Är vi på väg mot ett Norden med analfabeter?

En dag fick jag ett fem sidor långt kallelsebrev på posten från Mejlans sjukhus. Jag fick läsa det många gånger för att förstå. Ändå gick många saker fel för mig. Jag ska återkomma till fenomenet.

För ett par år sedan intervjuade jag hjärnforskaren Minna Huotilainen, som antydde att bokläsning blir en exklusiv hobby för eliten. Lite tidigare mötte jag i nordiska utbildningssammanhang begreppet multilitteracitet, men i Finland var det ännu nytt för många. Begreppet beskriver vår förmåga att navigera bland olika typer av texter och medier, en nödvändighet i en värld där text inte längre är allenarådande. 

I dag är TikTok, ljudböcker, animerade infofilmer och AI-genererade texter vardag. Är vi på väg mot en framtid där läsning av mer krävande texter är lika ovanligt som att skriva för hand?

I dag ser vi en tydlig trend i vårt samhälle. Bilder och filmer får en allt större betydelse när det gäller att fömedla information. De flesta texter, även Lärorikts, kan man lyssna på. Tillgänglighet är det nya trendordet. Inom yrkesutbildningen där jag arbetar med materialproduktion, ropar studerande efter instruktionsfilmer, max en och en halv minut långa, som om de redan kapitulerat inför den traditionella läsförmågan. Är det här bara en nordisk trend? Det är någonting jag funderar på när jag läser journalisten Anna-Lena Laurèns rapportering i Hufvudstadsbladet om hur tyskarna läser och skriver och värnar om språket, som om det vore ett nationellt gemensamt beslut att upprätthålla en sådan vana. Frågan blir då: riskerar vi i Norden att halka efter?

Om vi ständigt strävar efter att göra allt lättsmält förlorar vi en viktig förmåga: att hantera det svåra.

I Sverige talar man redan om en läskris, och i Finland upplever inte bara jag, att många unga har svårt att förstå vanliga ord. Jag tror att det finns en fara i att överförenkla. Om vi ständigt strävar efter att göra allt lättsmält förlorar vi en viktig förmåga: att hantera det svåra. Förläggaren Tapani Ritamäki poängterar när jag intervjuar honom för Lärorikts artikel att utmanande texter spelar en viktig roll. När vi ställs inför det vi inte genast förstår, kan vi växa som läsare. Säkert också som bildade människor.

Samtidigt behöver vi minnas att språket alltid har förändrats, men nu är farten hisnande snabb. För mig som läst, skrivit och njutit av texter hela mitt liv och andats genom dem, handlar det i grunden inte enbart om språk – det liknar en kulturell förlust. 

Det finns också en paradox. På ena sidan finns en rörelse mot begriplighet – läromedel, nyhetsartiklar och sociala medier strävar efter att nå så många som möjligt, ofta genom att kapa det komplexa. 

Men i en tid där skolor och mediehus anpassar sig till en allt mer uppkopplad och fragmenterad publik, verkar den offentliga förvaltningen stå kvar i en annan tid. Olika medborgartjänster som Kanta, Maisa, TE, Kela. Skatt.fi och allt vad de kallas, erbjuder för det mesta innehåll som verkligen bjuder på motstånd. 

I likhet med brevet jag fick från Mejlans, handlar det om byråkratiska escape-room där det krävs avancerad läskompetens och därtill digtial kompetens för att ta sig fram. Innehållet kräver tålamod som är en bristvara i dag, och därtill en stark förmåga att dechiffrera en stel juridisk terminologi. 

Är klyftan tillfällig, eller riskerar vi att få en tudelning där endast de mest litterata och digitalt bevandrade kan navigera det offentliga systemet? Eller kommer AI att lösa också det här problemet och teknikens hjälpande hand skapa jämlikhet? 

Kommer finländare och andra nordbor bli ett gäng analfabeter? Minna Huotilainen kanske har rätt i att läsning blir en elitistisk syssla, men det är också möjligt att välfärdsregionen Norden, precis som många gånger tidigare, hittar Vägen. Kanske är det läsglada tyskar som ännu är stofiler, medan vi nordbor redan börjat röra i oss riktning mot den sköna nya världen. Hur ser det ut i Asien? Hurdana texter klarar man av att hantera där? Eller har man redan förvandlats till hologram som injiceras med information utan någon mellanprocess i form av text eller bild. 

Allt det här funderar jag på efter att ha arbetat med Lärorikts nya tema Läskunnighet. Utifrån mitt utbildnings- och journalistikperspektiv ser jag tyvärr ingen konsekvensanalys inom det här området. Det göms bakom mantrat ”världen förändras snabbt, framtiden vet vi ingenting om och därför måste vi nu bara göra”. Frågan kvarstår ändå. Ger vi verkligen våra unga de rätta verktygen för att kunna hantera sina liv, nu och i framtiden?

Här kan du läsa alla artiklar i temahelheten Läskunnighet.

• Läskunnighet