Respons är inte kritik – det är omtanke

Mitt namn är Barbara Huldén, och jag är beroende – beroende av positiv respons. Jag vet att jag inte är ensam.  

Respons påverkar och respons kan vara avgörande för hur det går för någon i framtiden. Jag har jobbat som lärare i svenska och kommunikation under en lång tid i livet och det hör till min vardag att ge respons.

Eftersom jag själv behöver positiv respons för att fungera optimalt är jag frikostig med att se andra, bekräfta och visa uppskattning. Om man redan tidigare bemött någon med artighet är det lättare att ge – och få – återkoppling när något har hakat upp sig. Den som uppfattar respons som personlig kritik kommer antingen att bli sårad eller försöka försvara sig.

Som studerande minns jag att jag ibland fick respons på någon text jag tyckte var relativt färdig, bara för att sedan inse att den inte var det. Responsen fick mig att känna att processen gick bakåt, men så var det inte. Processer går framåt, det blir bättre och skrivprocesser måste få ta tid.

Theodore Roosevelt lär ha sagt: ”Tro att du kan och du är halvvägs.” För den som utför ett arbete handlar det om att tro på sina egna förmågor. Responsen ska vara konstruktiv. ”Helt bra” är inte konstruktiv respons, och att bara ta fram en texts dåliga egenskaper är inte heller konstruktiv respons. Det är viktigt att kontrollera hur responsen har tagits emot. Missförstånd förekommer ofta.

För att ge konstruktiv respons ska man så långt det går visa hur något kan bli bättre med tydliga exempel hämtade från texten och undvika att ge värdeomdömen. Responsen ska ges utifrån var i skrivprocessen skribenten befinner sig. I högskolevärlden behöver responsen baseras på kunskap. Allmänt tyckande kan vara direkt kontraproduktivt.

Respons är nämligen inte kritik. Där kritik handlar om att ge ett värderande omdöme på en färdig text är responsen i stället en dialog som syftar till fortsatt utveckling.

De styrkor vi har är färdigheter som vi kan utveckla. Styrkorna beskriver det goda i oss och hjälper oss att hantera motgångar som vi oundvikligen råkar ut för i livet. En pedagog som sätter fokus på sina egna och andras styrkor får kraft att orka.

Då jag i början av mitt yrkesliv undervisade nior i modersmål och vi hade läst en bok om katastrofen i Tjernobyl ville jag ha kommentarer på boken. Då börjar en elev i klassen sitt inlägg så här: 

–        De va nu någå mummon som ble dit och ”kasvatta sina kaalin”.

Min respons på den kommentaren blir positiv.

–        Precis, bra att du kom att tänka på det. Vad innebär det?

Det var där dialogen började och tog fart. Eleverna använder ofta blandspråk i klassrummet så situationen är autentisk. ”Kasvatta sina kaalin” betyder att ”odla sin kål” på svenska.

En metod som jag ofta återkommer till är hamburgarmetoden: Börja med det positiva och lyft fram det som mottagaren gjort bra. Ge därefter korrigerande respons. Avsluta med positiv respons en gång till och stärk responsmottagarens tro på att hen kan lyckas.

Hamburgarmetoden kan tillämpas på alla relationer där respons ingår, inte bara mellan lärare och studerande utan också mellan kollegor, i parförhållanden och mellan föräldrar och barn.

Med den här texten vill jag påminna mig själv och andra om att stanna upp och fundera på hur vi ger respons och varför. Jag vill gärna fortsätta att diskutera hur vi i vår undervisning genom medveten återkoppling kan hjälpa barn, unga och studerande att se sin egen potential och fortsätta framåt.

• Respons