Varje elev skulle bli en duglig samhällsmedborgare – det var en hederssak vid Läroverket för gossar och flickor i Helsingfors. Som Finlands första samskola var läroverket en pedagogisk pionjär. För femtio år sedan fick läroverkets sista abiturienter sina vita mössor. De minns en skola där varje elev behandlades jämlikt och respektfullt – men förutsattes att klara av skolarbetet.

Skolan ger oss den kunskap och de konkreta färdigheter vi behöver för att ta oss fram i livet. Men skolan formar oss också i grunden – och denna breda betydelse ser man kanske först när man som vuxen blickar tillbaka på sin egen skoltid. Den största känslan av meningsfullhet i skolan hittar vi oftast i de fall där skolan hjälpt oss bli de bästa versionerna av oss själva.

Våren 1973 tog Nina Santavirta och Mikael Paltschik studenten. De hörde till den sista årskursen abiturienter vid Läroverket för Gossar och Flickor, som i folkmun fått namnet Broban efter skolans förste rektor Karl Theodor Broberg

Broban grundades år 1883, och var för sin tid en pedagogisk banbrytare. Som Finlands första samskola, som alltså riktade sig till både flickor och pojkar, utmanade läroverket de dåtida undervisningsnormerna. Under hela sin nittioåriga existens präglades Broban av en humanistisk värdegrund. 

Den här artikeln baserar sig på ett samtal mellan de forna Broban-eleverna Nina Santavirta och Mikael Paltschik. Målsättningen är att fånga upp moderna pedagogiska trender och spegla dem mot skolvardagen för drygt femtio år sedan. Santavirta och Paltschik har också hållit ett föredrag på Brobans 140-årsjubileum där de reflekterade över sin skolgång.

Samtalet leds av Niklas Wahlström, sektoransvarig för utbildning vid Svenska folkskolans vänner, vars frågor är skrivna med fet stil. 

“En skola med traditioner det anstod oss att leva upp till”

Inom dagens skola anser man att en humanistisk värdegrund har en stor betydelse för gemenskapen och tryggheten i skolan. Kände ni av liknande värderingar under er skoltid, som gjorde Broban till en trygg plats?

– Definitivt. Värderingarna genomsyrade hela verksamheten – från skolarbetet till samvaron på rasterna, och hur elever och lärare bemötte varandra. Det var en skola med traditioner som det anstod oss att leva upp till, säger Nina Santavirta. 

Den anda som skolans förste rektor Karl Theodor Broberg hade instiftat satt kvar i väggarna. Broberg hämtade också inspiration till skolan under en studieresa i USA 1886.

– När Broban grundades vid slutet av 1800-talet var elevunderlaget i skolorna i Helsingfors mycket homogent, men i USA såg Broberg hur skolor hanterade ett brokigt elevunderlag. Här lades grunden för läroverkets värderingar, säger Mikael Paltschik.

Enligt Paltschik och Santavirta var honnörsorden i Brobans pedagogik att alla skulle klara sig – och alla skulle klara en viss nivå. Atmosfären var förstående och man hjälpte dem som hade det svårt. 

– Eleverna hade olika bakgrunder men alla behandlades lika, säger Nina Santavirta. 

– En annan viktig aspekt är att skolan var liten, klasserna hade mellan 25 och 30 elever. Alla rymdes in i gymnastiksalen under morgonsamlingarna, vilket gjorde att alla såg varandra varje dag, tillägger Mikael Paltschik.

I dagens skola är relationen mellan lärare och elev rätt familjär – läraren har en mera coachande roll än förut. Hur beskriver ni förhållandet mellan lärare och elev i Broban under er tid?

– På den här punkten tycker jag att skolan har gått framåt – dagens skola ser eleverna mera som individer. De som behövde stödundervisning fick det på vår tid också, men inte i samma utsträckning som idag, säger Nina Santavirta. 

– Förr fanns en mera formell respekt mellan elev och lärare. Alla elever reste sig när läraren kom in i rummet, säger Mikael Paltschik. 

Hus i rött tegel som finns på Högbergsgatan i Helsingfors. Framför huset syns bilar, lite snö på marken, samt en del av gatan.
Under största delen av sin verksamhet var Broban belägen på Högbergsgatan i Helsingfors. Numera finns Designumuseet i byggnaden.
Mindre valfrihet – mera trygghet

Den moderna pedagogiska tanken om självstyrt lärande hade inte slagit rot för femtio år sedan. I gymnasiet kunde eleverna välja mellan matematik- eller språklinjen, men därutöver hade de inte nämnvärda möjligheter att påverka sin egen inlärning. 

– Vår finsklärare Nils Hedlund var troligtvis en av Finlands bästa, men han lämnade inte ens en millimeter frihet till sina elever. Alla minns det så kallade “paradhäftet” där vi skrev grammatikaliska regler. Vissa regler skulle streckas under med ett rött streck, och de viktigaste med två röda streck, minns Mikael Paltschik.

Både Paltschik och Santavirta säger att Broban lyckades bra i balansen mellan uppskattning och reprimander. Varken de som klarade sig särskilt bra eller de som presterade rejält under medelmåttet uppmärksammades i någon högre grad. 

– Det var aldrig något särskilt yvigt eller stort, men det fanns en acceptans för att en del elever var bra på något och andra på något annat, säger Nina Santavirta.

– Man blev inte sågad när man misslyckades. Det skapade trygghet, säger Paltschik. 

Skolan var mer konservativ – men samtidigt mer jämlik

I dagens skola har man givit eleverna större valfrihet med avsikten att göra skolan mera jämlik. Även om intentionen har varit genuin har reformerna misslyckats i praktiken, anser Nina Santavirta.

Vi växte upp i en skola som var mycket mer konservativ än dagens. Det paradoxala är att den samtidigt var mer jämlik.

Nina Santavirta

– Vi växte upp i en skola som var mycket mer konservativ än dagens. Det paradoxala är att den samtidigt var mer jämlik. Dagens självreglerade inlärning gynnar barn från socioekonomiskt bättre ställda familjer. 

Santavirta anser att dagens skola kunde ta modell av den äldre pedagogiken på den här punkten, särskilt i ett hänseende: att inte ge avkall på grundfärdigheter som att läsa, skriva och räkna. 

– Faran med för mycket frihet är att grundfärdigheterna kan bli lidande. Risken är att vår skola utvecklas i samma riktning som i Sverige, och där har de stora problem. 

Nätverk, styrkor och curling

En holistisk människouppfattning innebär att elevens liv betraktas som en helhet, där skolan utgör en del. Nätverken mellan hem och skola är viktiga. Hur såg förhållandet ut mellan skolan och hemmet under er tid?

– Visst fanns det en föräldraförening som uppehöll en kontakt med skolan, men något som motsvarar dagens strukturer för kommunikation mellan skolan och hemmet fanns inte. Men eftersom skolan var liten och de flesta av eleverna kom från stadskärnan kände man varandra ganska bra ändå, så lärarna hade en uppfattning om elevernas hemförhållanden, säger Mikael Paltschik. 

– Det fenomen som vi ser idag när föräldrar driver sina barns sak mot skolan existerade inte. Föräldrarna ställde sig ofta på lärarnas sida, säger Nina Santavirta.

I dagens skola talas det mycket om styrkor och positiv pedagogik. Skolan bereder möjlighet för elever att blomma på olika sätt. Hur var det på er tid – tilläts en variation?

– Jo, absolut. Olika styrkor sågs som lika viktiga. Acceptansen för elevers olika förmågor var väldigt stor, och varken de som klarade sig särskilt bra eller särskilt dåligt i något ämne pekades ut. Olikhet sågs som en naturlig del av vardagen, säger Paltschik. 

Curlar dagens skola för mycket – har strävan efter att skydda eleverna från allt negativt gått till överdrift?

– Jag tror det. Resiliensen bland dagens ungdomar har sjunkit mycket. När de kommer ut i arbetslivet och får kritik så rasar de ihop, säger Nina Santavirta. 

Hon påpekar samtidigt att skolans sätt att hantera elevers psykiska problem inte var optimalt för femtio år sedan heller. 

– Det talades mycket mindre om det, så det har säkert funnits elever som inte fått tillräcklig hjälp för sina problem. Men å andra sidan undrar jag vad dagens unga förväntar sig av livet, när så många av dem uppger att de mår dåligt. Det är en naturlig del av livet att oroa sig och känna stress och ångest ibland. 

Kvinna med vitt hår, beige tröja och glasögon sitter i soffa tillsammans med en man med gråsprängt hår, mörk kavajrock och ljusblå skjorta. De sitter i ett bibliotek, med en Kanne kaffe framför sig på bordet.
Både Nina Santavirta och Mikael Paltschik har gjort karriär inom den akademiska världen. Nina Santavirta är docent och pensionerad universitetslektor vid pedagogiska fakulteten vid Helsingfors universitet, och Mikael Paltschik är ledningskonsult och docent i marknadsföring vid Hanken och Jyväskylä universitet. 
Målsättningen var att bli en duglig samhällsmedborgare

I dagens läroplan har framtidskompetenser tagit en allt större roll i målsättningarna för elevers lärande. Socioemotionella färdigheter som känslokunskap, förmåga till empati och samarbete ses som viktiga för att motverka mobbning och utanförskap. 

Detta avspeglades också i Brobans pedagogik – men tog sig främst uttryck i skolans levande traditioner. Enligt Mikael Paltschik fanns en viss stolthet i skolan som levde kvar från tiden som Finlands första samskola.

– Det satt i väggarna. Broban strävade aldrig efter att vara en elitskola – men det var en hederssak att alla elever skulle bli dugliga samhällsmedborgare. 

– Det vore att blunda för realiteterna att påstå att det inte alls förekom mobbning, men den var av mycket mindre skala än idag. Några allvarliga mobbningsfall förekom inte. Skolan hade samma värderingar som hemmet och familjen, det hela blev till ett kontinuum, tillägger Santavirta. 

Både Nina Santavirta och Mikael Paltschik säger att det fanns en trygghet i de krav som lärarna ställde på eleverna, och i att alla förväntades lära sig samma grundfärdigheter. 

Lärarna behandlade oss som människor, inte som små barn som de skulle ta hand om. Det gjorde att man kände sig sedd, och det skapade i sin tur en känsla av trygghet.

Mikael Paltschik

– Lärarna behandlade oss som människor, inte som små barn som de skulle ta hand om. Det gjorde att man kände sig sedd, och det skapade i sin tur en känsla av trygghet, säger Paltschik.

Till Karl Theodor Brobergs arv hörde också en god gemenskap inom lärarkåren – och mellan lärare och elever. I den lilla skolan fanns det möjlighet för elever och lärare att byta några ord också utanför lektionstid.

– Lärarna kunde exempelvis kommentera mitt engagemang inom scouterna, säger Paltschik.

Meningsfullhet var en icke-fråga

En av de stora frågorna som skolan kämpar med idag är meningsfullhet. Hur skapa en känsla av mening i en tid där allt flera elever upplever skolan som meningslös? Med vilka medel skapade man meningsfullhet i skolgången under er tid i Broban?

– Som elever reflekterade vi aldrig över om skolan kändes meningsfull eller inte. Vi ställde inga krav på meningsfullhet, vi accepterade skolan som den var, säger Nina Santavirta.

– Frågan fanns inte, det var en icke-fråga. Tanken på att inte gå i skola föddes aldrig i min skalle, och antalet som hoppade av gymnasiet var väldigt litet. Jag minns bara en, säger Paltschik. 

Vad har ni tagit med er från Broban – hur har er skolgång påverkat er senare i livet?

– Tryggheten är det viktigaste. Det har gjort att jag vågat prova på en massa olika saker i livet, säger Mikael Paltschik. 

Nina Santavirta instämmer.

– Jag bär med mig en slags frihet och intellektuell rörlighet – att inte ha tvingats in i för snäva ramar. Tryggheten, hemtrevligheten och traditionerna i Broban gav en struktur, som i sin tur ingav en känsla av meningsfullhet. Hela skolans verksamhet kändes meningsfull. 

Lämna en kommentar

Du får gärna kommentera artikeln och diskutera i kommentarsfältet på ett respektfullt sätt. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, och förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot finländsk lagstiftning eller god sed.