtroendefulla relationer? Möjliggör skolvärlden ett samarbete mellan hem och skola där parter kan mötas tryggt och jämlikt och skapa nya, gemensamma förståelser för varandra och det vi samtalar om?

Jag ställer mig frågan om vi vaggats in i en falsk trygghet där vi tror att vi kommunicerar mera än någonsin, men där vi i själva verket nöjer oss med enkelriktad information?

Mycket av kommunikationen i skolvärlden utanför undervisningen sköts i praktiken med digitala verktyg. Mängden information har ökat enormt. Under ett skolbesök berättar en högstadielärare bland annat att hen i sitt arbete kommunicerar genom åtta olika digitala applikationer och verktyg. Jag ställer mig frågan om vi vaggas in i en falsk trygghet där vi tror att vi kommunicerar mera än någonsin, men där vi i själva verket nöjer oss med enkelriktad information? Att bygga relationer med förtroende, jämlikhet och ömsesidig respekt kräver mera än så.

Ur ett socialpsykologiskt perspektiv vet vi att mänskliga möten och tid för samtal är effektiva verktyg för att förebygga snäva attityder, svartvita sanningar och växande klyftor mellan “vi” och “dem”. I dagens samhälle ger vi sällan vare sig tid eller rum för möten och samtal som kan bygga relationer, ge djupare insikter i andra parters situationer eller öppna upp för nya tankesätt. Ofta kommunicerar vi hastigt, i form av debatt där utgångsläget är att någondera parten måste ha fel och syftet är att bevisa det. Samma fenomen tänker jag att syns i kommunikationen mellan skolan och hemmen.

Vi behöver påminna oss om det grundläggande syftet med den fostringsgemenskap som så vackert nämns i den grundläggande läroplanen. Relationen mellan skolan och hemmet ska finnas för att skapa trygghet i vardagen och goda förutsättningar för välmående och inlärning hos skoleleverna. Och det måste få ta tid. Lyckas vi med det är det en oslagbar resurs för både skolan och hemmet. Och framför allt – för eleverna själva.

Via den här länken hittar du de andra artiklarna i temahelheten Dialog.

• Dialog
• Föräldrar
• Kommunikation