Rädda pojkarna – slopa normerna!
Skribent
Sektorsansvarig för utbildning, SFV
It’s a Man’s Man’s Man’s World sjöng James Brown år 1966. Den synen på världen känns allt mera förlegad. Idag ska alla, oberoende av kön, etnicitet, sexuell läggning, socioekonomisk bakgrund eller funktionsvariationer ha lika möjligheter att utnyttja sin potential, skapa ett gott liv och ta sig fram i samhället. Men en vändning mot det sämre hotar.
Från att i årtionden ha gått mot större jämställdhet och jämlikhet riskerar Finland återigen bli ett klassamhälle. Den växande skaran pojkar i svag ställning är i dag den underklass där låg utbildning, låga inkomster och barnlöshet samlas. Risken för marginalisering är hög speciellt bland pojkar i gruppen nyanlända, men också våra så kallade vanliga pojkar med finländsk medelklassbakgrund vållar oro. Sjunkande skolresultat, kortare lärstigar och ökande psykisk ohälsa är mörka moln som i medierna och i många rapporter kastar skuggor över hela manssläktet. Varningarna skall tas på allvar och vi måste hitta sätt att stödja männen. Längre kommer vi inte undan med axelryckningen ”pojkar är pojkar”.
Det sägs att skolan gynnar flickor. Pojkar mognar senare, vilket ger flickorna fördel vid antagningen till gymnasiet och högskolorna. För mycket spel- och annan skärmtid samt högre frekvenser av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är andra skäl till pojkarnas sämre resultat. Också de nya pedagogiska grundbultarna sägs gynna flickorna, som verkar bättre utrustade vad gäller självdisciplin och självstyrning. Flickor presterar bättre i både läsförståelse och matematik och skillnaden mellan pojkars och flickors kunskaper i naturvetenskap är den största bland OECD-länderna till flickornas fördel. De nyanlända flickorna är redan på väg att gå om våra finländska pojkar i resultat.
Då utbildningens betydelse ökat är risken för marginalisering hög bland dem med bara grundskoleutbildning. Mot den bakgrunden är det lätt att försvara den förlängda läroplikten. I arbetslivet krossas redan nu många glastak när majoriteten av akademikerna är kvinnor. Det är i sig önskvärt att kvinnornas andel av de ledande positionerna ökar, men det borde inte bero på att pojkarnas talang allt mera går förlorad.
En avbruten eller kort lärstig ökar kraftigt risken för många samhälleliga problem. Ändå är det individerna som lider mest. Två av tre som hamnar utanför är unga män, ofta med risk för långvariga psykiska problem. Av pojkar födda år 1997 har var femte en psykiatrisk diagnos. Överskuldsättning, gängbildning, gatuvåld, organiserad brottslighet och extremistiska rörelser är vanligt bland avhopparna. Var femte av dem utför ett brott inom fem år efter avbruten skolgång. Då finländare ofta bildar familj med dem med likvärdig utbildning, eller från samma socialklass, har ensamhet och barnlöshet blivit en utbildningsrelaterad klassfråga för den tredjedel av 45-åriga män som i dag saknar partner och barn. De sociala mediernas bild av den perfekta mannen skapar press på vilken man som helst, oberoende av bakgrund och utbildning.
Som motvikt till alla larmsignaler behöver vi också utveckla positiva sätt att tala om pojkar, annars går många goda nyheter oss förbi.
Som motvikt till alla larmsignaler behöver vi också utveckla positiva sätt att tala om pojkar, annars går många goda nyheter oss förbi. Pojkar presterar bra, till och med utmärkt, på många områden – även i skolan. De finländska pojkarna är i OECD-jämförelse mest nöjda med sina liv, i mycket högre grad än flickorna. De trivs bättre i skolan och upplever oftare än flickorna att de har pålitliga vuxna i skolan att vända sig till.
En stereotyp föreställning av pojkar leder till stereotypa lösningar. Precis som andra grupper är också män en mångfasetterad grupp. Vi behöver utmana den rådande mansnormen och bättre förstå mångfalden och de utmaningar de olika grupperna står inför. Bara ett förmanligande av skolornas verksamhetskultur skulle därför inte lösa alla utmaningar som berör pojkar och utbildningen. Särskilt stöd behöver våra nyanlända pojkar. I deras fall hotar den sociala och kulturella bakgrunden lika mycket som könet deras möjligheter att uppnå sin potential.
Utan att bagatellisera ”pojkproblemet” (marginalisering osv) måste jag starkt kritisera vissa påstående i texten. Som det skrivs i början av texten är det ”a man’s world”, vilket innebär att normen är mannen. Världen är planerad och uppbyggd för mannen, från diskbänkar till bilbälten, från rumstemperatur på arbetsplatser till läkemedel. Så hur skulle skolan plötsligt vara planerad och uppbyggd för flickor? Hur då gynnar skolan flickor? På vilket sätt är flickor ”bättre utrustade” för självdisciplin och självstyrning?
Jag tycker att här skymtar föreställningen ”pojkar är pojkar” och att om inte pojkar klarar sig är det fel på systemet (eller på flickorna…). Ett annant exempel på detta tankesätt är skribentens påstående att lvinnors andel av de ledande positionerna inte borde öka på grund av att pojkars talang går förlorad.
Som skribenten själv tar upp, är pojkar mer nöjda med sitt liv och trivs bättre i skolan än flickor. Kanske felet inte ligger där och ett ”förmanligande” av skolan är definitivt inte rätt väg. Skulle hellre se ett ”förkvinnligande” av männen (missförstå mig rätt -pojkar är fullt kapabla till självreglering, lärande, ansvar, utvecklande av socioemotionella färdigheter och att inte bruka våld). Jag håller alltså med om att mansnormen bör utmanas, tyvärr diskuteras detta inte i artikeln.
Tack Lina för din kommentar!
Jag tycker förstås det är fint att kvinnor i allt högre grad når högre positioner i samhället. Som jag låter förstå i denna ledare anser jag att det ändå borde vara tack vare att vårt samhälle blir allt mera jämlikt och alla, oberoende av kön skall ha möjlighet att nå lika lång, inte för att män i framtiden har försvagade möjligheter att nå dessa positioner pga kortare lärstigar än kvinnor.
Vad gäller pojkar och deras utmaningar i skolan i förhållande till flickor kan jag framföra följande argument:
Vi behandlar ofta pojkar olika från flickor i vardagen i skolan. Det sker i undervisningen, men också utanför. Det bygger på vår generaliserade bild av pojkar. Genom vad vi säger och gör stadfäster vi också normen, och den är många gånger skadlig för pojkarna själva. T.ex. kommunicerar vi ofta att de är kunskapsmässigt svagare, livligare, mera företagsamma, roligare och fysiskt starkare. Med det uttalar vi också förväntningar och de attributen blir därmed lätt självuppfyllande.
Mycket av verksamheten och det vi signalerar bygger på uppfattningen om pojkar och flickor som två grupper med starka gemensamma drag inom gruppen. Jag påstår att detta gäller pojkar mer än flickor. Det ger ganska lite möjligheter till variationer inom könet. För att hänvisa till sociologen Michel Foucault kan vi säga att det finns ganska få spelplaner speciellt för pojkar att spela på, och därmed ganska få val vad gäller habitus. Det enda könen vetenskapligt påvisat har gemensamt är väl kromosomuppsättningarna XX och XY (jag vet att man inom forskningen idag tvistar också om detta). Och det faktum att pojkarna i regel utvecklas lite senare, men det är inget vi i skolan bör kommunicera. Istället för att prata om två biologiska kön borde vi allt mer se och tala om våra elever och studerande som individer, med egna unika uppsättningar karaktärsdrag och styrkor som vi kan hjälpa dem att använda och utveckla. Att slopa könsindelning i gymnastiken anser jag vara helt rätt, men det finns mycket annat att ändra på. Vi kan t.ex. tilltala våra elever med namn istället för att kalla dem ”pojkarna” och ”flickorna’ i de fall där det praktiskt ändå är möjligt. Och, till diversitetsfostran hör inte bara att vara tillåtande, men aktivitet i förmedlandet av budskapet att det finns många sätt att vara människa och att inget är bättre än det andra. I en sådan miljö öppnas flera spelplaner för alla att spela på.
Allt lärande bygger på motivation. Om vi generaliserar hittar vi olikheter mellan könen vad gäller yttre motivationsfaktorer och fallenhet för olika arbetsmetoder. Utan att bortse från att det finns individuella skillnader inom grupperna tycker jag inte det är helt fel att i skolan ta hänsyn till dessa skillnader. Problemlösning, taktilt och praktiskt lärande samt mera rörelse skulle gynna merparten av pojkar. Samtidigt som vi skall stöda dem att hitta sin egen potential och kunna uppnå den tycker jag vi också behöver ge dem, och flickorna likaså, mera självbestämmanderätt vad gäller egna målsättningar när det kommer till lärande, utveckling och framtid. Stödet får inte slå över till kraftig styrning och avsaknad av respekt för individen och hens frihet. Här krävs skickligt psykologiskt öga, vilket jag tror skulle gagna just våra självständigt sinnade pojkar som gärna kör sitt eget race i livet. Färdigheter bland undervisningspersonalen i coachande förhållningssätt skulle tjäna detta ändamål.
Vi behöver flera manliga lärare och skolledare i skolan som med eget exempel genom att finnas i denna del av pojkarnas liv visar att lärande är både roligt och viktigt, också för män. Utan att tala emot alla fantastiska kvinnliga lärare vi har i våra skolor behövs också mentala pappor, inte bara mammor. Det skulle ha en stor psykologisk effekt på pojkarna. När man besöker skolor är det uppenbart hur viktiga dessa män är för balansen. Pojkar behöver män att ”connecta” till. Vi vet alla vilken positiv inverkan på förhållandet till skola och lärare en sådan relation har.
Vad gäller motivation vet vi, via både forskning och egen erfarenhet, att den viktigaste motivationsfaktorn är känslan av att lyckas och utvecklas. Pojkar som presterar sämre behöver lika mycket positiv respons som flickor som presterar bättre. Därför bra att inte lyfta fram, eller själv se, ”berömliga” resultat som ett mål. Målet skall vara den överkomliga progression som var och en kan göra. Med ett sådant tänk kan en 5a vara värt lika mycket positiv återkoppling som en 9a. Jag vet att alla lärare förstår det här och håller med, men de signaler vi ger ut sitter ofta djupt rotade i vårt omedvetna vilket gör att berömliga vitsord i klassen värdesätts mera än andra. Och ofta lika i hemmen. Det här lär sig eleverna redan från årskurs 1.