Medveten närvaro – i skolan?
Skribent
lärare i filosofi och livsåskådning i Brändö gymnasium och mindfulnessinstruktör
Vilken roll kan medveten närvaro (mindfulness) ha i skolan? Den frågan kan du, kära läsare, betänka ifall du vill, förslagsvis efter att du läst denna korta skrivelse. Medveten närvaro har från första början då det dök upp i vårt kollektiva medvetande varit ett missförstått begrepp. Istället för att kritiskt granska olika missförstånd (de är många) uttrycker jag en definition här. Medveten närvaro är ett sinnestillstånd i vilket vi uppfattar det som är närvarande i vårt medvetande på ett sätt som kan beskrivas som vänligt.
Oavsett om det som närvarar känns behagligt, obehagligt eller neutralt är det välkommet.
Oavsett om det som närvarar känns behagligt, obehagligt eller neutralt är det välkommet. Detta gäller även våra egna impulser, tankar och känslor. Vänligheten är inte konstgjord eller påklistrad, utan följer av att vi avstår från att döma, ändra eller korrigera vår upplevelse. Detta är enkelt, men inte helt lätt. Vi är nämligen tränade att göra precis tvärtom: Om något är obekvämt, sluta. Om något är ointressant, gör något du gillar istället. Om sanningen känns tung att bära, blunda. Keep calm and scroll on. Medveten närvaro är motsatsen. Den är det mest avskalade, ärliga bemötande av oss själva och vår situation som kan tänkas. Andra ord som kan beskriva tillståndet är “rymlig” och “ljus”.
Enkelheten i övningen av mindfulness kan vara överraskande. En vanlig metod är att fästa vår uppmärksamhet vid något objekt, förnimmelsen av andningen vid någon punkt i kroppen är det traditionella och vanligaste, samtidigt som vi ger oss tillstånd att slappna av. I något skede blir vi ändå medvetna om att uppmärksamheten på ett slentrianmässigt sätt vandrat till tankar, ljud eller något annat. Denna upptäckt kanske åtföljs av en känslomässig reaktion och kritisk tanke riktad mot oss själva och situationen: “Äh! Igen tänkte jag på annat. Det här är svårt”. Men även denna känsla och dessa tankar accepteras och i samma stund kan vi återvända till vårt ursprungliga objekt. Med tiden får vi en klar, erfarenhetsbaserad förståelse för hur vårt sinne fungerar. Samtidigt ökar vår medkänsla för andra, för vi förstår att alla människor på samma sätt som vi själva dras hit och dit av tankar, känslor och olika impulser.
Denna övning är, kanske förvånansvärt, nära det som den amerikanska filosofen och psykologen William James (1842-1910) efterlyste. Han uttryckte saken såhär: “Förmågan att frivilligt återta en vandrande uppmärksamhet, åter och åter igen, är själva grunden för omdöme, karaktär och vilja…En utbildning (education) som skulle stärka denna förmåga skulle vara utbildning par excellence”. (min översättning).
En människa som är helt fokuserad på sin skärm är nog koncentrerad, men är det alltid en bra sak?
Koncentrationsförmåga är viktigt. Men det är också förmågan att vara öppen för intryck, att vara delaktig av sin värld. En människa som är helt fokuserad på sin skärm är nog koncentrerad, men är det alltid en bra sak? Utmaningen ligger i att det vi har lätt att fokusera på inte alls alltid är det som vi faktiskt borde fokusera på för att må bra. Jag tror att det är vad William James syftar på då han använder ordet “frivillig” (“voluntarily”). Då vi, eller en studerande i klassen, plockar fram mobilen för att kolla något flöde är det kanske inte frivilligt, utan kompulsivt.
Kanske vi, då vi söker svar på frågan “vad kan vi göra för att öka välmåendet hos unga” skall börja hos oss själva. Många av oss uttrycker missnöje med sin upplevelse av brist på tid, sin stressnivå, sina plikter. Vi överbelastar oss själva med intryck och undrar varför det känns trångt. Är vi då i rätt position att ge råd till andra? Eller borde vi göra som vi uppmanas till i en nödsituation i flygplanet: ”placera syremasken över ditt egna ansikte före du hjälper andra”? Eller annorlunda uttryckt, med Gandhi: “var den förändring du vill se i världen”.
