Att läsa ett chatmeddelande går snabbt. Eller uppdateringar på Facebook. Att läsa en bok tar tid. Framför allt kräver det en annan koncentrationsförmåga. Att läsa Brott och straff av Dostojevskij tar lång tid. Jag läste halva för 30 år sedan. Andra halvan väntar ännu. 

I gymnasiet hade min dotter en lärare som byggde en period kring just Brott och straff. Eleverna skulle läsa hela boken och skriva ett arbete om den, varje elev med en egen vinkling. Det var motigt. Flickan kämpade. Räknade ut hur många sidor hon behövde läsa per dag. Läste. Tänkte. Analyserade. Skrev. Och klagade: varför måste vi? Varför får vi inte själva välja, läsa något vi vill läsa? 

Ett halvår senare sa hon att Dostojevskij lärt henne läsa – efter Brott och straff känns alla böcker lätta att läsa.

Men hon tog sig igenom. Ett halvår senare sa hon att Dostojevskij lärt henne läsa – efter Brott och straff känns alla böcker lätta att läsa. Roliga att läsa. Och ja, Dostojevskij var ändå bra och gav att tänka på. Uthållighetsträningen med Raskolnikov och Sonja förändrade henne som läsare.

Den digitala informationstsunamin förändrar både läsandet och koncentrationsförmågan. Med smartphone i fickan konsumerar vi nyheter på ett annat sätt än förr. Vi umgås på sociala medier via korta textsnuttar. Hastigheten och mängden saknar gräns. Gränserna måste vi själva sätta, lära både oss själva och barnen att sätta. 

För en ung människa är läsningen fortfarande den överlägset bästa vägen till språkutveckling. Att bygga ordförråd är en uthållighetsgren. Det finns inga genvägar, att läsa mycket är det som ger resultat. Trevligast är förstås att läsa det man har lust att läsa. Viktigt är att få träna att läsa också annat än det man har lust med, och att göra det ofta nog. Det är som med löpning. Man tränar småningom upp sig till att springa långt.

I den senaste internationella PIRLS-undersökningen av tioåringars läsförståelse klarade sig Finland igen en gång riktigt bra – men resultatet är sämre än 2016. Den nedåtgående trenden ses i de flesta andra länder. Att skillnaderna i läsförmåga mellan elever är större än tidigare oroar särskilt. Dessa skillnader bygger ojämlikhet också på lång sikt.

Och ojämlikheten börjar tidigt. Enligt forskningen beror variationerna i läsförmåga på barnets tilltro till sin egen läsförmåga och de färdigheter barnet nått före skolåldern, på barnens eget läsintresse och familjens resurser att stödja läsning, samt på föräldrarnas eget intresse för läsning och läsaktiviteter med sina barn. Det här bekräftas av NCU:s utvärderingar: barn från hem där man läser ligger ett helt skolår före i utvecklingen. 

Hur får man barnet att se sig som en läsare – jag är en sådan som läser. Ett sätt är att låta de nyblivna läsarna inventera textvärldar både hemma och i andra miljöer. Att få syn på sin egen läsning, på allt från mjölkpaket och skolans matsedel till sms och pokemonkort (finns de längre?), gör barnet till en läsare – i sina egna ögon. 

En lågstadielärare berättar att hon inleder varje dag med 15 minuter högläsning, och efter det får eleverna läsa vidare själva lika länge. En daglig uppvärmning i läsning och koncentration. 

Hur kan skolan jämna ut olikheterna mellan elever från hem med mycket och nästan ingen läsning? I många skolor har högläsningen fått en renässans. En lågstadielärare berättar att hon inleder varje dag med 15 minuter högläsning, och efter det får eleverna läsa vidare själva lika länge. En daglig uppvärmning i läsning och koncentration. 

Att läsa högt är heller inte något bara för lågstadiet. En högstadielärare jag känner jobbar aktivt med digitala redskap, lägger upp uppgifter på Youtube, ger läxor som kan göras på mobilen i skolbussen. Men i klassrummet är det papper, penna, bok och högläsning som gäller. Jag fick titta in på en lektion. Koncentrationen var knivskarp när tonåringarna med blicken följde texten i boken medan läraren läste, och sedan gick in i grupparbeten om dagens avsnitt. ”De gillar det här”, sa hon, ”det gör dem till vanare läsare, och dessutom blir de lugnare”. 

Att utveckla språket är inte ett ämne bland andra, det är själva grunden för den kognitiva inlärningen. Ett språk som inte räcker till blir till hinder och begränsning. Sambandet mellan läsförmåga och kunskapsutveckling är starkt. Barn behöver bli läsare. Och barn behöver läsande vuxna omkring sig.

Trenden är alltså nedåtgående här och i andra länder. Men Estland sticker ut med internationell förstaplacering i läsförståelse. Och det mest intressanta: Skillnaden mellan pojkar och flickor minskar. Elevernas socioekonomiska bakgrund syns inte i resultaten. Vad gör Estland som alla andra borde göra?

Estland är ett av världens mest digitaliserade länder, samtidigt som estländarna läser mest i Europa. Det lilla landet med 1,3 miljoner invånare har sammanlagt 871 bibliotek och skolbibliotek. Finland har 713 allmänna biblioteksenheter, men uppgifter saknas om hur många skolbibliotek som finns. Man vet dock att skolbibliotekens förutsättningar och resurser varierar hej vilt. Tarttis tehrä jotain?