Oändliga valmöjligheter gör oss olyckliga – till råga på allt är vi inte så fria som vi tror

– Vi kan jämföra samhällsutvecklingen med ett efterrättsbord. Förr i världen serverades det en kaka som alla tog för sig av. Nuförtiden dignar bordet av oändligt många sorters kakor: och vi förväntas alla välja just den kaka som passar oss själva bäst.

Det säger Rasmus Mannerström, lektor i socialpsykologi vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. De till synes oändliga valmöjligheterna drabbar unga särskilt hårt – när de står inför val av utbildning, karriär, arbete och parförhållande. 

– Vi förväntas välja snabbt och välja rätt – vi har ingen möjlighet att smaka på alla kakor innan vi beslutar oss. 

Enligt Rasmus Mannerström ligger det stor press på den som ska välja. En press som samhället har lagt, men som individen får bära skulden för.

– Det finns gott om råd. Politiker brukar uppmana oss att välja det som är nyttigt för samhället – men ingen vet om dagens toppjobb finns kvar i framtiden. Välmenande föräldrar uppmanar oss att välja det som gör oss lyckliga, men individuell lycka är sällan bestående. När beslutsångesten får oss att må dåligt beskyller vi oss själva: Felet är vårt – inte samhällets.

Vi tävlar om bekräftelse genom att visa vårt oberoende

Enligt Rasmus Mannerström har samhällsutvecklingen gått från ett rollsamhälle till ett identitetssamhälle. Förr föddes vi in i en roll som automatiskt gav oss respekt och en samhällsposition. Vår uppgift var att fylla den rollen på bästa sätt. 

– I dag förväntas vi skapa vår identitet genom de val vi gör. Genom att visa att vi är fria individer får vi erkännande och respekt. Att välja har blivit en plikt. Att inte välja ses som regression.

Rasmus Mannerström beskriver dagens individualistiska samhälle som en ständig kapplöpning, en tävling, där man vinner bekräftelse genom att välja rätt. 

– Samtidigt är samhället i ständig förändring, vilket tvingar oss att kontinuerligt göra nya val. Å ena sidan ser vi individen som ansvarig för sina val – å andra sidan kan vi aldrig lita på att valen håller i längden. Det blir en omöjlig ekvation. 

“I ett ultraliberalt samhälle är individen inte fri”

Västvärldens samhällsideologi där alla ses som sin egen lyckas smed bär enligt Rasmus Mannerström på en dold paradox: vi är inte så fria som vi tror. Vi tenderar att koppla samman ökad individualism med allt flera valmöjligheter – men egentligen är det precis tvärtom, säger Mannerström. 

– I teorin kan alla bli vad som helst, men i praktiken är det ouppnåeligt för de flesta. Vår bakgrund styr våra möjligheter i mycket högre grad än vi tror. I takt med att vi monterar ner välfärdsstaten och klyftorna i samhället blir bredare minskar människors möjligheter att välja fritt. I ett ultraliberalt samhälle är det din bakgrund som fullständigt determinerar dina valmöjligheter.

Paradoxen i vår kultur är alltså att vi idealiserar det fria valet, samtidigt som vårt samhälle inte tillåter oss att välja fritt. 

– Det här skapar både osäkerhet och rädsla för att misslyckas, säger Rasmus Mannerström. 

Det vi kan kontrollera kontrollerar vi hårt

Enligt Rasmus Mannerström leder rädslan för att misslyckas till att många tvekar inför att göra oåterkalleliga val. Det kan i sin tur leda till en ond cirkel:

– Å ena sidan är vår identitet och känsla av frihet beroende av vår möjlighet att välja – men så fort vi väljer något binder det oss, och inverkar negativt på vår känsla av frihet. 

Enligt Mannerström är den lösning som många tar till att lägga oproportionerligt mycket fokus på de få saker vi verkligen kan kontrollera. 

– Vi binder upp vår psykiska energi på fenomen som snabb konsumtion, statusprylar eller en viss form av kroppskultur. Många söker sig också till färdiga lösningar för att inte själva tvingas välja. I extremfall kan det handla om fundamentalism. 

Enligt Rasmus Mannerström har vi skapat ett samhälle där mängden autonomi varje individ förväntas klara av är för stor.

– Det enda stabila är en konstant förändring. Det blir omöjligt att hitta ett fotfäste, och vi känner oss mer eller mindre vilsna och otillräckliga hela tiden. Det här kan leda till depression. 

Du och jag får bära samhällets problem

Enligt Rasmus Mannerström tacklar västvärldens liberalistiska samhällen individens illamående genom att söka roten till problemen hos individen själv. 

– Förklaringarna handlar ofta om kemisk obalans i hjärnan, vilket skapar ett behov för nya diagnoser och mediciner. Samtidigt har det blivit mera acceptabelt att tala om sina känslor, vilket kan skapa en föreställning om att vi alltid har mått så här, men tidigare tigit om det. 

Som samhällsvetare är Rasmus Mannerström är kritisk till dessa förklaringsmodeller.

– Diagnoser och mediciner hjälper oss inte att förutsäga och förebygga problem. En diagnos kan rentav bli en identitet. Det är inte heller tillfredsställande att säga att människors mående alltid varit konstant, eftersom vi skapar vårt psykiska och mentala innehåll genom det vi talar om. Språket vi använder förändrar oss.

Enligt Rasmus Mannerström söker vi oss till terapi, i grunden, för att lösa samhällets problem. 

– När vi mår dåligt ser vi brister i oss själva, och glömmer att människors mående alltid är kopplat till det omgivande samhället. Ett exempel på det här är att känna ångest över klimatförändringen och bli hänvisad till terapi – som om det skulle gå att lösa klimatfrågan genom att bota sitt personliga illamående. 

Vad kan skolan göra för att stödja unga?

Rasmus Mannerströms listar förslag på vad skolan kunde göra för att stödja ungdomarna i de utmaningar som dagens samhälle med dess oändliga val för med sig.

• Mindre kontroll av utbildningsstigar: Strukturella problem måste lösas på ett strukturellt plan – – inte individuellt. Riktningen i läroplanen där ungdomar i allt yngre ålder måste fatta beslut för sin framtid passar inte in i samhällets strävan efter en flexibel arbetsmarknad. De unga måste få möjlighet att prova på många olika alternativ innan de hittar sin väg.
• Mera undervisning i sociologi, filosofi och historia: De unga måste lära sig vad ett samhälle är, och vilka strukturer som driver det. Elever borde inse att alla inte har alla möjligheter, alla inte kan bli vad som helst – det ger ödmjukhet och realism. Då föds en förståelse för att samhällsförändringar inte sker genom individuella val utan genom kollektiva rörelser.
• Fokus på vad vi har gemensamt – inte vad som skiljer oss och gör oss unika: Visst är vi alla unika, men vi har tappat bort det som vi alla har gemensamt. Vi borde fokusera mer på det.
• Mobiltelefoner och sociala medier hör inte hemma i skolan: De är distraktioner från annat tankearbete, och försvårar koncentration och ökar rastlösheten.
• Mer läsning, särskilt av klassiker: Genom läsning lär vi oss att vi inte är så unika eller ensamma med våra egna tankar och känslor som vi kanske tror. Vi lär oss hur andra har gjort i liknande situationer. Klassiker skapar kontinuitet och ger förståelse för historia. Skönlitteratur är hundra gånger bättre än självhjälpslitteratur.

• Socialpsykologi
• Unga
• Utbildning
• Välbefinnande