Att vara människa
Skribent
undervisningsråd,
Utbildningsstyrelsen
”Vad tycker du om texten? Jag tycker själv att den blivit bättre”, sa min gymnasiestuderande och vände blicken förhoppningsfullt mot mig.
Vi hade läst, diskuterat, skrivit om, läst igen och bearbetat intervjun i flera repriser. Nu satt vi åter en gång på ett café och läste igenom texten, som skulle publiceras i en bilaga till Hufvudstadsbladet som mina studerande ansvarade för.
”Ja, du har gjort ett gott jobb”, svarade jag.
Några veckor senare kom bilagan ut och ett förväntansfullt gäng gymnasiestuderande satt kring redaktionsbordet i väntan på att äntligen få se resultatet av sitt arbete. Han som bearbetat sin text så många gånger öppnade försiktigt uppslaget med intervjun. Långsamt strök han med handflatan över tidningssidan, som om han rent fysiskt velat ta in texten och bilderna.
”Så fin den blev”, sa han nästan andäktigt och tittade på mig med lyckliga ögon.
Vad är skolans uppdrag i ett samhälle som blir allt mer digitaliserat och där AI och Chat GPT vållar huvudbry för både skoladministratörer, lärare och elever? Enligt vår nuvarande läroplan för grundläggande utbildning är skolans uppdrag bland annat att ”hjälpa eleverna att hitta sina egna styrkor och att med hjälp av lärandet bygga en framtid”. Hur gör man det i en värld där man inte vet hur framtiden ser ut eller vilka jobb som behövs imorgon?
Varje år tar jag emot klasslärarstuderande för att dels presentera vårt skolsystem, dels tala om mitt eget ämne, det vill säga modersmål och litteratur. Det är en glädje att få möta dessa unga som står i beråd att kasta sig in i läraryrket. De är diskussionsglada och fulla av frågor, också kritiska sådana. De diskuterar gärna läroplaner, skolutveckling, läskunnighet och vad som kan tänkas motivera dagens unga.
Men det som väcker mest intresse, ibland en djup reflekterande tystnad, är när jag berättar varför jag i tiderna ville bli lärare. Jag berättar om hur jag gjorde ett val mellan journalistiken och läraryrket och hur det var möjligheten att få se min mottagare i ögonen som fick mig att välja läraryrket, hur jag fascinerades av den direkta kommunikationen i klassrummet där jag omedelbart fick reaktioner på mitt agerande och hur det samtidigt är ett yrke där man sällan får offentlig erkänsla eller applåder, men ändå känner lycka. Jag berättar om dagar då man känner sig misslyckad som pedagog, men också om dagar då man möter en studerande som haft stora utmaningar med läsandet men plötsligt står där med en bok under armen och berättar att hon till och med måste ta med boken på festen under veckoslutet. Stunderna då man ser att en stjärna tänds i ögonen hos den studerande bär man med sig. Länge.
Det är berättelsen om det mänskliga mötet som fångar intresset hos de blivande klasslärarna.
Det är berättelsen om det mänskliga mötet som fångar intresset hos de blivande klasslärarna. Och någonstans där tror jag att skolans viktigaste uppdrag finns i en framtid som långt är oförutsägbar. Läroplanen och styrdokumenten ger de yttre ramarna och mer än tidigare får vi lära oss att utnyttja tekniken på ett ändamålsenligt sätt. Men ett uppdrag är viktigare än allt annat när vi undervisar och fostrar: att vara människa.
För vem annan har förmågan att se lyckan tändas i en annan människas ögon?
