Under tonåren var Ramieza Mahdi besatt av att läsa. Skönlitteraturen var hennes terapi mot den ångest som hon upplevde som ung flykting i ett främmande land. I dag är Mahdi väl hemmastadd i Vasa, jobbar som sjukskötare och är lokalpolitiker. Hon skulle önska att flera av dagens unga tog för sig av den kraft som finns i skönlitteraturen.

Kriget rasade i Somalia under 1990-talets början. Familjen Mahdi tvingades fly från sitt hem i Mogadishu. Efter många flyttar landade familjen i november 1994 som flyktingar i Finland och bosatte sig i Jakobstad.

Mitt i denna virvel av förändringar fanns 13-åriga Ramieza. Hemma i Somalia hade hon gått i en arabisk privatskola. Under våren 1995 väntade privat svenskundervisning i Finland – målet var att efter sex månader integreras i vanlig skola.

– Men kort efter att skolgången börjat bestämde mina föräldrar att jag skulle sluta och fortsätta min utbildning hemma, berättar Ramieza Mahdi.

Det var en mörk och traumatisk tid.

– Jag trodde att jag skulle bli galen. Jag drabbades av depression och ångest. Allting kändes fel.

Räddningen kom i form av ett bibliotekskort. 

– Jag tillbringade mina dagar på biblioteket och lånade hem bok efter bok. Under den här tiden upptäckte jag läsningen på allvar.

– Läsningen blev min terapi. Den hjälpte mig att förstå världen, men samtidigt fly från verkligheten och glömma min ångest.

Det började med barnböcker, med mycket bilder och lite text – som den första boken om tre små grodor. Men i takt med att Ramieza Mahdis ordförråd växte dök hon ner i Kittyböcker och Bröderna Hardy, innan hon slutligen förlorade sig i tjocka skönlitterära verk.

– Läsningen blev min terapi. Den hjälpte mig att förstå världen, men samtidigt fly från verkligheten och glömma min ångest.

Ramieza Mahdi blev familjens svensktalande brobyggare. Hon hjälpte sina föräldrar med tolkning och följde med sin mamma till butiken, till socialbyrån och till läkaren. När familjen fick brev från finländska myndigheter var det Ramieza som tolkade dem från svenska till somaliska. Genom de här breven lärde hon sig mer om det finländska samhället.

Böckerna tog över hela livet

Läsningen dominerade i ökande grad Ramieza Mahdis liv. Hon blev helt uppslukad av böckerna och tillbringade all sin vakna tid med att läsa.

– Jag hjälpte inte till hemma. Jag studerade inte. Jag glömde att äta. Allt jag gjorde var att sitta på mitt rum och läsa. På så sätt höll jag ångesten borta.

Men Ramiezas föräldrar tyckte läsandet gick för långt. Det blev ett hårt slag när de konfiskerade hennes bibliotekskort.

– Depressionen kom tillbaka. Men jag lyckades muta mina syskon att låna nya biblioteksböcker åt mig.

Ramieza Mahdi fortsatte att läsa i smyg. Hennes rum låg på vinden, och i en garderob fanns en lucka mot taket. Där under takåsen, i skydd av en madrass, gömde Ramieza sina låneböcker så att föräldrarna inte skulle hitta dem.  

– Så här fortsatte jag tills vi 1999 flyttade tillbaka till Somalia.

En nystart i Finland

Familjen Mahdi hade alltid haft målsättningen att återvända till Somalia så fort det blev möjligt. I knappt tre år bodde Ramieza där och fick sitt avgångsbetyg från den arabiska privatskolan. Men hon bar på en längtan att återvända till Finland, där det fanns möjlighet att arbeta och studera. Startskottet kom när hon blev gravid.

– Jag visste att om jag föder en flicka i Somalia så fastnar både hon och jag. Det fanns varken universitet eller arbetsmöjligheter för en kvinna.

Under graviditeten flyttade Mahdi till Finland och hennes dotter föddes här i februari 2003. Bara en månad efter födseln ansökte Mahdi om att få börja studera till närvårdare.

Jag visste att jag behövde utmaningar för att hållas motiverad.

– På närvårdarutbildningen var de oroade över att jag inte skulle klara tempot. De föreslog ungdomslinjen, men det gick jag inte med på. Jag ville in på vuxenlinjen och jag ville klara studierna på tre år. Jag visste att jag behövde utmaningar för att hållas motiverad.

Ramieza Mahdi fick börja på vuxenlinjen, tre kvällar i veckan. Det innebar mycket självstudier och läsning på egen hand. Mahdi var den enda invandraren på sin årskurs.

Livet som småbarnsförälder, studierna och ett treskiftesjobb gjorde att hon inte hade tid för skönlitteratur längre. 

– Och jag tappade mitt tidigare så brinnande intresse för läsningen.

Från skönlitteratur till politiska rapporter

I dag är Ramieza Mahdi väl hemmastadd i Vasa, där hon bott i 16 år. Hon ser sig som österbottning. Under årens lopp har hon jobbat som närvårdare, tolk och med att hjälpa ensamkommande flyktingar. På senare år har hon utbildat sig till sjukskötare och arbetar idag på Vasa centralsjukhus. Dessutom är hon invald i Vasa stadsfullmäktige och Österbottens välfärdsområdes fullmäktige.

Det politiska engagemanget väcktes genom Mahdis medlemskap i Svenska kvinnoförbundet, men främst genom missnöjet med hur Juha Sipiläs regering hanterade flyktingkrisen 2015. År 2017 ställde Mahdi upp i kommunalvalet i Vasa för Sfp.

– Jag trodde aldrig att jag skulle bli invald. Jag hade redan gått och lagt mig på valkvällen när min telefon översvämmades av grattismeddelanden.

Under sin politiska karriär har Mahdi haft stor nytta av att ha läst mycket skönlitteratur. Det politiska engagemanget kräver att snabbt kunna ta till sig essensen i stora mängder byråkratisk text.

Att jag läste så mycket i tonåren har hjälpt mig massor.

– Att jag läste så mycket i tonåren har hjälpt mig massor.

Efter en paus på många år håller skönlitteraturen långsamt på att återvända in i Ramieza Mahdis liv. Tid är fortsättningsvis en bristvara, men hon hoppas att småningom kunna hitta tillbaka till sitt läsintresse. 

– Det går sakta men säkert. Jag märker att jag igen kan läsa en skönlitterär bok från pärm till pärm utan att tappa koncentrationen.

“Våga tro på dig själv!”

Till sitt vilsna 13-åriga jag som precis anlänt till Finland skulle Ramieza Mahdi i dag vilja säga “tro på dig själv, och håll ut – trots ångesten”. Samtidigt önskar Mahdi att det skulle finnas mer hjälp och stöd att få.

– Att i den åldern komma till ett nytt land och riva upp alla sociala kontaktnät är väldigt tungt. Jag har flera gånger mött ungdomar i samma situation, och jag önskar att de skulle erbjudas mera stöd.

Trots att Ramieza Mahdis föräldrar tyckte att hon slösade bort sina tonår genom att bara läsa håller Mahdi fast vid att hon gjorde rätt.

– Läsningen var mitt allt då, och det skulle visa sig att den kom till stor nytta i framtiden. Jag gjorde allt för mina böcker, och jag gjorde rätt.

Lämna en kommentar

Du får gärna kommentera artikeln och diskutera i kommentarsfältet på ett respektfullt sätt. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, och förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot finländsk lagstiftning eller god sed.