Skribent
utbildad speciallärare, som nu jobbar som klasslärare för åk 2
Om när en skola öppnade dörrarna för ett gäng pensionärer
I en skärgårdsskola på Replot slogs tre kloka lärarhuvuden ihop. Inspirerade av pjäsen Patrik, Irene och Pensionärsmakten ville vi föra den yngre och den äldre generationen närmare varandra. Men hur skulle vi göra? Steg ett blev att bjuda in en grupp pensionärer till vår skola. Efter det var det som om någon öppnat en dammlucka och plötsligt satt vi där med idéer upp till axlarna.
Den åttiotvå år gamla mannen njuter av att få berätta.
– Vet ni, jag gick eller skidade till skolan varje dag, sju kilometer dit och tillbaka, oberoende av väder.
– VARJE dag!? Utbrister en sjuåring som får skjuts när det regnar. När en annan pensionär fortsätter med att berätta om skamvrån och hur knäpptyst det var under lektionerna, tappar hela klassen hakan. De äldre berättar om hur de som elever hjälpte till att hämta ved och elda för att hålla skolan varm, om respekten för vuxna och vikten av att ta ansvar för sitt skolarbete. Jag som lärare har svårt att hålla tårarna borta när jag ser förundran i barnens ögon och nostalgiska stjärnfall i de äldres.
Snart ska eleverna och pensionärerna pyssla tillsammans. Påsken stundar och delar av äggkartong förvandlas till bångstyriga tuppar. Frid råder i klassen. Även de som vanligtvis bryter ihop efter instruktionerna klistrar nu koncentrerat fast små tuppfötter av piprensare på kartongbiten. Jag inser att det inte finns något pedagogiskt knep som slår en morfars trygga uppmuntran i en knivig situation där färgsprakande fjädrar hellre vill sitta fast på barnets fingrar, än i tuppens stjärt. Det är ingen som behöver min hjälp. Livserfarna händer möter släta. Snart sitter tretton pillemariska tuppar på fönsterbrädet och ler.
I lärarrummet berättar kollegorna om hur deras elever har fått lära de äldre att programmera. De har i sin tur lärt eleverna rätta knixet med att vända plättar utan stekspade. I intervjuer som vi gör med pensionärerna och eleverna under våren, framkommer det att gammal och ung har mycket gemensamt. Oavsett ålder verkar familj, musik och god mat vara viktiga byggstenar för ett gott liv.
Innan påsklovet börjar går ett gäng elever till äldreboendet i byn. Där ska de uppträda med sång och läsa påskberättelsen. De lämnar boendet med en viktig lärdom om livets bräcklighet. För en del av eleverna var det en ny upplevelse att möta personer i slutskedet av sina liv. För dem i slutskedet av livet var det uppmuntrande att se att det ur livets träd skjuts nya, friska skott.
Det här är endast axplock av det vi gjorde under vårterminen 2023. Allt sammanställdes sedan till en film. Pensionärerna bjöds in till premiären och hade möjlighet att ta del av det skolarbete vi gjort tillsammans. Vasabladet besökte också evenemanget. De tre kloka lärarhuvudena som slogs ihop den där dagen i mars, var efter filmpremiären i maj betydligt tröttare. Efteråt stod vi i en tom gymnastiksal. Vi såg på varandra och konstaterade att projektet som krävt så mycket av oss på olika sätt ändå hade givit mer tillbaka. För så många.
Den 15 maj kunde vi i ett välskrivet reportage läsa om elevernas lycka över att ha fått göra pensionärerna glada, och om pensionärernas glädje över att ha fått vara delaktiga i vår skolvardag. Det som hade varit vårt syfte i planeringsskedet kunde vi nu i trycksvärta se som ett uppnått mål.
Projektet gav ringar på vattnet, och under hösten har jag sett både förskolor och föreningar i Korsholm satsa på brobyggandet mellan generationer. Det är viktigt att ett träd känner sina rötter för att kunna stå stadigt. Det gäller oss också. Vi behöver veta vem som har gått före. Det här projektet fick mig att tro att skolan kan ha rollen som meningsgivande källa för flera generationer.
