De föreläser om NPF i skolor: ”Som lärare måste du förstå det som hindrar elevens inlärning”
Maria Sundblom-Lindberg och Mikaela Albäck åker runt i Svenskfinland och fortbildar lärare i neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. – Det krävs baskunskaper för att kunna identifiera problematiken och för att kunna hjälpa på rätt sätt.
Egentligen skulle det blir något helt annat än en lärarfortbildning om NPF-problematik, alltså neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Maria Sundblom-Lindberg, familjeterapeut och lösningsinriktad NPF-coach, och Mikaela Albäck började jobba med en kartläggning om vårdstigar och vårdutbudet av tjänster i Svenskfinland. Det här gjorde de med hjälp av ett bidrag från Brita Maria Renlunds stiftelse. De har båda personlig erfarenhet av barn med NPF-diagnoser.
Mikaela Albäck är ICF-certifierad coach och mental tränare, och har tidigare varit branschkoordinator och lärare inom andra stadiets utbildning. Hon har lång erfarenhet av projektarbete medan Maria Sundblom-Lindberg beskriver sig själv mer som en innovatör och innehållsmänniska. Tillsammans kartlade de fältet och intervjuade 60 olika aktörer, bland andra lärare, psykologer, läkare, politiker och föräldrar.
– Vi kom fram till att den kommunala och den privata sidan inte kommunicerar med varandra, inte heller vården, skolan och hemmet. Vi såg också att det saknas många grundläggande strukturer i Svenskfinland, och att vårdstigarna är omöjliga, särskilt på svenska. Det finns mycket att göra för att förändra det här.
Slutprodukten är en skolvis handlingsplan för NPF
Efter att finansieringen för kartläggningen tog slut har Maria Sundblom-Lindberg och Mikaela Ahlbäck fortsatt jobba på frivillig basis med lärarfortbildning. Tillsammans med två pilotskolor utarbetade de, med bidrag av Svenska folkskolans vänner, en fortbildningshelhet med pedagogiskt stödmaterial för lärare.
– Efter en lyckad pilotfas bestämde vi då att börja erbjuda NPF-fortbildningen till flera skolor. Det visade sig snart att det finns att stort behov av en sådan, säger Maria Sundblom-Lindberg.
Fortbildningshelheten är inte projektbaserad eller stödd av någon fond, utan skolorna beställer fortbildningen.
– Den innehåller föreläsningar och övningar och är indelad i moduler. Slutprodukten är att alla skolor gör en npf-handlingsplan som de själva är med och jobbar fram. Målet är att åtminstone på grundläggande nivå sammanföra skolan, hemmet och vården, men det varierar lite hur det lyckas i olika kommuner, säger Mikaela Albäck.
”Bemötandet är otroligt viktigt”
Målet är inte bara att lärare deltar, utan gärna också elevvården. Fortbildningen är nischad till högklasserna och andra stadiets utbildning.
– Orsaken är att det specialpedagogiska kunnandet är så mycket starkare i de lägre klasserna. Däremot kommer utmaningarna ofta i högstadiet och på andra stadiet för den här gruppen elever. I och med att eleverna inte längre går i en klass, utan har många olika lärare och ständigt rör sig mellan olika klassrum är det olyckligt att kunnandet kring NPF går ner – men utmaningarna blir fler, säger Maria Sundblom-Lindberg.
Ämnesområdena som behandlas i fortbildningen är hjärnan, symptom, samsjuklighet, behandlingar, pedagogik och pedagogiska hjälpmedel i förhållande till stödåtgärder.
– Vi pratar också mycket kring bemötande, och har utvecklat en samtalsmodell för samtal med elever och studerande med adhd och deras föräldrar.
Det är inte lätt att orka som pedagog, men vi tror att man med små medel kan få det att fungera bättre.
Just bemötandet av elever med npf är A och O.
– Om de här eleverna eller studerandena hela tiden har bemötts av negativitet och felaktiga förväntningar, sjunker motivationen mycket snabbare än för neurotypiska elever. Det är ofta oro i de här klasserna med elever med NPF, och det är inte lätt att undervisa där om du som lärare inte har kunskap. Det är inte lätt att orka som pedagog, men vi tror att man med små medel kan få det att fungera bättre, säger Mikaela Albäck.
Fokus på kollegialt lärande och lärarnas ork
Också olika roller tas upp i fortbildningen – lärarens, hemmets och elevens roll.
– Vi pratar om hur man får till ett lyckat samarbete. Många gånger har elever med npf också föräldrar med NPF. Lärarens kommunikation måste då vara kort, varm och tydlig. Många lärare upplever att kontakten till föräldrarna är svår.
– Det är viktigt att få in en samsyn och en tydlig strategi så att man inte måste uppfinna hjulet på nytt för varje barn. Det finns 39 000 varianter av adhd, men det behövs ett konkret stöd för läraren, som kan tas fram vid misstanke om NPF. En inplastad A4:a i katedern med en lista i prioritetsordning på vad man ska göra, säger Maria Sundblom-Lindberg.
En målsättning är också att det efter fortbildningen ska finnas ett NPF-team i skolan.
– Det vill säga sådana personer som har kunnande, för att de kanske har egna barn eller är intresserade. De kan bli ett kollegialt stöd för andra. Det som är viktigt för oss är att det här inte stannar vid en enstaka fortbildning, utan att det här ska implementeras i det pedagogiska arbetet och i elevvården.
Ett mål är att ledningen i skolan ska inse att det är en fördel att ha ett NPF-team i skolan.
I vissa av skolorna är det obligatoriskt att gå fortbildningen, medan det i andra är frivilligt. Kunskapsnivån varierar också väldigt mycket mellan olika lärare.
– De behöver verktyg i vardagen. Vi fokuserar också på lärarens egen ork, och på det kollegiala stödet. Ett mål är att ledningen i skolan ska inse att det är en fördel att ha ett NPF-team i skolan, säger Mikaela Albäck.
Ökad kunskap motverkar utmattning
Utmattning är vanligt, både hos den som har en NPF-diagnos, hos föräldrarna och pedagogen, konstaterar Maria Sundblom-Lindberg.
– Risken för utmattning är jättestor när man har adhd eller add, eftersom man hela tiden måste kompensera. Om man tänker på vad vi kan göra just nu – det är att öka kunnandet hos pedagogerna. Då kan de också i sin tur stödja föräldrarna bättre. Då får föräldrarna bättre hjälp, så att inte allt hamnar i famnen på dem när det gäller provläsning eller läxor. Om kunnandet ökar minskar utmattningen på många nivåer.
Maria Sundblom-Lindberg poängterar att tidiga insatser krävs.
– Ju tidigare man får diagnosen, om det så att man uppfyller kriterierna, desto bättre. Men vi har en hel generation, speciellt flickor, som inte har blivit diagnostiserad. Senast på andra stadiet, i gymnasiet eller yrkesutbildningen, börjar det här märkas.
– Det innebär att man har gått genom hela grundskolan utan att kunna förstå sig själv eller bli förstådd, och på det sättet underpresterar man. Då finns risken att man istället utvecklar psykisk ohälsa och samsjuklighet.
Vad krävs för att få en förändring till stånd?
– Det behövs ökat kunnande på alla nivåer, men det behövs också mer resurser. Att det nu dras in pengar från välfärdsområdena, till exempel när det gäller kuratorer, eller de som jobbar på vårdsidan – det är jätteproblematiskt, säger Mikaela Albäck.
”Läroplanen stöder inte elever med npf”
Den nuvarande läroplanen och hur utbildningen i de olika stadierna ser ut i dag, borde förändras, säger hon.
– Den nuvarande läroplanen i grundskolan har mål som inte går ihop med en elev med NPF. Hjärnan är ännu inte utvecklad för självständigt lärande och förmåga att filtrera ut det väsentliga. Det här gäller både neurotypiska och NPF-unga.
Vi har blivit duktigare på att känna igen NPF, men vi har också fått en skola som har förändrats till att utmana exakt på de områden som är de här elevernas svaga områden.
Maria Sundblom-Lindberg konstaterar att det krävs självledarskap i allt för tidig ålder.
– När man pratar om överdiagnostisering tänker jag så här: vi har blivit duktigare på att känna igen NPF, men vi har också fått en skola som har förändrats till att utmana exakt på de områden som är de här elevernas svaga områden. När vi gick i skola för tjugo eller trettio år sedan såg inte skolan ut så här.
Hon menar att eleverna idag förväntas göra saker som tidigare hörde till ett annat stadium.
– Det som vi gjorde när vi studerade på universitet gör man idag på gymnasiet, och det som man gjorde i gymnasiet förr gör man nu på högstadiet. Men eleverna har inte förutsättningarna att klara det här utan problem.
De båda understryker att dagens skola och läroplan kräver hög exekutiv förmåga av barn och unga, något som är utmanande för dem som har adhd.
”Saknas ämne som lär ut välbefinnande”
Mikaela Albäck poängterar att de i sin fortbildning lyfter upp socioemotionell kompetens och välmående som en förutsättning för att elever ska lära sig och trivas. Hon påpekar samtidigt att skolan inte har ett ämne som lär ut självkännedom och välbefinnande.
– Här ingår hur en elev eller studerande jobbar med sin självkänsla och självförtroende, men också hur man varvar ner och vad livsfärdigheter går ut på. Det skulle vara så viktigt att ta in det här i i skolan. Nu ligger fokus i allt för hög grad på faktakunskap och prestation.
De som har gått fortbildningen har välkomnat den.
– Vi har haft jättefina diskussioner med dem som vi har inlett fortbildningen med. Vi har startat upp med ganska många skolor och har hållit den första modulen på flera ställen. Lärarna sitter på jättemycket bra undervisningstips och stor erfarenhet, och de lär också oss. Vi försöker hela tiden utvecklas och bli bättre på det vi gör, säger Mikaela Albäck.
