Barnlitteratur som vågar det svåra
Barnboken är både lackmuspapper och fristad. Den suger snabbt upp samtidsströmningar, knådar och komplicerar dem, som bäst med barnets blick och horisont. Men lika mycket bänder barnboken på realismen och för läsaren till förtrollande världar som med fantasins hjälp bemöter svåra och såriga frågor, både de som ligger i tiden och de tidlösa, skriver Mia Österlund, äldre lektor vid Åbo Akademi och docent i litteraturvetenskap.
I ett historiskt perspektiv har barnboken förhållit sig olika till hanteringen av svåra ämnen som övergrepp, rasism och ojämlikhet. Hur barnböcker utformats i olika genrer och nyskapande genrehybrider har genomgående varit beroende av de uppfattningar om vad barn och barndom är som råder vid en särskild tidpunkt. Synen på barnet kan vara allt från romantiserande, en syn på barnet som miniatyrvuxen, till en utopi om barnet som ska frälsa vuxenvärlden från allt som skaver, tänk dagens klimathot och demokratiunderskott.
Olika sätt att se på barndom bestämmer vad som är ”svåra” ämnen
I vissa tider och vid vissa brytpunkter härbärgerar barnboken flera olika och motstridiga sätt att tänka kring vad barndom är. Det sätter spår i berättelserna. Redan Heinrich Hoffmanns bilderbok Der Struwwelpeter (1845) eller Pelle Snusk, i Finland utgiven som Drummel-Petter eller lustiga historier och tokroliga bilder för barn i översättning av Zacharias Topelius, belyser hur synen på barn och på uppfostran kan genomsyra en barnbok.
Hoffmanns satir över fostran och dåligt beteende är en av barnbokshistoriens mest omdiskuterade texter; där brinner en flicka som leker med tändstickor upp och en pojke som suger på tummen får den avklippt. Boken lyfter både frågan om svåra ämnen och hur de behandlas, och berättargreppet ger svallvågor genom århundradena. Vad är ett svårt ämne? Vad får man berätta för barn? Och hur? Det är ständigt återkommande frågor för den skönlitterära barnlitteraturutgivningen.
Det svåra hör ihop med demokrati
En god barnbok kännetecknas av hoppets princip. Det går att berätta om så gott som vad som helst, men att frånta läsaren hoppfullhet anses inte okej. Dagens rättframma syn på barndom, där kungstanken är att barn är medborgare med rättigheter – barnkonventionen både gestaltas och följs i exempelvis normkritiska och demokratifostrande böcker om barns rättigheter– har öppnat dörrarna på vid gavel för svåra ämnen. Det är inte det att svåra ämnen behandlas som är kruxet, utan hur det görs.
Norska Gro Dahle i samarbete med Svein Nyhus eller Kaia Nyhus Dahle är praktexempel på samtida bilderböcker som inte väjer för svåra ämnen: syskonincest (Bläckfisken 2019), nätporr (Sesam, Sesam 2018), våld i hemmet (Den arge 2009). Uppsåtet är inte att snaska och frossa i tabubelagda ämnen, men att sträva till en konstnärligt finkaliberad gestaltning i ord (Dahle är också poet) och bild, ofta i dialog med sakkunniga. Böckerna kan väcka anstöt, men att de finns vidgar fältet och respekterar barnläsaren.
En barnbok som står upp för barnet
Barn har inte alltid behandlats väl, och gör det inte nu heller. Det kostar på att vara barn. En barnlitteratur som väjer för det svåra – för barn som misshandlas eller dör, för barndomens sorgkanter, är knappast en barnlitteratur att ta på allvar. När Nordiska rådets barnlitteraturpris lanserades gavs publikationen Den nordiske børnebog (2016) ut. Där tecknade danska bilderbokskonstnären Rasmus Bregnhøi en satirisk serie över hur den nordiska barnboken måste vältra sig i problem för att tas på allvar. Serien kan läsas här.
Frågan om de svåra ämnena och deras lämplighet för barn är alltså fortsättningsvis brännande. Varför ska just barn påtvingas en tillrättalagd berättelse om vad vi är och vad det innebär att vara i världen? Visst ska barnboken sjuda av ljus, lättsamhet och livslust, men blir det på bekostnad av det svåra saknar ljuset djup. Svenska Ulf Stark och Anna Höglund bemöter problematiken i bilderboken Skuggbarnen (2014) som skildrar en värld där skuggorna sopats undan och allt blivit ljust och glatt. Men där också fantasin och berättandet skrumpnar.
Mer och mer mångfald – röster som hörs
Ulf Stark var tidigt ute med att varna för en alltför normerande syn på berättandet för barn. Måste alla sälar ha flytväst, frågade han polemiskt. I ivern att vara inkluderande och beakta mångfald vilar risken att bli för tillrättalagd. I finlandssvensk bilderboksutgivning finns en tydlig kurva där mångfald skildras allt mer påtagligt. Bokbarnen är bruna, bär glasögon eller är feta utan att det är något särskilt med det. Linda Bondestam är en av dem som arbetar inkluderande. I hennes stadsmiljöer bär personer slöja eller är bruna. Men greppet är inte nytt, Tove Janssons muminböcker, som är stilbildande i Norden, är sinnebilder för mångfald med sin grundprincip att varje litet skrutt och knytt är välkommet med i gemenskapen.
Vår tid har återpolitiserat barnboken. Den är ofta språkrör för förändring, ställer sig resolut på barnets sida.
Vår tid har återpolitiserat barnboken. Den är ofta språkrör för förändring, ställer sig resolut på barnets sida. Det liknar vad som hände under tiden kring 1968 då den svenskspråkiga barnboken blev mer öppet politisk. Gunnar Ohrlanders och Helena Henschens barnroman När barnen tog makten (1969) är en fantasi om samhällsrevolution. Klimatfrågor klev också in i barnboken då gröna tankar spirade i samhället och satte avtryck i exempelvis Kaarina Helakisas Elli-Velli karamelli [Elli-Velli karamell] (1973) samt Inari och Leena Krohns Vihreä vallankumous [Den gröna revolutionen] (1970) som gärna såg barnet som svaret på klimatkollapsens och konsumtionssamhällets framfart.
Ideologier formar barnlitteraturens frågor
I det pågående projektet ”Den svenska barnlitteraturforskningen och -kritiken i Finland” (Svenska litteratursällskapet i Finland 2022–26), kallat Tippelill, kartlägger vi uppkomsten och utvecklingen av en barnbokskritik- och forskning. Då vi gör nedslag i digitalt arkivmaterial hos säg Zacharias Topelius på 1840-talet är det solklart att de tankar kring barnboken – som kom att bli tongivande i Norden – bygger på ideologi. Men det visste vi från förr.
Hans dotter Toini Topelius, en av Svenskfinlands intressanta queerpersoner, skrev vårt lands första flickbok, I utvecklingstid (1889) och recensionerna är samstämmiga i att flickskildringen är för emanciperande, med ”smak av pamflett”. I tiden var frågan om hur flickor förväntas vara en av de svåra frågorna, och Toini Topelius tampades med den. Genom barnlitteraturhistorien löper sådana stråk där tematik återkommer. Hur det är att vara flicka är ett outslitligt motiv, i dagens utgivning omgärdat av samtyckesdebatt, dynamiken på sociala medier och solidaritet som i Fula tjejer-serien (2020–22) av svenska Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson.
Det svåra hanteras bäst med konstnärlig komplexitet
Under de senaste decennierna har mångfalden och representationen fullkomligt exploderat i barnboken. Utgivningen kännetecknas av att den är bred och därför svårnavigerad. Det finns drösvis av intetsägande, på näsan-skrivande bruksböcker med undermåligt berättande i text och bild där mångfaldstänktet penslats på med för bred eller gräll pensel.
Hur mycket barnboken än vurmar för att inkludera ska den inte stanna i att släta ut. Tvärtom höjs den konstnärliga pulsen bara om ambivalens, komplexitet, det udda, underliga och oväntade ges spelrum. Genom att bejaka det svåra – något som också innebär att formexperiment och komplexitet finns i själva berättandet och formspråket – hittar barnlitteraturen ständigt nya vägar.
