Att inspirera istället för att kritisera
Skribent
lärare i svenska och litteratur vid Gymnasiet Lärkan
För några år sedan var jag med i Ekvalitas projekt Vem é man?, som handlade om att diskutera mansnormer med ungdomar ute i skolor. Utgångspunkten var dels #MeToo och dels tanken på att män i Finland är överrepresenterade i brottsstatistiken, våldsstatistiken, självmordsstatistiken samt att pojkar underpresterar i skolan. Som lärare i svenska och litteratur valde jag ingången “toxisk maskulinitet inom fiktion” och min poäng var att de manliga förebilderna ofta var problematiska: självdestruktiva och risksökande, förtryckande, känslokalla, distanserade, hämndlystna, våldsamma, misogyna. Detta, menade jag, gällde för skilda fiktiva uttryck som film, tv-serier, musik och tv- och datorspel. Jag hade även exempel från litteraturens värld, där framför allt klassiker och idrottsskildringar ofta förhärligade denna skeva manlighetsnorm på ett eller annat sätt.
Min workshop utgick från att denna exponering för problematiska manliga förebilder över tid kunde ha en negativ inverkan på dem som utsattes för den, och reaktionerna från deltagarna varierade från förståelse och engagemang till trötthet och ointresse. Ungefär som en vanlig dag i klassrummet med andra ord.
Som ung man upplevde han sig bli kritiserad och kände inte alls igen sig i min beskrivning.
En dag fick jag dock mothugg från en av pojkarna under workshopen. Som ung man upplevde han sig bli kritiserad och kände inte alls igen sig i min beskrivning. I stunden blev det en diskussion kring normer i allmänhet, ett gemensamt ansvar för samhällsutvecklingen och vikten av att vara medveten om hur omgivningen påverkar oss. I efterhand hade det kanske gått att vifta undan hans kritik som ett uttryck för “inte alla män”-resonemang, men samtidigt fick hans kritik mig att fundera då han pekade på en brist i mitt upplägg: workshopen var problematiserande utan att vara lösningsorienterad, vilket gjorde att den på många sätt faktiskt blev kritiserande.
Jag tyckte, och tycker fortfarande, att jag hade en tydlig och giltig poäng gällande kopplingen mellan fiktiva förebilder och toxisk maskulinitet i samhället, men sanningen är också att de senaste årens utbud av fiktiva berättelser har inneburit en ökad representation på flera olika plan. Samhället i stort, nyproducerade fiktiva berättelser och dagens pojkar är överlag medvetna om begränsande och uteslutande normer samt toxisk maskulinitet, och möjligheten till identifikation genom positiva fiktiva förebilder har nog aldrig varit större.
Det räcker med att titta på exempelvis streamingtjänsten Netflix, där bland annat serier som Sex Education och Heartstopper använder sig av normbrytande karaktärer som på så sätt skapar nya möjligheter för förebilder och identifikation. Samma fenomen finns även inom musik, litteratur och film, medan spelvärlden fortfarande har en bit att gå, enligt min begränsade kunskap om mediet.
Trots den positiva utvecklingen lever många av de gamla machonormerna vidare i bland annat kroppsideal, sexuell erfarenhet och i gruppbeteende kopplat till exempelvis risker och våld, vilket märks i nyheter, i skolans korridorer och på sociala medier. I dagens polariserade samhälle, som skickar ut ambivalenta signaler gällande vilka förväntningar vi har på dem som växer upp, är det nog lätt hänt att gå vilse snarare än att hitta sig själv.
Det jag kan göra är att själv försöka agera inkluderande utgående från en tillåtande mansnorm, och som lärare kan jag dessutom presentera positiva förebilder genom fiktionen.
Jag kan inte bestämma vilka personer ungdomar jag möter väljer att se upp till eller vilka egenskaper de eftersträvar. Det jag kan göra är att själv försöka agera inkluderande utgående från en tillåtande mansnorm, och som lärare kan jag dessutom presentera positiva förebilder genom fiktionen. Visst finns det fortfarande fiktiva, och verkliga, personer som jag anser är problematiska som förebilder. Men hade jag idag gjort om min workshop kring toxisk maskulinitet inom fiktion hade jag valt att inte fokusera så mycket på det negativa. Istället hade jag lyft de framsteg, ifrågasättanden och normbrytanden som gjorts för att på så sätt visa på alternativ till de traditionella manliga förebilderna. Att inspirera är trots allt bättre än att kritisera när det handlar om värderingar.