Nästan var tionde finländsk pojke i lågstadieåldern har en adhd-diagnos, visar en färsk rapport från Institutet för hälsa och välfärd, THL. Antalet diagnoser har vuxit kraftigt under de senaste åren. På vissa håll i landet är andelen den dubbla, 20 procent – och trenden ser inte ut att avta.

– Antalet adhd-diagnoser är påfallande vanliga hos pojkar. 8,9 procent av pojkarna i lågstadieåldern har en adhd-diagnos visar statistik från 2022. Den regionala variationen är stor. I Norra Karelen har förekomsten av adhd hos pojkar redan passerat 20-procentsgränsen. 

Det säger specialforskare Miika Vuori vid THL, en av författarna till den färska rapporten. Statistiken talar sitt tydliga språk. År 2015 hade under 2,9 procent av pojkarna i åldern 7 till 17 år en adhd-diagnos. På åtta år tredubblades andelen, och låg år 2022 på 8,3 procent. 

Under de senaste åren har antalet diagnoser dessutom ökat i allt snabbare takt – och även om den aktuella rapporten bara sträcker sig till 2022 visar preliminära data för år 2023 att trenden verkar fortsätta.

– Den ökade förekomsten av diagnoser återspeglas också i att adhd-medicineringen har ökat. På många håll i landet äter 10 procent av pojkarna adhd-medicin, säger Miika Vuori.

Enligt specialforskare Miika Vuori vid THL finns ett stort behov av forskning om orsakerna bakom ökningen av diagnoserna, och skillnaderna i adhd-förekomsten mellan könen. Foto: Anne Salonen
Högst antal diagnoser i Norra Karelen – lägst i Österbotten

Nytt för den färska statistiken är att vi kan se hur diagnoserna fördelas enligt de nyinstiftade välfärdsområdena i Finland. De regionala skillnaderna är mycket stora. 

Statistiken är uppdelad mellan åldersgrupperna 7 till 12 år och 13 till 17, och det är i den yngre gruppen andelen diagnoser är störst. Andelen pojkar i åldern 7 till 12 med en adhd-diagnos varierar mellan 5,9 och 20,3 procent 2022. 

Det är alltså Norra Karelen som toppar statistiken, med 20,3 procent. Andra välfärdsområden med hög andel diagnoser är Södra Savolax (13,8 ) och Kymmenedalen (12,3). Lägst är andelen i Österbotten, där 5,9 procent av lågstadiepojkarna har fått en diagnos. Även Norra Österbotten, Södra Österbotten och Västra Nyland uppvisar förhållandevis låga siffror på drygt 7 procent. 

Skillnaden mellan andelen pojkar och andelen flickor som diagnostiseras är påfallande stor – även om allt fler flickor också konstateras ha adhd. År 2022 hade 3,3 procent av flickorna en adhd-diagnos, jämfört med 0,7 procent år 2015. I internationella undersökningar bedöms förekomsten av adhd hos barn och unga vara cirka 5 procent. 

“Vi vet väldigt lite om de bakomliggande orsakerna”

Det finns inget entydigt svar på frågan om varför diagnoserna ökat så kraftigt, och varför pojkar är så markant överrepresenterade. När man jämför den finländska statistiken med internationell statistik är skillnaden mellan pojkar och flickor mycket större hos oss.

– De yttre kännetecknen för adhd, som exempelvis hyperaktivitet, syns ofta tydligare hos yngre pojkar. Utmaningar som handlar om koncentrationssvårigheter märks ofta först när barnen är äldre, vilket kan förklara att flickors adhd vanligtvis upptäcks i ett senare skede. 

Enligt specialforskare Miika Vuori kan bakomliggande faktorer till att diagnoserna har ökat också handla om den ökade mobilanvändningen och att skolorna blivit större. Men detta är spekulationer – faktum är att det saknas tillräckligt forskningsdata i Finland för att kunna dra konkreta slutsatser.

– Vi har väldigt lite information om de bakomliggande orsakerna till dessa siffror, säger Miika Vuori.

Kritik mot definitionen av adhd: “Diagnoserna är inte vetenskapligt hållbara”

I ett pressmeddelande i samband med lanseringen av THL-rapporten konstaterar överläkare Terhi Aalto-Setälä vid THL att pojkarnas diagnoser nu börjar vara så vanliga, och de regionala skillnaderna så stora, att möjligheten till feldiagnoser och överdiagnostisering bör diskuteras. Koncentrationssvårigheter, impulsivitet och överaktivitet hos barn kan bero på många olika saker – orsaken är inte nödvändigtvis adhd.

En forskare som sedan länge har ifrågasatt den rådande definitionen av adhd är universitetslektor Juho Honkasilta vid pedagogiska fakulteten vid Helsingfors universitet. Honkasilta ifrågasätter definitionen av adhd som en neuropsykiatrisk störning.

Det går inte att bevisa med medicinska tester om någon har adhd eller inte. Bedömningen är subjektiv, och kriterierna justeras enligt samhällets behov och skiftar över tid.

Juho Honkasilta

– Det är en hypotes som inte är bevisad. Det går inte att bevisa med medicinska tester om någon har adhd eller inte. Bedömningen är subjektiv, och kriterierna justeras enligt samhällets behov och skiftar över tid.

Enligt Juho Honkasilta beror det ökade antalet diagnoser varken på att adhd skulle ha blivit vanligare bland befolkningen, eller på att vi skulle ha blivit bättre på att upptäcka det. Enligt Honkasilta handlar det istället om att det finns en allt större efterfrågan på adhd-diagnoser i vårt samhälle. 

– I grunden handlar det om ett sociokulturellt fenomen, vårt samhälle förknippar en adhd-diagnos med förståelse och godkännande av ett visst beteende hos barn. Det handlar om ett sätt att ta barnets och vårdnadshavarens oro på allvar.

Behovet av hjälp är verkligt

Juho Honkasilta säger att de utmaningar i vardagen som brukar förknippas med en adhd-diagnos ofta hänger ihop med skuldkänslor och skuldbeläggande. Det är vanligt att vårdnadshavare blir beskyllda eller beskyller sig själva för dåligt föräldraskap.

– Diagnosen befriar oss från känslan av att vi är dåliga föräldrar eller dåliga lärare. Den ger bilden av att felet ligger i barnets neurobiologi, och inte hänger ihop med hem- eller skolmiljön. På samma sätt befrias barnet från sitt ansvar för sitt negativa beteende.

Även om Juho Honkasilta är kritisk till hur vi diagnostiserar adhd ifrågasätter han inte nyttan med medicinering, eller behovet av hjälp.

– De problem som förknippas med adhd är verkliga. Vissa barn behöver stöd. Diagnosen kan vara ett rop på hjälp.

Universitetslektor Juho Honkasilta vid pedagogiska fakulteten vid Helsingfors universitet anser att de grunder som adhd-diagnoserna ställs på inte är vetenskapligt hållbara. “Antalet diagnoser ökar eftersom det finns en efterfrågan på dem i vår kultur och vårt samhälle”, säger han. Foto: Little Red Frame.
“Diskussionen om adhd borde skifta fokus”

Juho Honkasilta återkommer till diagnosernas sociokulturella funktion: de behövs eftersom de berättigar till vissa typer av stöd i samhället. Men trots att skolan ofta spelar en avgörande roll i de processer som leder till en diagnos behövs de inte för att få extra stöd i skolan.

– Det fina med skolorna i Finland, jämfört med många andra länder, är att elevens rätt till stöd bedöms enligt behov – inte enligt diagnos. 

Universitetslektor Juho Honkasilta skulle gärna se att den samhälleliga diskussionen om adhd skulle skifta fokus från barnets problem till de strukturer som gör att allt fler barn inte passar in och därför får en diagnos.

Skolorna måste satsa på att lära barnen att fokusera, reglera sin impulskontroll och sin aktivitetsnivå i skolan.

Juho Honkasilta

– Problemet är inte hos barnet. Barn reagerar olika på den sociala och pedagogiska miljön och vissa har större behov av stöd. Skolorna måste satsa på att lära barnen att fokusera, reglera sin impulskontroll och sin aktivitetsnivå i skolan. Dessa färdigheter gynnar alla barn. Och pedagogerna behöver också stöd för att kunna stödja barnen.

Felet ligger i strukturer – inte hos barnen, föräldrarna eller lärarna

Även om Juho Honkasilta är kritisk till hur adhd-diagnoserna utförs önskar han ändå inte att vi helt skulle avskaffa dem – åtminstone så länge som de berättigar till stöd och förståelse.

En diagnos innebär hopp om en bättre morgondag – och i bästa fall går det också så: individen får det stöd hen behöver, vardagen fungerar smidigare och spiralen av skuldbeläggning bryts.

Juho Honkasilta

– En diagnos innebär hopp om en bättre morgondag – och i bästa fall går det också så: individen får det stöd hen behöver, vardagen fungerar smidigare och spiralen av skuldbeläggning bryts, säger Honkasilta. 

– Men i värsta fall kan diagnosen upplevas som en negativ stämpel på den egna identiteten, och stödåtgärderna fungerar inte eller upplevs i sig som ett stigma. 

Honkasilta understryker att det viktiga är att varken skuldbelägga lärarna, föräldrarna eller barnen. 

– Det handlar istället om att förändra de strukturer som hindrar att tillräckligt stöd når fram till barnen, familjerna och andra vuxna som arbetar för att göra barnets vardag smidigare. 

Adhd bland barn och unga i Finland

Enligt God medicinsk praxis-rekommendationen, på finska Käypähoito, är aktivitets- och uppmärksamhetsstörning (adhd) en vanlig utvecklingsrelaterad neuropsykiatrisk störning.

Kärnsymptomen för adhd hos barn och unga är ouppmärksamhet och/eller överaktivitet och/eller impulsivitet som avviker från ålders- och utvecklingsfasen och försämrar funktionsförmågan.

Adhd-diagnoserna har blivit klart vanligare bland barn och unga (7 –17 år) i Finland under åren 2015 till 2022. Totalt nästan 40 000 barn och unga (drygt 28 000 pojkar och drygt 11 000 flickor) med adhd-diagnos besökte primärvården eller den specialiserade sjukvården år 2022.

Adhd-diagnoser är klart vanligare bland pojkar än bland flickor. Under åren 2015 till 2022 ökade andelen pojkar i lågstadieåldern (7–12 år) med adhd-diagnos från 3,3 procent till 8,9. Motsvarande ökning för flickor var 0,7 procent till 2,8.

I Finland varierar förekomsten av adhd-diagnoser betydligt regionalt. Bland pojkar var variationsintervallet för förekomsten av adhd 4,3–20,3 procent och bland flickor 2,0–7,7 procent år 2022.

Källa: THL-rapporten “Förekomsten av ADHD-diagnoser hos barn och unga 2022: adhd-diagnoser blir vanligare i jämn takt – skillnaderna mellan kön och regioner är rätt så stora”