På enhjulingens sadel återupptäckte Vesa Purokuru sin kropp: “En ny port öppnades i mitt liv”
Han är läraren och konsulten som i 40-årsåldern blev besatt av att cykla på enhjuling. Genom cirkuskonsterna hittade han tillbaka till sin kroppslighet, och i dag coachar Åbobon företagsledare, lärare och privatpersoner med kroppen som kompass. Lärorikt har träffat Vesa Purokuru för ett samtal om hans egen resa, och vad som händer när vi börjar lyssna på kroppen – i klassrummet, på scenen och som terapi.
År 2002 led mot sitt slut, och julen närmade sig. Vesa Purokuru trängdes i butikerna på stan i jakt på julklappar till sina fem söner. Men det här året köpte han också en julklapp till sig själv – något som skulle föra hans liv i en helt ny riktning.
– Högt uppe på en butikshylla såg jag en enhjuling. Det var stundens ingivelse; jag slog till direkt. Redan en längre tid hade jag känt ett behov av att lära mig något nytt. När jag såg enhjulingen föll bitarna på plats.
I sin ungdom var Vesa Purokuru en aktiv basketspelare, men familjelivet och karriären hade tagit över, och det kroppsliga hade hamnat i bakgrunden.
– Tack vare enhjulingen upptäckte jag min kropp på nytt. Det kändes som att en ny port öppnades i mitt liv. Jag blev som besatt och tränade hela tiden.
I början fick han skeptiska blickar av sin fru. Varför skulle en 40-årig familjefar med krävande jobb plötsligt ägna största delen av sin fritid åt cirkuskonster? När familjen tröttnade på hans cyklande tränade Vesa Purokuru i smyg.
– Jag ringde arbetssamtal från enhjulingens sadel, och småningom lärde jag mig att jonglera eller dribbla med en basketboll samtidigt som jag cyklade.
Från klassrummet till cirkusscenen – och tillbaka till kroppen
Vesa Purokuru är utbildad lärare. I början av sitt yrkesliv arbetade han både som klasslärare och rektor på sin hemort Jyväskylä, och senare också med olika projekt inom Utbildningsstyrelsen. Det handlade till exempel om stödet till landsbygdsskolor. År 2000 fick han utmärkelsen “årets klasslärare” av föreningen Finlands Klasslärare rf.
Under de senaste 25 åren har han arbetat som coach och konsult – inom utbildning, i näringslivet och med privatpersoner. Som ledningskonsult har han samarbetat med många av Finlands största företag, flera ministerier, städer och universitet.
– I min coachning har kroppen alltid varit närvarande. Med mina kunder talar jag inte enbart om “action points”, utan utgår också från ett perspektiv där människan är en helhet. Logiskt tänkande och rationella beslut är förstås viktiga, men jag vill också ge plats för den djupare visdom vi når när vi stannar upp och lyssnar på vår kropp.
Stäng ögonen och lyssna inåt
Vi träffas i en lägenhet i en gammal fabriksbyggnad i Åbo. Byggnaden är en del av Manilla – ett nätverk för kulturaktörer i staden. Här håller Vesa Purokuru på att bygga sitt nya arbetsrum. Vi sitter i köket. I salen intill brukar han öva med enhjulingen och jongleringsbollarna, samt hålla workshops i improvisationsteater och personlig utveckling.
Vesa ber mig att stänga ögonen. Tystnad råder. Bara kaffekokarens porlande och de svaga knäppningarna från väggar och tak hörs, så som det gör i gamla hus.
– Välj en känsla, till exempel sorg. Var i kroppen känns den?
Bakom mina slutna ögon frammanar jag känslan och observerar vad som händer i kroppen. Axlarna faller framåt och mellangärdet drar ihop sig. Bröstkorgen vill sjunka in. Så känns sorgen i min kropp.
Cirkus, teater och terapi – så fann Vesa kroppens visdom
Efter att Vesa Purokuru hade bemästrat enhjulingen njöt han stort av att framträda inför publik. Han skapade performanceverk och föreställningar – bland annat monologen Veitsenterällä som handlar om hans personliga utveckling. Men under de senaste åren har cirkusen fått ge vika för en mer djupgående kontakt med kroppen.
– Cirkus handlar ofta om att skapa en wow-effekt hos publiken, men med tiden smög sig också djupare känslor in i mina föreställningar. Numera har cirkuskonsterna fått karaktären av fysisk teater.
Någon i publiken berättar om en verklig känsla eller upplevelse, och sedan gör vi en improviserad scen som gestaltar den.
Purokuru leder tre teatergrupper som alla arbetar med improvisation. Men det är inte frågan om traditionell impro, där handlingen drivs av skådespelarnas kontinuerliga associationer. I stället bygger föreställningarna på verkliga upplevelser. Det är ett kroppsligt uttryck där teater och terapi möts.
– Någon i publiken berättar om en verklig känsla eller upplevelse, och sedan gör vi en improviserad scen som gestaltar den. Målet är att personen kan få nya insikter genom att se sin upplevelse speglad av skådespelarna.
Våra kroppar bär gamla trauman och gammal visdom
Kaffet är färdigt och Vesa Purokuru dukar fram varsin kanelbulle. Han berättar om sin släkt – om sin farfars krigstrauman och sin fars barndom när familjen splittrades och tvingades lämna hemmet i Karelen.
– Ett trauma kan gå vidare genom generationer – men så gör också visdom. Kroppen bär på uråldrig erfarenhet. I mig finns mina förfäders kunskap: rädslan för fiender och vilddjur, driften att överleva, kärleken och gemenskapens betydelse. Jag är inte bara 63 år, utan jag är frukten av miljoner år av “produktutveckling”. Det är visdom som samlats över otaliga generationer.
Vesa Purokuru beskriver hur han tidigare var en typisk finländsk man som hellre slätade över och tryckte ner känslor än att tala om dem.
Cirkusen ledde till improvisationsteatern och vidare till utbildningar i rörelse- och dansterapi. I samma livsskede gick han igenom en skilsmässa, vilket gav honom anledning att på allvar fördjupa arbetet med sina egna känslor. Tantra och mindfulness blev viktiga verktyg. Vesa påpekar att västvärlden ofta missförstår tantra och att det handlar om mycket mer än sexualitet.
– Mänskligheten har länge värderat fakta och logiskt tänkande högt, vilket gjort att det konstnärliga, andliga och kroppsliga hamnat i skymundan. Kognitiv terapi är bra, men minnen lagras inte bara i medvetandet utan också i kroppen. Därför får vi inte glömma kroppen när vi arbetar med att frigöra trauman.
När känslor tar plats i klassrummet: öva på känsloanatomi
En del av Vesa Purokurus arbete är att coacha lärare. Två frågor återkommer ofta, säger han: barnens skärmtid och deras emotionella färdigheter.
– Vi måste lära barn att känslor är okej och inte behöver tryckas ner. I stället för att släta över kan vi fråga var i kroppen känslan sitter. Jag kallar det känsloanatomi – en enkel övning som lärare kan göra i klassrummet.
En känsla är kroppens sätt att uttrycka ett behov. Det lönar sig att lyssna, och inte köra bort den.
Vesa Purokuru nämner boken Hjärnstark av Anders Hansen, som visar att motion är minst lika effektivt som terapi. Att hjälpa barn att bli mer medvetna om den egna kroppen ger dem fler verktyg att förstå och hantera känslor.
– Övar man på känsloanatomi blir känslorna mer bekanta, och man lär sig att acceptera dem. En känsla är kroppens sätt att uttrycka ett behov. Det lönar sig att lyssna, och inte köra bort den.
Purokuru beskriver också känslor som en skyddsmekanism och en påminnelse om att stanna upp och reflektera. Ofta sitter reaktionerna djupt, i minnen från tidig barndom när föräldrarnas uppmärksamhet kunde upplevas som en fråga om liv och död.
– Samma känslominne återvänder senare i livet, även när situationen inte är lika allvarlig. Men den pekar på ett behov. Om man till exempel identifierar osäkerhet kan man fråga sig: Vad skulle få mig att känna mig trygg? Kanske behöver jag en kram.
Balans i rörelse – kroppen vet vägen till välmående
Kaffekopparna är tömda, och vi går ut på stan i Åbo för att ta bilder. Vesa har med sig en enhjuling med utomhusdäck. På en av broarna över Aura å kliver han upp på den och börjar jonglera med käglor.
Enhjulingen hålls upprätt bara i rörelse och den blir en metafor för kroppen och livet i stort: balansen uppstår när vi rör oss, när kropp och tanke samspelar. Motion, relationer, närvaro, mat och sömn – när de bitarna är på plats mår människan bra, säger Purokuru.
– Det gör gott att ta en stund för sig själv, och bara godta den man är: all trötthet, alla rusande tankar, att man sovit dåligt … Att bara andas och försöka återknyta kontakten till sin kropp, och minnas hur intimt det kroppsliga hör ihop med vårt välmående.
Läs också de andra artiklarna i temahelheten Kropp och kunskap – länken är här.
Profil: Vesa Purokuru
- Vesa Purokuru är coach och facilitator med lång erfarenhet av utvecklingsarbete i både privat och offentlig sektor, liksom med privatpersoner.
- Han arbetar med att utveckla arbetsgemenskaper, lösa konflikter och kriser, stötta förändringsinitiativ och stärka välmående på arbetsplatser.
- Purokurus coachning utgår från ett helhetsperspektiv där också kroppen är närvarande, inte bara intellektet.
- Genom sitt cirkus- och teaterintresse har han uppträtt med performanceverk och pjäser, och han skriver även dikter.
- Vesa Purokuru grundar sin coachning på rörelse- och dansterapeutiska arbetssätt, mindfulness och tantra.
- Via den här länken kan du läsa mer.
Misslyckandets filosofi – lär dig växa genom att våga falla
I samband med att Vesa Purokuru lärde sig att cykla med enhjuling utvecklade han något han kallar för “misslyckandets filosofi”. Den består av sex olika steg – som var och en som måste lära sig något riktigt svårt är tvungen att gå igenom.
- Skam: Känslan av att vilja fly och sluta när man gör något som känns pinsamt (som att jonglera och åka enhjuling som vuxen).
- Hat: Frustrationen när det inte fungerar och allt känns djupt störande.
- Vardag: Att acceptera processen, “det är så här livet är just nu.” Man misslyckas, men fortsätter.
- Acceptans: Misslyckandet blir din vän. Det är okej att inte lyckas.
- Lek: Man experimenterar med sina misslyckanden, kanske de kan leda till något nytt?
- Innovation: Ur leken föds nya idéer och förnyelse.
