Kyrkoherde Kari Kanala: Ensamheten är vår tids största hot – vi måste se och höra de unga
I en värld som domineras av polarisering, pengar och virala klipp behövs fler broar och nätverk. Kyrkan kan vara en brobyggare – och hjälpa unga att hitta mening i tillvaron, säger kyrkoherde Kari Kanala.
– För att uppnå en känsla av meningsfullhet behöver varje människa kunna svara på tre frågor: Vem är jag? Vart är jag på väg? Älskar någon mig?
Jag träffar Kari Kanala i Pauluskyrkan i Helsingfors. I jobbet som kyrkoherde i den finskspråkiga församlingen Paavalin seurakunta möter Kanala många ungdomar.
– Jag har varit med om att arrangera över 45 skriftskoleläger, och det är på lägren som kontakten till ungdomarna blir starkast. Genom lägren ger kyrkan en plattform för att diskutera stora etiska frågor – och många unga är intresserade av de här diskussionerna.
Kari Kanala skriver inte under påståendet om att kyrkan skulle uppfattas som distant eller gammaldags bland dagens unga – tvärtom. Intresset för lägren har varit stort, också bland dem som inte hör till kyrkan, och som deltar i lägret utan att låta konfirmera sig.
– För många unga är skriftskolelägret en plats där man för första gången blir sedd och hörd som en individ. Det kan vara en befriande upplevelse att få kasta av sig den eventuella roll man har, till exempel i skolan.
– För många unga är skriftskolelägret en plats där man för första gången blir sedd och hörd som en individ. Det kan vara en befriande upplevelse att få kasta av sig den eventuella roll man har, till exempel i skolan.
En brobyggare i en polariserad värld
– Motsatsen till tro är inte misstro, utan förtvivlan. Förtvivlan uppstår när livet har förlorat sin mening och riktning – när man inte ser farleden, utan enbart grynnorna.
Kari Kanala understryker att ensamheten är vår tids största hot. Det är ensamheten som leder till förtvivlan. Det är i ensamheten som förståelsen och medmänskligheten avtar och polariseringen gror.
– Vårt samhälle göder polarisering. Vi ser det inom politiken, och särskilt på sociala medier. Före de sociala mediernas tid ställdes opinionsbildare till svars i högre grad – medan dagens influencerkultur är något av ett vilda västern. Frågan är om idolerna själva förstår vilket ansvar de har.
Kari Kanala framhåller ändå att de sociala medierna är vad vi gör dem till. Kyrkan samarbetar med vissa influencers för att nå unga, och är som instans själv också aktiv på sociala medier.
– Kyrkans roll är att vara en brobyggare på de sociala medierna – att visa förståelse för dem som tänker annorlunda, men samtidigt föra fram ett starkt budskap om att alla har ett okränkbart människovärde. Förr i världen gick aposteln Paulus ut på torget för att förkunna evangeliet – dagens torg är de sociala medierna.
Krig och ensamhet – samhället speglas i ungdomarnas diskussioner
Inför skriftskolelägren kartlägger kyrkan vilka frågor som deltagarna är särskilt intresserade av att diskutera under lägret. Kyrkoherde Kanala listar återkommande teman: livet och döden, hur man bearbetar sorg och frågor som berör sexualitet.
Under senare år har ensamhet och grupptillhörighet stigit fram som ett starkt tema, särskilt efter coronapandemin.
– Ungdomarna hörde till de grupper i samhället som drabbades hårdast av restriktionerna. Myndigheterna beaktade inte ungdomarnas behov av att få vara tillsammans tillräckligt mycket, säger Kari Kanala.
Att samhällsklimatet är hårt syns tydligt i diskussionerna på lägren. Utöver ensamheten har också frågor som berör krig seglat upp starkt under de senaste åren.
– Först kom pandemin, sedan kriget i Ukraina som också medförde att Finland måste ta ställning. Och nu rasar kriget i Gaza – där det är omöjligt att ta ställning utan att bli stämplad. Världen är inte svartvit, utan grå. Utmaningen är att se nyanserna i det gråa.
Ungdomstiden blir en transportsträcka av prestationer
Kari Kanala önskar att samhället skulle reflektera mer över i vilken form vi stöper våra unga. Mycket av tiden från den första skoldagen till den sista handlar om att prestera.
– Vi pressar våra ungdomar för hårt, trycket är för starkt och deadlinerna för snäva. Och när de unga sedan tar steget ut i arbetslivet konfronteras de med frågan: vad var egentligen meningen med allt det här?
– Vi pressar våra ungdomar för hårt, trycket är för starkt och deadlinerna för snäva. Och när de unga sedan tar steget ut i arbetslivet konfronteras de med frågan: vad var egentligen meningen med allt det här?
Vissa söker svaret på existentiella frågor i pengar och materiella saker. Andra i negativa gemenskaper födda ur polarisering, som exempelvis kriminella gäng.
– Hur vi på bästa sätt kan stötta övergången till vuxenlivet är ett mysterium för vårt samhälle, även för kyrkan. Men vi har goda nätverk till skolor och andra aktörer som jobbar med ungdomar. Kyrkan är bra på att skapa nätverk.
En grupp som kyrkan, enligt Kari Kanala, ändå inte når i tillräcklig grad är ungdomar med invandrarbakgrund. Här återstår arbete i skolorna, och konkret kan det handla om att genom individuella vänskapsband locka fler unga med invandrarbakgrund till kyrkans verksamhet. Grundtanken, enligt Kari Kanala, är att motverka all form av “vi och de”-tänkande.
– Jag ser det som en stor fördel att Paavalin seurakunta inte ställer några krav på att medlemmarna måste vara kristna eller ens troende. Det går bra att vara med i ungdomsverksamheten trots att man inte hör till kyrkan.
Vem är jag? Vart är jag på väg? Älskar någon mig?
För att vägleda de unga mot en starkare känsla av meningsfullhet krävs också att vi vuxna rannsakar oss själva. Enligt Kari Kanala lever många vuxna fortfarande som bekräftelseberoende tonåringar – trots att en känsla av verklig meningsfullhet varken hittas i effektivt utförda prestationer eller gillande hjärtan på sociala medier.
– Vem är jag? Vart är jag på väg? Älskar någon mig?
Kari Kanala återkommer till de tre frågorna. Den som hittar svaret på dem är lycklig – och då är det lätt att leva ett liv som känns meningsfullt. Hopp och mening i tillvaron finns i känslan av tillräcklighet.
– Frälsning är en individuell upplevelse. Det är känslan av att man räcker till. Att man duger som den man är.
