Modell ska hjälpa pedagoger att utveckla arbetet med positiv pedagogik
Forskaren Samuli Ranta vill uppmuntra småbarns- och förskolepedagoger att stödja barns inlärning genom positiv pedagogik. Ranta har lagt upp en modell för kontinuerlig utveckling som ger pedagoger verktyg för att begrunda och utveckla det egna arbetssättet.
Ett barn ger sig i kast med att klippa en helt ny figur av papper.
– Hur agerar vi vuxna då för att stärka barnets inlärning? Hur lever vi oss in i situationen och hurdant språk använder vi? Vilka negativa aspekter fäster vi uppmärksamhet vid? Är det alltid slutresultatet som är kärnan?
Universitetsforskaren Samuli Ranta vet hur man ställer relevanta frågor om barnets inlärning. Ranta har forskat i barnets positiva inlärningserfarenheter i sin doktorsavhandling Positiivinen pedagogiikka suomalaisessa varhaiskasvatuksessa ja esiopetuksessa (på svenska ungefär Positiv pedagogik i finländsk småbarnsfostran och förskoleundervisning), Lapplands universitet, 2020. Vid sidan av forskningen utbildar han daghems- och förskolepersonal och skriver i bloggar riktade till pedagoger. Den ena bloggen är finskspråkiga Tutkittua varhaiskasvatuksesta och den andra engelskspråkiga Research about ECEC.
– Barn kan få positiva inlärningserfarenheter på många sätt, men om man vill att de får mycket av dem behöver flera strukturer vara i skick. Personalen behöver kunna arbeta som ett team, atmosfären och miljön bör stödja barnens behov och barnet behöver må bra, säger Ranta.
Han är bosatt i Rovaniemi, medan den nuvarande arbetsgivaren, Östra Finlands universitet, är belägen i Joensuu och Kuopio.
”Planerna bör vara flexibla”
Sin avhandlingen beskriver Ranta som en sorts pilotforskning i begreppet positiv pedagogik. Med begreppet avser han pedagogisk praxis, det vill säga utbildning och fostran, som utgår från forskning i positiv psykologi. Inom positiv psykologi är en central tanke att stödja individens välmående genom att utveckla dess så kallade välmåendestyrkor och -färdigheter.
I sin avhandling kartlägger Ranta hur positiv pedagogik förverkligas i finländska daghem och tar avstamp i de officiella styrdokument som lägger upp riktlinjerna för verksamheten. Begreppet positiv pedagogik förekommer ändå inte som sådant i undervisningsplanen för småbarnspedagogik. Det tycker forskaren är bra.
– Jag hoppas att begreppet inte heller dyker upp där eftersom planerna bör vara flexibla och inte låsta till någon viss term, säger Ranta.
Allt hänger samman
Enligt Ranta är hans viktigaste forskningsresultat en cirkelmodell för kontinuerlig utveckling inom småbarnsfostran och förskoleundervisning med fokus på just positiv pedagogik.
Cirkeln är uppdelad i fem delområden, nämligen lärarens relation till barnet, positiva inlärningserfarenheter, stödjandet av barnets autonomi, barns växelverkan och vuxnas växelverkan. Varje delområde är uppdelat i ytterligare beståndsdelar. Vill man stärka barnets autonomi behöver man också reflektera över till exempel barnets delaktighet och initiativförmåga. Rantas forskning visar att de olika delområdena hänger samman, det vill säga stärker man ett delområde, stärks också de övriga.
– Det finns ingen tydlig kausalitet, men områdena är starkt kopplade till varandra. Det betyder att vårt arbete är väldigt holistiskt. Det ger också en möjlighet att utveckla den egna verksamheten som helhet med hjälp av cirkeln, summerar Ranta.
Verktyg för utveckling
Cirkelmodellen är lämpad som verktyg för att utvärdera och utveckla det praktiska arbetet inom småbarnspedagogik. Utgående från modellen har Ranta lagt upp ett frågeformulär som hjälper pedagoger att bedöma den egna insatsen i arbetsvardagen.
– I praktiken har vi utnyttjat modellen genom att välja ett delområde som är viktigt för en specifik grupp och som känns akut, till exempel lärarens relation till barnet. Så har vi målat upp en lägesbild och gjort en plan, inklusive en tidtabell för de kommande veckorna, för att stödja och utveckla verksamheten ur just den aspekten, säger Ranta.
– Hur utvecklingen framskrider beror på hurdana förutsättningar personalen har i stunden att fokusera på frågorna och det egna agerandet.
Slutligen bedömer man helheten.
– I bästa fall blir det en synlig stig. Det fina med verktyget är att fokus på ett delområde inte försvagar fokus på det övriga arbetet utan i bästa fall stärker det, säger Ranta.
Kunnandet A och O
Genom sin avhandling har Ranta bred insyn i småbarnspedagogiken i Finland. Enligt Ranta är pedagogerna överlag väldigt kunniga här.
– Visst bygger utgångsläget mycket på kunnig personal. Den har beredskap att möta barnet i olika situationer, men samtidigt är skillnaderna stora och individuella. Det är alltid bra att reflektera över det egna agerandet och behoven av utveckling.
För närvarande fokuserar Ranta sina forskningsinsatser på teamarbete inom småbarnspedagogiken, ett område som är relativt lite utforskat, men ändå viktigt område.
– Det finns helt klart förståelse för hur viktigt teamarbete är, men också behov av verktyg och strukturer för att utveckla det och möjliggöra kommunikation. Att utveckla teamarbete är framför allt att utveckla sitt eget kunnande.
