Jag kan inte Finlands insjöar – men jag kan fuska i kemi
Skribent
Författare
Fotograf
Jag minns hur arg vår lärare i historia blev då jag inte kunde läxan. Jag minns att vår klass måste vårstäda och pilla bort använda tuggummin från matbordens undersida. Jag minns mensfläckar och jag minns mjukt bröd, jag minns hålsömmen på en folkdräkt och en klasstidning. Jag minns en misslyckad pannlugg och knäckebröds-smak. Jag minns mycket lite om procenträkning, slaget vid Jutas eller satsanalys.
Jag fick knappt godkänt i matematik och fuskade i kemiprovet. Jag borde ha läst på engelskaorden men grät så mycket över matten att jag aldrig hann. Jag fick underkänt i svensk grammatik. För att slippa göra läxor satte jag i system hur ofta jag kunde glömma boken hemma.
Min skolgång kantades av ett hopande och roende. Jag lärde mig ingenting, jag kunde ingenting och jag kände mig för det mesta ganska omtumlad och fel. Däremot drabbades jag aldrig av dålig självkänsla. Skolan knäckte mig inte, trots att jag dagligen fick bevis på hur korkad jag var.
Det fanns nämligen ett ämne jag briljerade i. Modersmål. Inte grammatiken, men det fria skrivandet. Uppsatserna. Fantasin. Jag visste att jag var bäst, jag visste att det bortom skolan fanns en framtid där det jag kunde skulle räcka.
Alla måste få en plats där de kan briljera. Jag klarar av att vara sämst om jag vet att jag också är bäst. Konstämnena, dit jag räknar den (krympande?) del av modersmålundervisningen där eleverna får skriva fritt och kreativt, fångar upp en slags elever.
Men konstämnenas huvudsakliga existensberättigandet är det här: livet utanför skolan består inte enbart av den kunskap läsämnen ger.
Karin Erlandsson
Men konstämnenas huvudsakliga existensberättigande är det här: livet utanför skolan består inte enbart av den kunskap läsämnen ger. Jag vill tro att skolans största uppgift är att lära oss bli människor. Det finns kunskap att erövra och utrymmen att navigera i som läsämnena inte täcker.
Som vuxen hamnar man på en konstutställning. Man kanske blir politiker och måste ha koll på vem som är författare och vem som är regissör. Man förväntas sjunga med i psalmerna på en begravning. Man går på en dejt och ser på en film om Elvis.
Jag är ofta tacksam över grundskoleundervisningen i idrott. Jag kan reglerna i volleyboll och jag har hållit i ett slagträ. Längdskidningen som jag hatade i skolan är min favoritmotionsform idag.
Konstämnena ska inte fråntas sin allmänbildande uppgift, och till allmänbildningen hör inte enbart det man kan plugga sig till. Till allmänbildning hör också sådant som man måste uppleva och praktisera.
Till allmänbildningen hör att någon gång i livet musicera med andra och skapa musik i grupp. Till allmänbildningen hör att testa sin fantasis gränser i kombination med oljemålning. Till allmänbildningen hör att ha skrivit poesi utan att någon rättat stavfelen. Till allmänbildningen hör att ha hört levande musik utföras av andra. Dit hör att orka lyssna på musik som är längre än tre minuter.
Kreativitet är en färdighet, en muskel, något som växer då den utövas. Varifrån ska alla Finlands innovatörer tas om inget barn praktiserar kreativitet?
Vän av ordning invänder: hur ska alla dessa trumpraktiserande och museibesökande lektioner få plats? Eleverna har bara ett visst antal lektioner i veckan till sitt förfogande.
Ta det från matematiken, säger jag. Ta det från lektionen i svenska grammatik och ta det från geografin. Handen på hjärtat: det du minns från skolan är inte Finlands insjöar. Det är allt det andra. Det att bli människa.
