Här väcks känslor och minnen till liv – Sinnenas rum är en plats för avkoppling, samarbete och inlärning
Sinnenas rum är både en fysisk plats och en metod. När man aktiverar alla sinnen på en gång kan man väcka starka minnen och känslor. Sinnenas rum är en plats för välmående och avkoppling – men också för samarbete, diskussion, lärande och ömsesidig förståelse. Var och en kan bygga ett eget sinnenas rum med enkla medel.
På en av rummets väggar brusar en lappländsk bäck. På väggen mittemot träffar sommarsolen vita björkstammar, och silas genom ljusgröna trädkronor. På en tredje vägg ser vi blöta tjocka mossor drapera en kullfallen trädstam, i det mörkgröna dunkel som råder djupt i den finländska gammelskogen.
– Vi har tre videoprojektorer som projicerar bild och film från golv till tak. Och så har vi ljudsystem, material att känna på, dofter och smaker. I det här rummet får alla sinnen vara närvarande.
Det säger Minttu Räty, lektor vid yrkeshögskolan Laurea. Hon har utvecklat den sensoriska metoden, Aistien-menetelmä, som Sinnenas rum bygger på, och har arbetat med metoden sedan 2009.
Utanför Laureas campus i Dickusby hänger den gråa vinterhimlen tung över ett slaskigt Vanda. Men här inne, i det som en gång var en alldeles vanlig föreläsningssal, är Minttu och jag på utfärd i den finländska sommarskogen.
Med sinnena i centrum
Vi slår oss ner på några mjuka kuddar vid en av rummets väggar. Ur högtalarna strömmar suset av en vind som varsamt drar genom trädkronor. Bredvid oss finns också några fysiska granar, som samverkar med bilderna på väggen. På bordet intill står en traditionell finländsk kopp i björkträ, en kåsa, som bidrar till känslan av en kaffepaus under en skogspromenad.
– I det här rummet kan man ta en paus från vardagen, och byta miljö för en stund, säger Minttu Räty.
För tillfället föreställer rummet alltså en skog. Men det är lätt att bygga om till något annat.
Skulle vi tröttna på skogstemat tar det inte länge att möblera om rummet så att vi förflyttar oss till ett café i Paris i stället. Eller varför inte till stranden i Mogadishu.
– Skulle vi tröttna på skogstemat tar det inte länge att möblera om rummet så att vi förflyttar oss till ett café i Paris i stället. Eller varför inte till stranden i Mogadishu.
Att stiga in i Sinnenas rum är en annan upplevelse än att ta på sig ett par virtual reality-glasögon. Tanken är inte att avbilda verkligheten i minsta detalj. I stället handlar det om att med bilder, ljud, rekvisita, dofter och smaker väcka minnet och känslan av ett ställe. Och när jag låter alla mina sinnen samverka i rummet där jag sitter slås jag av hur stark känslan av skog verkligen är. I Sinnenas rum är helheten större än summan av delarna.
Ett rum med många roller
Sinnenas metod har flera funktioner. Minttu Räty säger att den ursprungliga idén föddes ur invandrares behov av att få återuppleva sina hemländer. Numera bygger man rum för flera andra ändamål, men fortfarande handlar den övergripande tanken ofta om att återskapa en kär och efterlängtad miljö.
– Vi har haft gäster i alla åldrar. Äldre människor har byggt rum från sin barndomsmiljö – antingen för att själva minnas den eller för att visa en svunnen tid för yngre generationer. Laureas studerande har byggt rum för att presentera Finland för invandrare, och vice versa: folk från andra länder har kunnat visa sin kultur genom ett Sinnenas rum.
Laureas studerande har byggt rum för att presentera Finland för invandrare, och vice versa: folk från andra länder har kunnat visa sin kultur genom ett Sinnenas rum.
Metoden har under årens lopp använts i ett flertal projekt som handlat om allt från rekreation på arbetsplatser till fenomenbaserad inlärning och mötesplatser för olika kulturer.
– Tanken är ändå att rummen inte ska spela rollen av en utställning. Själva byggprocessen är viktigare än slutresultatet. Det handlar om dialog och samarbete inom gruppen, där varje individ också får ge sitt personliga bidrag för att skapa en helhet som väcker minnen och känslor, säger Minttu Räty.
Sinnenas rum som en undervisningsmetod
Vi lämnar vår skogsglänta för ett ögonblick. Bakom ett skynke finns en hylla med mattor, filtar och tyger. Mer rekvisita hittar vi i ett skåp: statyetter, vaser, dukar, koppar och kärl. Och lådor fulla med glasburkar.
Jag öppnar en av burkarna och en kryddblandningsdoft som för tankarna till Mellanöstern sprider sig i rummet. I en annan burk doftar det starkt av eukalyptus, i en tredje av tjära.
Till vardags, när rummet inte utnyttjas för några särskilda projekt, brukar yrkeshögskolans studerande vistas i rummet. De kan komma hit för att koppla av, eller för att plugga.
Att ta till sig kunskap genom flera sinnen samtidigt förstärker inlärningsprocessen, och ännu viktigare är det att förknippa en känsla med det man lär sig.
– Att ta till sig kunskap genom flera sinnen samtidigt förstärker inlärningsprocessen, och ännu viktigare är det att förknippa en känsla med det man lär sig. På det sättet kan metoden användas i undervisningssyfte.
Sinnenas tält på skolbesök
Utöver rummet i föreläsningssalen på yrkeshögskolan Laurea finns också ett tält som lätt går att flytta. Med hjälp av tältet har man fört ut metoden i samhället. Bland annat har man besökt bibliotek och skolor.
– Skolelever har exempelvis byggt rum som representerar de olika nordiska länderna. Jag minns att vi en gång byggde ett rum där vi befann oss på bottnen av Östersjön, där vi smakade på strömming, säger Minttu Räty.
För tillfället befinner sig tältet i ett högstadium i Vanda där metoden används för att presentera olika yrken för eleverna, med tanken att hjälpa dem att fundera över framtida karriärmöjligheter.
Minttu Räty säger att det är fritt fram att prova metoden i vilken skola som helst, så länge man gör det tillsammans i ett fysiskt utrymme, och inte på distans via nätet.
– Flera klassrum har videoprojektorer. Men det gäller att projicera bilden från golv till tak, då blir upplevelsen av närvaro i miljön starkare. Sedan kan man till exempel baka något med eleverna, för att även aktivera smaksinnet.
“Människors glädje över att få bygga rummen har stannat i mitt minne”
Vi har avtalat om en halv timme tid för intervjun, men när vi sitter i vår skogsglänta och pratar inser vi plötsligt att tiden rusat iväg.
– Det är vanligt. I det här rummet hör det till att man ofta glömmer klockan och den omgivande världen, säger Minttu Räty och skrattar.
Men innan det är dags att bryta upp och återvända ut i verkligheten frågar jag om Minttu Räty har något särskilt starkt minne från de över 15 år som hon har jobbat med metoden, och de otaliga rum hon varit med om att bygga.
– Jag minns särskilt ett besök på en anstalt för ungdomar med drogproblem. En ung kille fick bygga ett rum som fick symbolisera den plats han helst skulle vilja vara på just då. Det var fint att se hur länge han koncentrerade sig på uppgiften.
Minttu Räty säger att hon särskilt minns glädjen hos människor som fått vistas en efterlängtad miljö.
– Jag minns en ung invandrarkille som först inte alls var intresserad av att bygga ett rum. Men sen, när rummet var färdigt, så blev han så hänförd att han började sjunga sitt hemlands folksånger för oss.
