Att språkande och språklärande förstås som kroppsliga processer har fått alltmer uppmärksamhet inom den språkdidaktiska forskningen under de senaste åren. Denna förståelse presenterar ett motförslag till tämligen etablerade förståelser att språkande och språklärande endast skulle ske kognitivt ”i huvudet” och att kroppen skulle ha en statisk roll. En sådan syn skapar en gränsdragning och hierarki mellan intellekt och kropp, och intellektet förstås som överordnat kroppen. 

Kroppsligt lärande utmanar denna hierarkiska förståelse och kan förstås som en holistisk och engagerande process som sker i hela människokroppen, mellan människor och i förhållande till den sociala och materiella miljön. Det handlar naturligtvis om synliga, fysiska rörelser, men också om känslor och upplevelser inuti kroppen. Kroppsligt lärande är multisensoriskt och sinnesintryck förstås som ”partners” i lärandeprocesser. Men vad innebär kroppsligt lärande för språkundervisningen?

I forskningsprojektet Embodied Language Learning through the Arts har vi genomfört en kartläggning av internationell, vetenskaplig forskning publicerad mellan 1990 och 2020, nyfikna på hur kroppsligt språklärande kan bidra till språkundervisningen.

Resultaten visade att kroppsligt språklärande kan utveckla mätbara språkfärdigheter, till exempel ordförråd, subjektiva upplevelser av språklärande och samtidigt göra språkundervisningen mer motiverande, engagerande och roligare. Mot bakgrund av dessa resultat menar jag att kroppsligt språklärande är värdefullt på grund av två delvis överlappande orsaker. 

Elever upplevde att aktiviteterna var roligare än ”vanliga” metoder för språklärande.

För det första kan de hjälpa oss överväga hur vi genomför språkundervisningen. Kartläggningen visade att språkundervisning kan inkludera exempelvis fysisk rörelse, teknologiska resurser (till exempel rörelser via Kinect-spel), gester, samt konstbaserade aktiviteter såsom drama och dans. Elever upplevde att aktiviteterna var roligare än ”vanliga” metoder för språklärande. Dessa aktiviteter tillför även kroppslig rörelse till skolan, vilket är fördelaktigt med tanke på att fysisk aktivitet har minskat avsevärt bland barn och unga. 

För det andra behöver vi vara medvetna om de kroppsliga och emotionella processer som sker på insidan i språklärandet – de känslor som bubblar under ytan då vi lär oss och använder språk. Kartläggningen visade att kroppsligt språklärande kan bidra till att stärka motivation, entusiasm, självförtroende, intresse, välmående och hjälpa elever överkomma ångest i språklärandet. Detta är viktigt allra minst med tanke på hur barn och ungas intresse och motivation för att studera språk har minskat. 

En kroppslig syn på språklärande kan därför ha stor betydelse i pedagogiska praktiker. Kroppsligt språklärande kan genomföras på flera olika sätt och i olika åldrar för att aktivera elever holistiskt, och på så sätt utbilda hela eleven. 

Mer information om forskningsprojektet Embodied Language Learning through the Arts finns på projektets webbplats.

Kommentarer

2
  1. Det här är något som jag har använt med en språkbadsklass. På en kurs fick jag lära mig om den här typen av språkundervisning och jag ville se hur det fungerar i praktiken. Vi hade nordisk mytologi på programmet och det passade perfekt. Resultatet blev några danser med nordiska gudar i huvudrollen.
    När klassen gick på åttan och temat var Norden ville eleverna genast göra en Norden-dans. Varje grupp fick ett nordiskt land och det blev verkligt fina danser.
    Rekommenderar varmt!

    1. Vad roligt att det fungerade väl! Jag har själv inte använt mig av dessa metoder ännu men är nyfiken på att göra det. Hur gjorde du ifall det fanns elever i klassrummet som inte var bekväma att delta i dansen eller att ”uppträda” framför klassen med sin dans?