Bildning och praktisk klokhet i skola och undervisning

”Har jag gjort något i min undervisning där jag märkte att barnen/ungdomarna kom till insikt? Kan jag beskriva någon/några av mina pedagogiska förebilder och vad förebilden gjort som jag tagit särskilt intryck av? Hur skapar du ett lärande? Vilken människosyn har du? Har jag gjort något medvetet arbete för att utveckla min egen karaktär? Kan du ge några bra exempel på hur din skolmiljö förebygger konflikter? Hur gör vi konkret för att så de frön som med tiden kan utveckla sig till klokhet (eller visdom) hos barn och unga vuxna?”

De här frågorna och många fler introducerar Ruhi Tyson i sin bok Bildning och praktisk klokhet. Tyson menar att skolans viktigaste budskap idag är bildning och praktisk klokhet. Boken handlar om att belysa det potential som finns i skolan, men som vi blir omedvetna om utan ett systematiskt och medvetet arbete kring frågorna. 

Han betonar de ovanligt lyckade exemplen och erfarenheternas betydelse som viktiga och mest intressanta. Den här avgränsningen behövs för att få en tydlig utgångspunkt för vad som är bra, förklarar han, eftersom vi alltid kan utveckla/utvecklas och bli bättre. Vi blir aldrig färdiga med bildning och praktisk klokhet, utan goda exempel och erfarenheter utvidgar vår föreställning och förståelse av vad det är. 

Ruhi Tyson skriver att hans bok kan ses som en fortsättning på Aaron Antononovskys bidrag till pedagogiken och fokuserar därmed på det som fungerar och som varit “ovanligt berikande”. Han resonerar och kommer fram till att om vi vill stärka det hälsofrämjande i skolans uppdrag måste vi utgå från känslan av sammanhang, KASAM-perspektivet, och på så sätt stärka meningsfullheten. Det är så vi skapar en bildningsorienterad skola. 

“[…][Om] eleverna (och lärarna) inte förbinder den [undervisningen] med en känsla av meningsfullhet, en känsla av att bli berikade, kan det i längden inte leda till annat än leda, skoltrötthet och att motivationen blir helt avhängig av externa faktorer som olika sorters belöning och bestraffning”, skriver Tyson i början av boken.

Genom att kombinera förståelse för kunskap med praktisk klokhet – att kunna agera klokt i relationer och utveckla en social handlingsberedskap – gör skolan det möjligt att öka intresset för livslångt lärande och tilltron till den egna förmågan. Tyson betonar ändå att bildning är något som ska erbjudas av en skola, men den går inte att tvinga på någon. Eleverna måste också själva bidra till sin egen bildningsprocess.

Han lyfter fram skolans roll i att vägleda till det ansvaret genast från första klass, genom att medvetet och regelbundet diskutera intryck och meningsfullhet på ett för åldersgruppen lämpligt sätt.

Han lyfter fram skolans roll i att vägleda till det ansvaret genast från första klass, genom att medvetet och regelbundet diskutera intryck och meningsfullhet på ett för åldersgruppen lämpligt sätt. På det sättet blir eleverna vana vid att kommunicera bildningserfarenheter och blir uppmärksamma på vad de betyder för deras egen utveckling och det egna lärandet. De uppmärksammas samtidigt på att de själva också har ett ansvar. Läraren behöver ge tid för reflekterande samtal för att kunna analysera hur undervisningen upplevs ur ett bildningsperspektiv, det vill säga vad som upplevs meningsfullt för eleverna. 

Vidare kopplar han känslan av meningsfullhet till lärare och skolledare. Läsaren möter reflektioner och exempel som bland annat handlar om de olika sinnenas betydelse för inlärning, skolmiljön, relationer i skolan och kommunikation. Det är teman som inte i sig är nya för pedagoger. Tysons koppling mellan bildning och praktisk klokhet, samt metod att utgå från praktiska berättelser, väcker ett intresse att stanna upp och reflektera över skolan som bildningsorienterad.

Läsaren påminns också om hur vi medvetet kan utveckla och kommunicera meningsfullhet för att minska motivationsbrist och känslan hos barn och ungdomar att mycket i skolan är meningslöst. Han betonar också samarbetet med kolleger – delandet av positiva berättelser – för den egna utvecklingen som lärare, både när det gäller det bildningsdidaktiska, men också rent personliga karakteristiska egenskaper. 

Boken är en introduktionsbok som behandlar bildningsfrågan ur olika perspektiv. Redan i inledningen betonar han att varje kapitel skulle kunna fördjupas till en egen bok. Boken är tankeväckande och inspirerar att se skolans uppdrag ur ett nytt perspektiv. Den känns speciellt aktuell och intressant just nu när diskussionen om de nedåtgående PISA-resultaten pågår, samtidigt som förändringar så som AI medför nya perspektiv på bildningsfrågan.  

Boken innehåller inte en färdig lösning eller modell för bildningsorienterad undervisning, utan Tyson lyfter genom exempel fram sina förslag och frågor att reflektera över. Det är en bok som ställer frågor och hos mig väcker lusten till ett kollegialt samtal. De färdiga reflektionsfrågorna ger en bra grund att utgå från och sätta in i den egna kontexten.

• Bildning
• KASAM
• Mening