Ord till unga – vi har varit här förr

När jag hösten 1990 började i högstadiet var världen jag dittills lärt känna mitt i en brytningstid. Berlinmuren hade fallit men Tyskland var fortfarande delat och Sovjetunionen existerade ännu och var Finlands viktigaste handelspartner. Vi rörde oss i svallvågorna av 1980-talets festliga casinoekonomi med en rekordlåg arbetslöshet på drygt tre procent.

Men bara tre år senare, när jag inledde mina gymnasiestudier, hade spelplanen ritats om totalt. Sovjetunionen hade kollapsat och tagit den finländska ekonomin med sig i fallet. Arbetslösheten rusade och bland 15–24-åringar var uppemot en tredjedel utan jobb. Det mesta såg mörkt ut och studier blev för många den enda rimliga utvägen. Mantrat var att en högre utbildning är biljetten till jobb i en osäker framtid.

Det är lätt att se paralleller mellan den tiden och den osäkerhet som präglar vår nutid. Då skakades Europa av kriget på Balkan, precis som vi i dag ser krig i Ukraina. Ute i världen fanns det oroshärdar i Rwanda och Somalia, precis som vi idag har sådana i Gaza och Iran. Då talade vi om ozonhålet som ett existentiellt hot, medan vi nu kämpar med en global klimatkris. Till och med de politiska rösterna ekar från förr. Då var det Esko Aho och Iiro Viinanen som predikade besparingar. Nu har Petteri Orpo och Riikka Purra tagit över den rollen.

Min första uppmaning till dagens ungdomar är därför att sikta högt och studera flitigt, men att aldrig glömma bort att ha roligt längs vägen.

Men mitt i denna kris minns jag ändå 1990-talet med glädje. Jag minns musiken, modet och gemenskapen. Eftersom arbetsmarknaden var stängd fanns det ingen brådska ut i arbetslivet. Det bäddade för att vår generation är den högst utbildade i Finlands historia. Min första uppmaning till dagens ungdomar är därför att sikta högt och studera flitigt, men att aldrig glömma bort att ha roligt längs vägen. De bästa sevärdheterna och de mest pittoreska vyerna syns trots allt sällan från motorvägen.

Hopp är ingen naiv optimism utan en central psykologisk resurs som handlar om att utveckla handlingskraft och mening. Forskning visar att hopp är något som kan läras och tränas, snarare än en medfödd egenskap. För mig och mina klasskamrater var lärarna de vuxna som gav oss tro på framtiden och den egna förmågan att faktiskt göra skillnad. De utmanade oss intellektuellt och hjälpte oss att se framåt mot realistiska men högt ställda mål. Därför är min andra uppmaning att ni ska tro det bästa om era lärare och ta emot den hjälp de erbjuder med tacksamhet. De är där för att ge er verktygen att förändra världen, även när det känns tungt.

Känslan av hopp är starkt förknippad med just ett mål. Har vi något att sikta på blir tillvaron begriplig.

I 4 Non Blondes klassiker What’s Up? sjunger Linda Perry:
“Twenty-five years and my life is still / Trying to get up that great big hill of hope / For a destination.”

Känslan av hopp är starkt förknippad med just ett mål. Har vi något att sikta på blir tillvaron begriplig. Min tredje uppmaning till er är därför att sätta upp långsiktiga mål som ni verkligen brinner för, oavsett om det handlar om karriär eller att bidra till en bättre värld. Snart är det ni som tar över stafettpinnen. Precis som min generation och många generationer före oss har kämpat sig igenom lågkonjunkturer och allehanda kriser kommer ni att göra det samma på ert eget sätt.

När jag inledde mina studier vid Kronoby gymnasium hette landets president Mauno Koivisto. Hans kloka ord är något vi alla bör bära med oss som en påminnelse när framtiden känns oviss: ”Om vi inte med säkerhet vet hur det kommer att gå, kan vi anta att allt går bra.”

Kolumnen baserar sig på ett festtal som Martin Ahlskog höll på Kronoby gymnasiums kombinerade sjävständighetsdagsfest och studentdimission 5.12.2025.

Vill du läsa fler artiklar på temat Framtidshopp? Du hittar dem via den här länken.

• Framtidens arbetsliv
• Framtidshopp
• Unga och framtiden