Om när ett Knytt besteg Mount Everest

Vi befinner oss femhundra meter in på en vandringsled i Österbotten. Regnet smattrar på de femtio regnjackor som bildar en lång, färgglad orm genom den regngrå höstskogen. Men nu har ormen tappat svansen. Alla Ronja rövardöttrar, alla Emil, Pippi Långstrumpor och Snusmumrikar traskar på med sina genomblöta ryggsäckar. För ett litet otröstligt Knytt tar det stopp. 

“Hur långt är det kvar?”Jag har slutat räkna hur många gånger jag fått frågan, under inledningen av denna mulna utflyktsdag. Det är cirka tre kilometer kvar, och Knyttet har skavsår. Stövlarna har halkat över de hala stenarna och mössan har åkt ner i takt med humöret. I den stunden vill jag som lärare helst säga, gärna lite strängt, skärp dig! Alla andra går ju! Det är bara lite regn! Istället ber jag i mitt inre om övernaturligt tålamod.

En liten röst påminner mig om att det kan vara svårt för ett Knytt att upprätthålla sol i sinnet, om det lite för länge har regnat i hjärtat. Särskilt på en stenig stig i en blöt skog där alla andra tycks ha gått vandringsleder hundra gånger, och man själv inte är van. Hur ska jag kunna frambringa hopp i de gråtblanka ögonen som skymtar under den droppande mössan?

Hur ska jag kunna frambringa hopp i de gråtblanka ögonen som skymtar under den droppande mössan?

Jag säger: “Vet du vad? Nu är vi bergsbestigare du och jag. Vi är på väg upp för Mount Everest. Det är världens högsta berg. Vi kommer att klara det!”

Knyttet blinkar och något sprakar till. Ett skifte i det ledsna. 

“Om vi bara tar oss upp på krönet där borta så kommer du att känna hur luften blir kallare. Det är för att vi börjar komma rätt högt, förstår du? Det viktigaste för en bergsbestigare är att aldrig ge upp. Vi ger aldrig upp.”

Stövlarna börjar stappla iväg över rötter och stenar och snart står Knyttet uppe på kullen och hojtar glatt att det minsann är kallare luft på toppen. Det ropar hjärtligt att man kan se både isbjörnar och pingviner, och att det är väldigt vackert. I det här läget kväver jag en kommentar om att det varken finns isbjörnar eller pingviner på Mount Everest, och ger mig hän åt den fantasilek som jag själv startat. 

Med nyfunnet mod klättrar vi vidare. Ibland måste vi vara tysta för att inte riskera att ramla och ibland utbrister vi “Oh, vad vackert det är på Mount Everest”. Knyttet märker inte längre att det regnar. Det har bestämt sig för att ta sig upp till toppen av världens högsta berg. Skavsår eller ej. En bergsbestigare ger aldrig upp. Snart kan vi båda känna doften av en härlig lägereld, leta sig fram mellan de tunga höstdropparna. Knyttet har till sin egen förvåning tagit sig ända fram. Förmågan att fantisera tog oss hela vägen. Fantasin dränkte min irritation och tände Knyttets förlorade hopp. Förmågan att skapa en spännande och vacker inre värld väckte motivationen till liv, och gjorde situationen hanterbar. 

Våra barn och unga lever idag i en värld som ofta erbjuder dem färdiga, uttänkta världar med väldigt litet utrymme för egna tankar. Vi är ständigt uppkopplade, utsatta för intryck och serveras idéer fortare än vi hinner tugga i oss dem. Men det är i det stilla och tysta som den egna fantasin får rum. Förmågan att skapa inre bilder, hopp om en ljusare värld. 

När mycket visar på allt som är eländigt, hopplöst och avigt så behöver något inom oss kunna skapa andra bilder. Bilder som kan hjälpa oss att se isbjörnar och pingviner där de egentligen inte hör hemma. Bilder som gör det som är fult, vackert. Bilder som för oss samman och tänder gnistan. Bilder som får oss att orka ända upp till toppen, även om det skaver på hälen. 

• Motivation och engagemang