Intervjun börjar minsann överrskande. Det är inte papiljotter som hjärnforskaren har på huvudet och runt ansiktet, utan elektroder som hör ihop med mätningar av hjärnans aktivitet.
– Jag sitter själv som försökskanin här i vårt forskningslaboratorium i Jyväskylä, säger Tiina Parviainen och skrattar.

Den pågående undersökningen som hjärnforskaren Tiina Parviainen själv är en del av ingår i ett stort nytt projekt vid Jyväskylä universitet. Det handlar om hur våra sinnen påverkar vår varseblivning och vår inlärning. Det är bland andra den frågan vi nu ska diskutera.

– Man tror ofta att kunskapsförmedling och inlärning främst sker genom syn- och hörselsinnena, men hela vår kropp är faktiskt ständigt med och tar in och förmedlar information, antingen medvetet eller omedvetet. Det här kan vara ännu mera betydelsefullt än det som sägs, säger Tiina Parviainen. 

Tiina Parviainen
Vår kropp är en antenn

Det finns många intressanta och högaktuella frågor att diskutera med en hjärnforskare in action. Vad går vi till exempel miste om då vi lever i virtuella världar i stället för i fysiska?

Innan hon svarar understryker Tiina Parviainen först att det finns många bra saker förknippade med att till exempel ungdomar spelar på nätet. Den vägen lär de sig också viktiga sociala funktioner.

– Men inom forskningen har man ännu inte kommit så långt att man kan säga exakt vad vi går miste om. Det som i alla fall är säkert är att vår kropp spelar en viktig roll, och den fungerar som en slags antenn mot omvärlden. Det handlar om en slags intuition som fungerar utöver det vi kan ta in via syn- och hörselsinnena, och det här är svårt att undersöka.

Hur bra är öppna lärmiljöer? 

Tiina Parviainen lyfter spontant fram en viktig sak som hör ihop med det hon kallar för ”sinnenas information”. 

– Att reglera sin egen aktivitet och rikta uppmärksamheten efter målet är mer utmanande för ett barn än för en vuxen, och det här är särskilt svårt om det finns olika element i miljön som påverkar sinnena.

I egenskap av hjärnforskare ställer hon sig därför kritisk till dagens stora vurm för öppna inlärningsmiljöer.

– Om avsikten är att koncentrera sig på till exempel matematik och få hjärnan fokuserad på det som finns i en bok eller på tavlan, är det självklart svårt om man i en annan del av rummet samtidigt håller på och sysslar med någonting intressant och färggrant. Det är rentav oskäligt att kräva att ett barn ska klara av det. 

Hjärnforskaren säger att förmågan till självreglering av aktiviteter är något som varierar stort mellan olika människor och att förmågan också utvecklas olika snabbt, men att utvecklingen överlag är långsam hos just barn.

”Fångar i våra kroppar

Hjärnforskaren efterlyser mera helhetstänk och samarbete mellan olika kunskapsområden, till exempel mellan arkitekter och hjärnforskare, när man skapar inlärningsmiljöer. Det här är viktigt för att man ska kunna skapa kognitiv ergonomi. Hit hör till exempel bra akustik som gör det lättare för våra kroppar att kunna slappna av i olika miljöer. 

Tiina Parviainen säger att det överlag är viktigt att skapa harmoniska helhetsupplevelser. Hjärnan sparar nämligen information som upprepas, och om barnet då till exempel upplever ångest under många matematiklektioner börjar ämnet snart också förknippas med ångest.

– Vi människor är fångar i våra kroppar och det är inte möjligt att så där bara förflytta oss till en abstrakt nivå, i synnerhet inte om de grundläggande sakerna omkring inte är i skick.

Penna och papper

Förutom att vi rör oss i olika digitala och virtuella världar skriver vi allt oftare på skärmar. Också det här är, enligt Parviainen ett område som forskarna ännu inte har hunnit undersöka tillräckligt, men hon är själv lite orolig.

– Att skriva för hand och på skärm är två helt olika sätt att använda sin motorik på. När man skriver på skärm är det mindre kinestetiska och spatiala förmågor inblandade och det har sannolikt betydelse.

Hjärnforskaren berättar att det finns undersökningar som visar att man tenderar att minnas saker bättre om man skriver för hand.

– Det kan helt enkelt ha att göra med att det tar längre tid och att man processar informationen längre. Själv använder jag alltid penna och papper när jag vill gestalta något. Då kan jag rita och skapa en helhet av bilder och texter, och det är inte på samma sätt möjligt på en skärm.

Ljud- eller pappersbok?

Nuförtiden lyssnar Tiina Parviainen gärna på ljudböcker, men inte på alla böcker.

– Jag har i egenskap av hjärnforskare funderat mycket över varför det är så att det bara är vissa böcker jag vill lyssna på. I andra böcker vill jag själv vara rösten och läsa texten i mitt eget huvud.

Hjärnforskaren har kommit fram till att det hänger ihop med att andra människors tal har starka historiska och evolutionära kopplingar.

– Vi uppfattar en text som mera neutral, eftersom tal är förknippat med kommunikation. En annan människans röst berättar till exempel för oss om en människa är arg eller glad. Läsarens röst kommer alltid in där mellan texten och lyssnaren.

Ljudbok eller pappersbok, vilken är bättre? Hjärnforskaren väljer att ställa en motfråga.

– Bättre med tanke på vad? Det är någonting man i sådana fall behöver definiera, säger Tiina Parviainen och rättar till en av sina elektroder som fallit lite på sned. 

Profil: Tiina Parviainen