”Ni är inga passiva mottagare av färdigtuggad kunskap, ni är likvärdiga medlemmar i ett samfund i stark utveckling. Viktiga hos oss är samtal och diskussioner, där vi lärare drar oss tillbaka och ni elever för diskussionerna framåt”. Detta kunde vara taget från vilken modern pedagogisk policy som helst, men det är ett citat ur Ulla-Lena Lundbergs bok ”Lyser och Lågar”. Det är rektorns tal till eleverna i Folkhögskolan i slutet av 1800-talet. Det var en tid då folkbildning lade grunden för demokrati och hjälpte jämna ut sociala skillnader. Eleverna skulle bli samhällsmedvetna och sunt kritiska medborgare. Våra förfäder satsade på utbildning för att samhället skulle utveckla sig. 

Idén om utbildning som samhällsutveckling lever också idag, och nu räcker det inte med en utbildning, utan var och en måste vara beredd att omskola sig om och om igen. Den linjära utbildningsmodellen, där man lär sig grunderna i något och senare fördjupar sig, kommer inte längre att fungera. Kontinuerligt (livslångt) lärande är i sig inget nytt. Från att ha varit ett sätt att demokratisera och bilda samhället på 1960-talet, blev kontinuerligt lärande mer nyttobetonat på 70- och 80-talen. Då började man tala om nytta och kompentens som behövdes för näringslivet och för arbetslivet i allmänhet. Idag talar man om att man helt enkelt inte klarar sig i samhället utan kontinuerligt lärande. 

Denna nyttoaspekt höjer, berättigat nog, kritiska röster. Bland annat forskaren Heikki Kinnari skrev i sin doktorsavhandling för ett par år sedan om hur idealen kring livslångt lärande har format människobilden över årtiondena. Han säger i korthet att det har gått från att betona utbildning, bildning och demokrati till att främja konkurrenskraften och göra livet mer entreprenöriellt. Var och en är ansvarig för sin egen framgång och bör se till att man är till nytta för arbetsmarknaden. Det kan bli tufft för många att hållas med. 

I den nyttiga och entreprenöriella människobilden ligger underförstått att bildning inte är nyttigt. Men finns det nödvändigtvis en motsättning mellan bildning och nytta på arbetsmarknaden? Professor Bengt Kristensson Uggla skriver i en essä i SFV-magasinet (juni 2022) om hur synen på bildning måste förändras. Bildning kan inte längre vara (bara) det att man kan slänga kring sig Foucault-citat eller känna igen Brahms andra symfoni. Uggla skriver: ”I stället för ett tidlöst ’finrum’ av Bildningskultur i form av ett humaniora­reservat som till varje pris måste försvaras mot en naturalistisk kunskapskultur och ett högteknologiskt samhälle, menar jag att bildning primärt handlar om en gränsöverskridande kompetens som gör det möjligt att se nya perspektiv och tänka i oväntade banor.”

Uggla efterlyser den typen av bildning och lärande som ger förmågan att se mångtydigheten hos fenomen, att kunna relatera till synes oförenliga referensramar och utforska olika meningsvärldar. Det är det som kontinuerligt lärande ska ge till individen, till arbetsmarknaden och till samhället: verktyg till att våga vara nyfiken och öppen, empati att förstå den andra, kunskap som går att överföra. Vi är alla med i utvecklingen, ibland som lärare, ibland som elever, och vårt gemensamma ansvar är att lämna så få som möjligt bakom oss. 

För att bygga på rektorn i Ulla-Lena Lundbergs roman: Var inte en passiv mottagare av färdigtuggad kunskap, du är likvärdig medlem i ett samfund i stark utveckling. Samtala och diskutera mycket, med så många som möjligt. Våga gå ut på din egen bildningsresa och röra dig mellan olika områden, både fysiska och intellektuella. 

Kolumnen är först publicerad i Hbl 30.9.2022

Lämna en kommentar

Du får gärna kommentera artikeln och diskutera i kommentarsfältet på ett respektfullt sätt. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, och förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot finländsk lagstiftning eller god sed.