”För mycket individualism i skolan göder narcissistiska tendenser” – gemenskap bygger framtidstro

– Ungdomskulturen i dag har blivit extremt individcentrerad. Många unga utgår enbart från sig själva: vad får jag betalt? Vad har jag för personlig nytta av det här? Samtidigt vet vi att det som skapar lycka hos oss människor är att få jobba för något som är större än oss själva.

Det säger Aram Aflatuni, verksamhetsledare för Gutsy Go, som utvecklat programmet Gutsy School med målsättningen att öka välmående och delaktighet bland skolelever. För att beskriva vår kultur ger Aflatuni ett exempel: den dubbla betydelsen i ordet tjänst.

– Vi associerar allt oftare tjänster med ekonomiska transaktioner, medan ordets altruistiska klang hamnar i skymundan.

Aflatuni säger att många unga innerst inne vet att mänsklig lycka bygger på tillhörighet och samarbete. Men när vår kultur inte erbjuder ungdomar möjligheter att kanalisera sin naturliga altruism riskerar de att bli apatiska, cyniska eller att tappa tron på framtiden.

– Många unga vill verkligen hjälpa andra, men de vet inte hur eftersom ingen har visat vad man kan göra. Här finns en enorm potential som förblir outnyttjad. 

”Individualismen i skolan kan bidra till utslagning”

Aram Aflatuni säger att skolan har goda förutsättningar att väcka den inspiration i varje ung person som leder till en vilja att vara en del av något större än sig själv. Därför måste vi akta oss för att låta individualismen få för starkt genomslag i våra skolor.

– Om vi enbart fokuserar på individuella prestationer förstärks en del elevers narcissistiska tendenser medan andra faller av kärran. Då är det inte förvånande att många unga visar tecken på bristande empati eller framtidstro.

I en tid när samhällsutvecklingen går allt snabbare kan det kännas allt svårare att hitta fotfäste i tillvaron. Aflatuni har stor förståelse för den känsla av otrygghet och osäkerhet som många unga upplever.

– När en ung person vänder sig för mycket inåt och enbart fokuserar på sig själv, ser hen till slut inget annat än osäkerhet och problem. Det kan leda till passivisering och depression. Lösningen är i stället att vända sig utåt: vilka är mina styrkor och hur kan jag använda dem för att hjälpa andra?

Kärnan i Gutsy Schools verksamhet är att hitta den här drivkraften hos unga. Aram Aflatuni kallar det för “varje människas egen diamant”. Exakt vad det är varierar från person till person. 

Diamanten kan sitta djupt – men har potential att förändra hela livet

Gutsy School ger ungdomarna möjlighet att i team jobba kring ett altruistiskt projekt och i gemenskapen hitta sina egna och andras styrkor. När Aflatuni och hans kolleger inleder samarbetet med en ny skola är det inte ovanligt att någon elev ställer sig på tvären.

Aram Aflatuni berättar om Joel, 14 år, som till en början inte alls ville vara med. Eleverna hade noterat att ett närbeläget äldreboende saknade resurser för regelbundna promenader med klienterna, och teamets projekt blev att gå ut på promenad med de äldre.

– “Vilken skitidé”, konstaterade Joel som satt längst bak i klassen. 

När dagen kom då projektet skulle förverkligas syntes Joel inte till. Aflatuni antog att han skolkade. Men så var det inte. Joel hade trots allt deltagit i projektet och gått på promenad med en rullstolsburen äldre man.

– När jag fick syn på Joel efteråt var han så upprörd att han knappt fick några ord ur sig. Han kände en stark aversion mot att vårt samhälle inte kunde ta hand om de äldre som i tiderna hade byggt vår välfärd.

Aram Aflatuni insåg att den här dagen hade förändrat Joel i grunden.

– Under resten av skolåret gick Joel på regelbundna promenader med den äldre mannen. Projektet hade hjälpt Joel att hitta sin drivkraft – sin diamant. För honom var diamanten en stark känsla för rättvisa.

Framtiden är ingen tågräls som redan är lagd

I en tid när ungdomars framtidstro vacklar behövs hjälpmedel för att hantera tankar om framtiden. Sari Miettinen, som jobbar vid Centret för framtidsforskning vid Åbo universitet, utbildar lärare i hur de kan diskutera framtiden med sina elever på ett strukturerat och metodiskt sätt.

– Många unga ser framtiden som något oundvikligt man inte kan påverka. Men framtidsforskning hjälper individen att se att framtiden inte är linjär, utan består av olika scenarier som vi kan påverka. Vi har alltid fler än bara ett alternativ, säger Miettinen.

När vi ändrar vårt förhållningssätt till framtiden kan vår oro och ångest avta. Miettinen säger att många unga tenderar att enbart se nuet – de problem som finns just nu – medan man som lärare kan hjälpa ungdomarna att sätta nuet i perspektiv.

– Vi kan peka på det förflutna och visa hur liknande problem har fått en lösning. Och vi kan fundera på vilka framtidsscenarier som kan lösa de problem som vi ser idag.

Sari Miettinen säger att många unga känner sig ensamma med sin framtidsångest. Då behövs tid för diskussion, exempelvis i klassrummet.

– Den oro för framtiden som många unga upplever är helt berättigad. Som vuxna måste vi ta den på allvar och aldrig släta över den. Men samtidigt kan vi spjälka upp oron i mindre delar och behandla den systematiskt. Då uppstår ordning i kaoset.

Att skriva morgondagens rubriker

Det finns flera beprövade metoder som hjälper eleverna att se framtiden som formbar i stället för förutbestämd. Det kan handla om allt från konstnärliga uttryck till att konkret få vara involverad i beslut som berör vardagen i skolan, som anskaffningar eller skolmat.

Sari Miettinen berättar om en övning som hon kallar framtidens nyhet. Eleverna får utgå från en negativ nyhetshändelse från nutiden, men föreställa sig hur rapporteringen kunde se ut om 20 år när problemet fått en lösning. Genom att skriva en nyhetsartikel som blickar tillbaka på de två decenniernas utveckling, får klassen konkretisera de steg och beslut som krävdes för att möjliggöra den positiva vändningen.

– Vissa avfärdar det som att vi bara fantiserar. Men övningen handlar om att skifta elevernas tankesätt från hopplöshet till möjlighet. Hur ska vi någonsin kunna åstadkomma en bättre framtid om vi inte först ens vågar fantisera om den?

Också Aram Aflatuni vid Gutsy Go talar varmt för att lärare borde ge mer tid för att diskutera djupa frågor i klassrummet. Om man som lärare ser det här som ytterligare en sten på en redan tung arbetsbörda, tänker man fel, säger Aflatuni.

– Det som verkligen belastar lärarjobbet är att eleverna konstant är oinspirerade. Om man genom diskussioner kan väcka elevernas inspiration går också resten av undervisningen lättare.

Skolan kan lära eleverna handskas med en framtid som känns osäker

Sari Miettinen säger att diskussioner om framtiden i en skolkontext ofta handlar om vad man vill jobba med eller studera i framtiden.

– Det kan sätta press på eleverna, som kan känna ångest över att välja fel. Eller så försöker de optimera bort osäkerheten genom att välja något tryggt snarare än inspirerande.

Att bli bekant med sina egna personliga styrkor är nyckeln även här.

– Då blir det lättare att se de framtidsscenarier som är viktiga för en själv och välja så att man kommer närmare den framtid man vill ha. Framtiden är alltid förknippad med en viss osäkerhet, och vår uppgift är att lära eleverna att acceptera och leva med den. 

Både Sari Miettinen och Aram Aflatuni understryker vikten av att varje elev får känna sig som en del av ett större sammanhang där man har möjlighet att styra sitt liv i enlighet med sina egna värderingar. Aflatuni poängterar att framtidstro byggs genom konkreta handlingar. 

– Skolan kan inte garantera ett sommarjobb eller en framtida arbetsplats. Men skolan kan ge varje ung person en positiv upplevelse av gemenskap. Det ger inspiration, bygger resiliens och stärker framtidstron. 

• Delaktighet
• Framtidsforskning
• Framtidshopp
• Gutsy Go