Lyssna också på oss lärare när skolans framtid diskuteras
Skribent
biträdande rektor
tidigare styrelsemedlem i FSL (numera suppleant)
ordinarie medlem av FSL:s förbundsfullmäktige
Jag läser ytterligare en tidningsartikel om något som skolan borde göra och känner en bekant frustration byggas upp. Den här gången är det att förbättra elevernas allt sämre kondition, eller var det kanske att i större utsträckning tala om det psykiska måendet? Betona hållbar utveckling, lära eleverna emotionella och kommunikativa färdigheter; listan på saker som samhället tycker att skolan borde satsa mera på kan göras lång. Samtidigt höjs röster för att skolan borde sätta fokus på att träna basfärdigheter, läsning, skrivning och räkning. Som lärare är det lätt att bli lite matt av de här uppropen, dels för att det är många av de här sakerna som vi redan gör i skolan i dag, dels för att det är så hemskt mycket vi borde hinna med.
Under den senaste tiden har debatten om den finländska skolans framtid gått het, framförallt sedan Undervisnings- och kulturministeriet presenterade sin bildningsöversikt som visade på sjunkande bildningsnivå i landet och försämrade inlärningsresultat. Det har inte varit brist på tyckare i debatten, vilket som sagt inte är ovanligt när man talar skola idag. Vad säger lärarna då? Är de också överraskade över de dalande resultaten och de ökande klyftorna?
Nja, det kan man väl inte påstå. För den som under de senaste tio åren fått se grundfinansieringen för utbildningen skäras ner, för att sedan lappas på med olika spetsprojekt som plåster på såren är nedgången en väntad konsekvens. Glappet mellan elever som kommer från socioekonomiskt starka hem och svaga dito har blivit större och lärarnas arbetsbörda har successivt ökat i takt med att reform efter reform genomförts. Kortsiktig projektfinansiering som både ska sökas och redovisas har bidragit till utbildningsanordnarnas ojämlika utgångslägen, en finansieringsmodell som dessutom omöjliggjort kontinuitet i planeringen av utbildningen.
Den del av skolsystemet som kanske allra ivrigast har debatterats den senaste tiden är det tredelade stödet. Och det med fog, det är en dysfunktionell del av vår skola som fått till och med justitieombudsmannen att ryta till. I dag har allt flera elever behov av stöd för sin skolgång, men hur det här stödet förverkligas kan se väldigt olika ut. Det ideala vore naturligtvis att utgå från elevens behov och tilldela resurserna därefter, men risken är att en elevs ökade stödbehov endast syns i lärarens dåliga samvete. Det finns i dag ingen automatik i att en överföring av en elev från en stödnivå till en annan genererar några resurser i form av speciallärare eller möjlighet till delning av grupp. När andelen elever med olika typer av anpassningar blir allt högre säger det sig självt att det inte går att differentiera undervisningen i en stor grupp så att allas behov blir tillfredsställda. Detta drabbar inte bara de svaga eleverna, risken finns att läraren är tvungen att sänka den generella nivån på undervisningen för att alla ska klara sig.
Då vår målsättning är en jämlik utbildning behöver vi också lägga vikt vid skolans kompensatoriska uppdrag. I ett alltmer polariserat samhälle där klyftan mellan rik och fattig ökar, där ett barns socioekonomiska bakgrund i alltför hög grad påverkar barnets möjlighet till studier på högre nivå kan man inte nog poängtera skolans roll i att stöda de elever som behöver det mest. Här behövs ett brett samarbete över sektorsgränserna, där välfärdsområdena tar sitt ansvar för att se till att elevvårdstjänsterna finns tillgängliga för alla elever, oberoende av språk eller hemort.
Så vilka är ljuglimtarna i dagens skola då? Finns de? Tjänar den här debatten något till? Ja, trots att jag känner den där frustrationen är jag glad att det finns en bred samhällsdiskussion om skolans uppdrag och hur det ska skötas. Jag vågar tro på att det nu finns ett brett samhällsengagemang som också kan leda till åtgärder som verkligen märks inne i klassrummen. Min förhoppning är också att det kunde finnas en större lyhördhet för vad vi lärare och rektorer säger. Att vi är betrodda som experter för vårt område och att vi får vara en del av utvecklingen mot en jämlik skola. En skola där vi bejakar mångfald och olikheter, och förmår möta alla elever och ge dem det stöd och de utmaningar de behöver.
