Borgå satsar på elevstöd och välbefinnandet i skolorna genom att anställa två områdesrektorer för den svenska utbildningen. – Målet är att Borgå ska ha Finlands bästa skolor, säger utbildningsdirektör Rikard Lindström.

Borgå satsar på elevstöd och välbefinnandet i skolorna genom att anställa två områdesrektorer för den svenska utbildningen.

– Målet är att Borgå ska ha Finlands bästa skolor, säger utbildningsdirektör Rikard Lindström.

Att staden nu anställer två områdesrektorer är resultatet av ett pilotprojekt, där en rektor ansvarat för trestegsstöd och elevernas välmående i stadens svenskspråkiga grundskolor. Utbildningsdirektör Rikard Lindström och Anne Smolander, som varit rektor för elevstöd och välmående i pilotprojektet, samtalar med Malin Wikström om satsningen på välmående.

MW: Hur föddes idén till pilotprojektet?

AS: Vi diskuterade i rektorernas ledningsgrupp hurudant ledarskap vi vill ha, och om vi skulle kunna dela ledarskapet. Ledarskapet har ganska mycket utmaningar och många olika slags uppgifter, och vi funderade på hur det här går att dela på. I ledningsgruppen tänkte vi att stöd för lärande och välmående är en egen bit, som en rektor skulle kunna sköta.

RL: Kan man på något sätt säga att rektorsuppgifterna har förändrats? De är väldigt utmanande i dag och mångfacetterade. Nu visar nationella rapporter och egna undersökningar här i Borgå att arbetsmängden för rektorerna har ökat, och att välmåendet har minskat. Oron från arbetsgivarens, alltså min, sida är att vi inte klarar av att sköta de rektorsuppgifter som vi har. Det blir mycket övertid. Så där kanske lite egoistiskt tänkt behöver vi se till att rektorerna trivs med sitt arbete, annars är vi utan rektorer.

Vi började fundera på vad kan vi göra för att rektorernas arbetsuppgifter ska vara humana, och att man som rektor trivs med sitt jobb och får göra de uppgifter som man kanske från början har tyckt mest om. Där startade tanken på pilotprojektet. Vi utredde vad det finns för modeller, vad vi kan hitta på som gör att vi klarar av att sköta rektorsuppgifterna bättre än i dag.

MW: Vad har ni tagit modell av?

RL: Vi hade tre spår. För det första att inom Finland hitta modeller som vi kan lära oss av, både de som har varit positiva och de som har visat sig att inte fungerar. För det andra att titta på forskningen om skolledarskap, och för det tredje att utgå från våra egna idéer.

Vi sitter i Borgå och vi har nio grundskolor, och rektorerna gör allt tillsammans. Därför funderade vi på om det finns saker som vi kan dela på.

AS: Men egentligen fanns det inte någon modell som var helt likadan. Slutresultatet blev en egen modell.

MW: Vad är målet?

RL: Finlands bästa skolor.

AS: Och på en mer konkret nivå att eleverna lär sig och att välbefinnandet ökar.

MW: Hur ser din arbetsbild ut, i praktiken, Anne?

AS: Den är tudelad. Dels är den administrativ och handlar om gemensamma linjer och utvecklingsområden, och att fatta beslut som gäller enskilda elever inom särskilt stöd. Dels består den av nätverksarbete kring elever i behov av krävande sektorsövergripande stöd.

Det här stödbehovet är inte fast i elevens stödnivå – allmänt, intensifierat och särskilt stöd kan innebära allt möjligt. Till exempel det här med problematiken kring skolfrånvaro, som vi försöker vända till att vi ska stödja skolnärvaron.

– Jag upplever själv att utmaningarna bland eleverna har ökat och att eleverna utreds allt mer, säger Anne Smolander.

Det är en svårighet som är ganska utbredd nu i hela landet. Där jobbar jag också dels både med allmänna riktlinjer som vi håller på att utarbeta, dels kring enskilda elever som har svårt med att komma till skolan. Det handlar om att hitta lösningar genom samarbete med bland annat pedagogisk personal, elevvårdspersonal, vid behov personal från socialtjänsterna för barn och unga och familjer, samt barn- och ungdomspsykiatrin och också tredje sektorns parter.

MW: Hur har välfärdsområdena förändrat ditt jobb?

AS: Att hela den här processen startade har synts i att jag har jättemycket mer samarbete med elevvården än tidigare. Du har ju fortfarande varit deras förman, Rikard, men jag har varit med väldigt starkt nu, och funnits med i de här förberedande arbetsgrupperna på östra Nylands välfärdsområde. Därför är hela den här personalen som nu flyttar över väldigt bekant för mig.

MW: Hur ser det ut med behovet av den här typen av stöd, ni har lite varit inne på det – men vad är det för utmaningar som eleverna har?

RL: Jag kan beskriva det från en mer övergripande nivå. Om vi börjar med rektorernas välmående och möjlighet att hinna med sitt arbete och känna sig trygga i sina uppgifter kan jag ge ett exempel på hur en rektor uttryckte sig. Ungefär 80 procent av den rektorns tid gick till 20 procent av eleverna. Vi kan då erbjuda rektorerna en rektor som är särskilt insatt i problematiken. Vissa elever kräver mer för att deras skolgång ska fungera. Då kan vi inte kräva att varje lärare eller varje rektor ska känna till precis enskilda utmaningar med skolnärvaro, med mobbning eller med trestegsstödet.

AS: Också de här Nepsy-relaterade sakerna.

RL: Precis. Ett av målen är att vi kan koncentrera den sakkunskapen till en rektor.

AS: Jag tänker också att hela lärstigen kommer med här. Jag märker att i mitt arbete börjar arbetet kring eleverna, och vilket stöd de behöver, långt innan skolstarten. Det kan börja innan förskolan. Jag kallas med till elevmöten när det gäller småbarnspedagogiken redan för att se vad som är den bästa möjliga lösningen för att elevens skolgång kan börja med det stöd hen behöver.

RL: En stor orsak från min sida till att det här behövs är att vi på det här sättet kan garantera rättvis, jämlik behandling och bemötande av elever i vilken skola som helst. Det hänger inte på den enskilda läraren eller rektorn, eller vilken kultur som växer fram i den skolan. Nu vet vi att det finns en rektor som tar tag i ärenden, besöker skolorna och finns med och hjälper till att skapa jämlika och rättvisa möjligheter att lyckas i skolan.

– Borgå har två rektorer som jobbar med de här frågorna, men hur många kommuner har en chans att få samma stöd, undrar Rikard Lindström.

MW: Finns det bland personalen ett ökande behov av kunnande om specialbehov?

AS: På svenska sidan i Borgå följer vi närskoleprincipen långt. Vi strävar efter att eleven ska få stöd i den skola som den går i. Vi skriver sällan in elever i specialklasser. Vi har en specialklass i Strömborgska skolan för elever med intellektuell funktionsnedsättning. Och så har vi en klass som har haft jättestora utmaningar socialt och emotionellt, men klassens elevantal minskar, eftersom vi inte ser att det är den rätta lösningen att sammanföra många elever med de utmaningarna

RL: Det där är en bra poäng att ta upp. Frågar du efter ett ökat behov är svaret ja. En tanke har följt med – att det kanske är fel att kräva att en lärare har samma kunskap om mer krävande elever. Men det kommer väldigt tydligt fram i nationella styrdokument att det är närskoleprincipen som ska gälla. Vi ska mer och mer tänka att lösningen väldigt sällan är att man skapar en egen grupp eller skola för en elev, utan den ska klara sig där den är. Då ökar behovet av kunskap.

AS: Eleven ska få den flexibla möjligheten att få mera stöd i mindre grupp, men eleven ska också få känna delaktighet i skolgemenskapen.

RL: Upplever vi att utmaningarna bland eleverna har blivit flera eller större? Samhället och skolan har också förändrats. Barn i dag är ju inte likadana som förr, på gott och ont.

AS: Jag upplever själv att utmaningarna har ökat och eleverna utreds allt mer. Det säger nog också läkare och de som undersöker, att de gör jättemycket neuropsykiatriska undersökningar och kollar upp om det finns ADHD eller autism.

RL: Tror du att det kan ha påverkat lärarnas ork och mående och känsla av att räcka till, det att man mer och mer pratar om trestegsstödet, differentiering och individualisering? När vi var lärare på nittiotalet var det inte alls lika mycket tal om att man skulle ta varje elevs behov i beaktande, eller veta vad som är differentiering, och när du ska föra över en elev till intensifierat stöd och när till särskilt stöd. Och det är lite intressant att vi inte har haft en sådan här tjänst förut, men ganska snabbt hade du fullt upp och får inte riktigt timmarna att räcka till.

AS: Men det har ju också varit stora förändringar på gång med välfärdsområdet och den utvidgade läroplikten som har sysselsatt mig en del.

RL: Lite orolig är jag över hur alla kommuner ska hänga med. Om vi nu tänker på jämlikhet mellan skolorna i Borgå, så funderar jag på jämlikhet mellan kommunerna. Medianen på invånarantalet i våra 308 kommuner är 6 600 invånare. Hälften av Finlands kommuner har färre än 6 600 invånare. Redan du, Anne, har svårt att hinna med i alla nationella krav och allt som läraren borde göra och alla stödformer som eleven ska få. Och då har vi råd i Borgå att anställa en rektor för det, och du har en kompanjon på finska sidan. Borgå har två som jobbar med de här frågorna, men hur många kommuner har en chans att få samma stöd?

MW: Hur har ni kunnat motivera det här för beslutsfattarna, att det behövs en sådan här tjänst?

RL: Då hoppar jag tillbaka till det här med Finlands bästa skola. Jag upplever att politikerna i Borgå på riktigt vill skapa en bra skola. När vi lyckas motivera vad vi tror att blir bättre ur elevernas synvinkel, upplever jag att politikerna har tyckt att den här satsningen är värd det. Men om vi skulle motivera det här med att det administrativa kräver mer resurser tror jag inte att den positiva inställningen skulle ha funnits.

MW: Vad beror det på att många elever mår dåligt idag?

RL: Det här blir nu filosofiskt, men jag tror att samhället har förändrats. Förut tror jag att skolan gav en trygghet, och man visste att om man klarar sig i skolan är chansen att man får ett bra jobb och klarar sig i samhället större. I dag tror jag inte att samma trygghet finns där, och man upplever inte att det är via skolan som livet blir bra. Det finns många andra möjligheter att skapa den goda framtiden.

Dessutom tror jag inte att alla ungdomar idag är så hemskt säkra på att framtiden är bra. Jag tänker på sociala medier och bilden av hur man ska vara som en framgångsrik människa. Det finns ingen möjlighet att nå det, och det här tror jag också att skapar otrygghet.

AS: Jag ser just det där sista som du sa, att man ganska starkt jämför sig, som en orsak till att eleverna mår dåligt. Men orsakerna är nog väldigt olika. Jag tänker på konkret nivå när jag har jobbat med olika elever att det också kan handla om svårigheter i skolan, inom familjen, ibland är det kamratkretsen.

RL: Våra elever mår inte dåligt enbart på grund av det jag just sa, utan hela samhället mår dåligt. Också föräldrar mår dåligt, och då syns det bland eleverna och barnen. Det är en ganska hård värld vi lever i för tillfället.

AS: Och det är mycket krav. Det märker jag, att det inte alla gånger har att göra med elevens inlärningsförutsättningar. Det kan vara väldigt väldigt starka elever som skulle ha klarat sig hur bra som helst, men som av andra orsaker inte mår väl.

MW: Du talade om Finlands bästa skola – när ska skolorna i Borgå bli det? Och hur vet ni när ni är det?

RL: Nu kastade jag ur ärmen att om vi inte om tre år kan se resultat måste vi se oss själva i spegeln och fundera på vad som gick fel. För mig är det för tillfället en viktig punkt. Den viktiga aspekten här är att vi skapar skolor där samarbetet fungerar, och där rektorn är den viktiga för att det här ska ske. Och att vi kan hjälpa rektorerna att skapa den miljön.

Det är någonting som vi behöver följa med och utvärdera om vi lyckas med. Trivs rektorerna bättre med sitt jobb än förut? Har vi lyckats skapa miljöer där man jobbar för en och samma sak? Svarar lärarna och rektorn samma sak på frågan vad skolans verksamhetskultur är, och så vidare.

Vi har också utvärderingar, exempelvis Hälsa i skolan. Om den på riktigt efter tre år visar att välbefinnandet och resultaten i undersökningen i skolan är bättre, har vi lyckats. Tre år är igen kastat ur ärmen, men det tror jag att är lämpligt lång tid och inte för långt framåt i tiden.

RL: Om vi lyckas skapa förutsättningarna så att både eleverna och personalen mår bättre och trivs med sina jobb bättre än idag, kommer också inlärningsresultaten att bli bättre. De är lättare att följa med, om det syns i form av vitsord eller inte.

Vi har byggt upp en vision som går ut på att om vi möter en 27-årig före detta elev på stan, och om han eller hon säger sig var nöjd och trygg med sitt liv just då – då är vi nöjda.

AS: Det är den bilden som vi startade med, den välmående 27-åringen. Vi har funderat på vilka alla saker som ingår i den bilden, hur vi uppnår delaktighet och jämlikhet och vad det innebär det för oss. Ett mål är att alla skolor får ett gemensamt sätt att jobba med välmående, och att vissa teman ska tas upp i alla skolor. Känslofärdigheter och gruppbildning ska vi jobba med regelbundet, det är nu det som vi jobbar för inom den gemensamma elevvården. Det ska inte bara vara ämnen som vi ska ta med i undervisningen, utan också de här sakerna.

Fakta

  • Pilotprojektet pågick mellan 2021 och 2022.
  • Efter det har Borgå stad gått inför en permanent lösning med två områdesrektorer: en för elevstöd och välmående, och en för läroplan och kvalitet.
  • De två nya områdesrektorerna har inte egna skolor, men utöver dem finns det nu också två tjänsterektorer som även har egna skolor, och vissa uppgifter som områdesrektorer.
  • Rektorerna jobbar med alla nio svenska grundskolor i staden.

Lämna en kommentar

Du får gärna kommentera artikeln och diskutera i kommentarsfältet på ett respektfullt sätt. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, och förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot finländsk lagstiftning eller god sed.