sakkunnig, SFV
Byt ut ordet “handledning” mot “undervisning”
Så kom Pisa-resultaten, och med dem en flod av inlägg, analyser, förklaringar och förslag i medier och diverse forum. Mer och mindre insatta personer erbjuder synpunkter och förklaringar. Framför allt är det den sjunkande läsförståelsen som ger upphov till det en professor i en tidigare omgång av Pisa och PIRLS kallade “läspanik”. Nu måste det bli ordning på detta med läsning.
De sjunkande resultaten i Pisa är naturligtvis oroväckande. Men lika oroad är jag över det som framgår av en rapport som Nationella centret för utbildningsutvärdering, NCU, har gjort. Den visar att elevernas utbildningsvägar börjar skilja sig åt redan under de första åren i den grundläggande utbildningen. I praktiken betyder det alltså att elever som i årskurs tre placerar sig i den lägsta respektive den högsta kunskapsgruppen fortfarande tillhör samma grupp i årskurs 9. Förutom att det här har följder för elevens val av studieinriktning på andra stadiet visar rapporten att det finns ett samband mellan föräldrarnas socioekonomiska ställning och elevens skolframgång.
Så här är det inte meningen att det ska vara. Läroplanen för den grundläggande utbildningen har många formuleringar som står i bjärt kontrast till det NCU:s studie visar. Jämlikhet, rättvisa, stöd, uppmuntran och möjlighet att nå sin fulla potential är framträdande värderingar. På samma värdegrund vilar även småbarnspedagogiken och andra stadiets utbildning. Man kan alltså fråga sig vilken roll läroplaner och styrdokument egentligen har, om det som formuleras inte går i uppfyllelse.
Man kan alltså fråga sig vilken roll läroplaner och styrdokument egentligen har, om det som formuleras inte går i uppfyllelse.
För tillfället pågår en revidering av läroplanen för den grundläggande utbildningen. Genom att se över målen i de enskilda ämnena, liksom vitsordskriterierna, ska elevernas lärande, välbefinnande och grundläggande färdigheter stärkas, säger man på UBS. Som ett sätt att försäkra sig om att alla elever har tillräckliga kunskaper och färdigheter när de går ut nian ska man formulera lägsta godkända nivå i ämnena, och ge elever möjlighet att gå om en årskurs för att hinna inhämta det som krävs för att flyttas upp till följande. Jag kan omfatta tanken, att gå vidare utan tillräckliga grunder leder till en ond spiral. Kunskapsluckorna växer och eleven blir alltmer efter. Senast i trean måste man alltså ingripa för att få eleven med på tåget. Gärna tidigare, för barnets ordförråd i dagisåldern har betydelse för läsförståelse och skolframgång långt upp i årskurserna.
Skolans uppdrag är utan tvivel bland de viktigaste i vårt samhälle. Hur viktigt kanske omfattningen på läroplanen för den grundläggande utbildningen får visa, dryga 1400 sidor plus alla lokala läroplaner. Omfånget och komplexiteten ter sig övermäktig, i synnerhet för lärare som ska jonglera alla mål, centrala innehåll, kompetensområden, kriterier och värdegrundsformuleringar när de överför dem till undervisning.
En rensning är alltså välkommen. Risken föreligger nämligen att mängden av målformuleringar och principer, som alla skilt för sig kan omfattas, skapar en etisk stress hos lärare. Hur ska man kunna leva upp till allt detta? När världen blir alltför komplicerad, efterfrågar vi enkla lösningar, vilket är mänskligt. Då kanske fokus flyttas till det som är konkret, som vitsordkriterierna. Och om så sker smalnar undervisningen till det som går att mäta, och planeringen sker bakifrån, från bedömningen snarare är från syftet och uppdraget.
Det är dags att återupprätta lärarens roll och (återigen) börja betrakta undervisning som en konst, där läraren i sitt eget klassrum fattar meningsfulla beslut grundade i kunskap och erfarenhet.
De finländska lärarna är, även i internationell jämförelse, välutbildade och kunniga. Läroplanen ger dem stort handlings- och beslutsutrymme och en läroplan som upplevs realistisk kan utgöra ett verkligt stöd i arbetet. Därför har jag ett alldeles eget förslag, nu när vi sett Pisa-resultaten och i konsensus bedömt att läroplanen är alltför omfattande: Byt ut ordet ”handledning” mot ordet ”undervisning”. Det är dags att återupprätta lärarens roll och (återigen) börja betrakta undervisning som en konst, där läraren i sitt eget klassrum fattar meningsfulla beslut grundade i kunskap och erfarenhet.
För ord har betydelse, och om lärarens uppdrag i årskurs 1 (mål 5) är att ”sporra och handleda eleven vid läsinlärningen…”, så är det givetvis i linje med den kunskapssyn som formulerats i läroplanens avsnitt 2.3: ”… eleven har en aktiv roll. Eleven ska lära sig att ställa upp mål och lösa problem…”. För mig förefaller arbetsfördelningen dock skev. Elevens aktivitet kunde riktas mot det som krävs för att bli en god läsare, nämligen läsning, många timmar läsning. Och läraren å sin sida kunde får ett tydligare uppdrag och högre grad av respekt för vad läsundervisningen kräver: förståelse för det komplexa i arbetet med läsning, böcker, skolbibliotek samt vårdnadshavare och andra vuxna som hjälper barn och unga att bli läsare. Kanske det kunde vara en väg framåt?
Temat Läroplanen belyser ämnet ur flera olika perspektiv. Du kan läsa de andra artiklarna via den här länken.
