Så skapar vi en rikare mångfald 

I mars uppmärksammades veckan mot rasism och kampanjen ska ge oss mod att identifiera och agera mot rasism. Rasismen är ett maktsystem som endast kan bekämpas genom att vi, de priviligierade som inte avviker från den vita normen, ser vår egen del i systemet. Att inte vara rasist räcker inte – vi behöver aktivt agera antirasistiskt, säger Nina Stubb, som har mångårig erfarenhet av mångkulturellt arbete inom bland annat Röda Korset och nu Institutet för hälsa och välfärd, THL. Rasism och exkludering bygger oftast på rädslor och okunskap. 

Finlandssvenskarna ser sig gärna som öppna och toleranta – men är vi så fördomsfria som vi tror? Det frågar Lärorikt Alexandr Foy och Tobias Pötzsch, båda integrerade på svenska i Finland. Man förlitar sig på att man i alla fall är öppnare än den finskspråkiga majoriteten, vilket forskning ger belägg för. Men det finns ändå anledning för oss i Svenskfinland att se oss själva i spegeln. Att aktivt agera antirasistiskt räcker inte heller, utan vi behöver arbeta aktivt för inkludering i samhället. 

Människan är ett flockdjur, och för att vi ska må bra behöver vi känna oss inkluderade och delaktiga. Vi behöver personer att kontakta då vi oroar oss för både stora och små saker. Vi ser en ökad psykisk ohälsa, ensamhet och polarisering i samhället i vårt individualismens tidevarv. Samtidigt visar forskning att vi själva också mår bättre, då vi gör gott för andra. Har det blivit svårare att hjälpa varandra och att be om hjälp? Har vi skapat ett samhälle där vi ska klara oss själva?

Som ung studerande vid Åbo Akademi i Vasa deltog jag i kursen Interkulturell kommunikation. Som en del av den skulle vi söka upp och samtala med nyanlända om livet i Finland, dess möjligheter och utmaningar. Jag och mina två studiekompisar blev hembjudna till en irakisk familj med barn i tidiga tonåren och yngre. Jag minns det generöst uppdukade matbord som väntade oss, och arbetsinsatsen visade att vårt besök var väl förberett. Vi talade om familjens hemland och orsakerna till flykten till Finland. 

För att på riktigt bygga ett inkluderande samhälle behöver vi fundera på hur vi får människor med olika bakgrunder att mötas.

Kommunikationen med familjen var inte helt enkel, men jag glömmer aldrig pappans tårar då han beskrev sin oro för barnen. ”Barnen ska ut i ett samhälle som vi inte känner, och vi kan inte stödja dem tillräckligt”. Mötet gjorde starkt intryck på oss och vi såg en otroligt kärleksfull och modig, men samtidigt orolig, familj som öppet berättade om sina rädslor. Efteråt har jag funderat på varför jag inte erbjöd mig att bli vän till familjen. Jag var antagligen rädd för att min fråga skulle uppfattas som att familjen var i behov av hjälp. Jag var också rädd för uppgiften, eftersom jag inte hade den kunskap eller kompetens som eventuellt kunde krävas. För att på riktigt bygga ett inkluderande samhälle behöver vi fundera på hur vi får människor med olika bakgrunder att mötas. 

De finlandssvenska kvinnor som deltog lyfte också fram möjligheten att lära känna nya kulturer, samtidigt som verksamheten på ett rätt kravlöst sätt gjorde det möjligt att engagera sig. 

För ett antal år sedan samarbetade SFV med Röda Korsets svenska distrikt i Österbotten och arrangerade verksamhet som kallades Kvinnotimmen. Syftet var att stärka språket och öka kunskapen om samhället hos nyanlända kvinnor i Vasaregionen. Syftet var också att erbjuda en form av praktisk språkinlärning där deltagarna lärde av och med varandra genom samtal och diskussion. Hälften av deltagarna bestod av finländare, den resterande gruppen nyfinländare. Vi träffades regelbundet och gjorde saker tillsammans, samtidigt som vi övade att tala svenska. Vi lagade mat, besökte biblioteket, beställde kaffe på stan och gjorde guidade vandringar på lätt svenska.

Då vi utvärderade verksamheten sade deltagarna att den största behållningen var att de hade lärt känna många finländare. ”Nu har jag tio nya personer att tala med om vi möts på stan, sa en av deltagarna. I normal språkundervisning lär vi känna vår lärare och de övriga kursdeltagarna. Vi fick dessutom många tillfällen att öva svenskan jämfört med i ett klassrum, då vi alla hade en egen person att samtala med”. De finlandssvenska kvinnor som deltog lyfte också fram möjligheten att lära känna nya kulturer, samtidigt som verksamheten på ett rätt kravlöst sätt gjorde det möjligt att engagera sig. 

Vårt samhälle och vi som aktörer måste skapa förutsättningar för människomöten som bidrar till inkludering. Vi måste också skapa verksamhet, som inte enbart skapas för att stödja en viss målgrupp, utan för att tillsammans lära av varandra och utvecklas gemensamt. Jag utmanar alla aktörer att fundera på de här frågorna – för att vi ska kunna bli starka tillsammans.

• Kulturell mångfald