Är du redo för en djupdykning in i de mörka knutarna av dagens skola? Kukka Cedercreutz levererar i sin bok Koulu kuilun reunalla en käftsmäll som inte lämnar läsaren oberörd. Antalet lärare som lämnar yrket med krossade illusioner och trasad hälsa är stort. Hennes analys beskriver hur grundskolan, som brukade vara Finlands stolthet, mår i dag.

Lärarnas röst hörs genomgående i Kukka Cedercreutz bok. Det är välkommet – och man kan säga: äntligen! Jag slås av hur sällan lärare citeras i den offentliga diskussionen. Det är ofta beslutsfattarna som får expertrollen trots att de ofta är rejält fjärmade från vardagslivet i våra skolor.

Cedercreutz hör själv till den stora skaran av lärare i Finland som lämnat skolvärlden. Det är en mycket dyr och oroväckande trend som redan pågått länge, och som fortgår i skuggorna. Hur blev det så? Cedercreutz tacklar denna frågeställning och bjuder läsaren på en krass och tankeväckande läsresa.

Varför lämnar lärare yrket?

Cedercreutz har intervjuat tjugo lärare som lämnat yrket, de flesta med utbrändhet och en djup besvikelse över yrkets realiteter i bagaget. Berättelserna är berörande och kan kännas dystopiska för personer som inte arbetar i skolvärlden.

Många beskriver hur de hamnade i en arbetssituation som sakta men obönhörligt körde sönder dem och ofta resulterade i återkommande sjukledigheter. En av de starkaste berättelserna beskriver hur en kämpande, utmattad lärare reagerade då hon fick en bröstcancerdiagnos. Hon kände bara lättnad, en enorm lättnad över att diagnosen skulle ta henne bort från lärarjobbet.

En arbetsbelastning som inte går ihop

Cedercreutz, med 26 klasslärarår i bagaget, konstaterar att det var lättare att vara lärare förr. Men med tiden började glappet mellan förväntningar och möjligheter växa. Och det glappet har bara vuxit sig större under åren. Läroplaner med allt större och mer orealistiska förväntningar på lärarna lanserades. Kraven blev samtidigt allt mer detaljerade. Eleverna förändrades. Vårdnadshavarna förändrades. Samhället förändrades. De vackra orden och löftena tog i kombination med den krassa verkligheten ett allt starkare struptag på lärarna. Och den finländska skolans resultat började falla i snabb takt.

Med tiden började glappet mellan förväntningar och möjligheter växa. Och det glappet har bara vuxit sig större under åren.

I boken får läsaren ta del av analyser kring detta. Reflektionerna är inte enbart baserade på lärarintervjuerna utan hon kompletterar dem smidigt med åsikter från olika sakkunniga inom utbildningsfältet. Här finns många aspekter som skulle vara intressanta att öppna och diskutera vidare. Varför bygger man upp en läroplan som är omöjlig att förverkliga? Vem vinner på det? Hur får man beslutsfattarna att möta verkligheten i klassrummen och se de enorma skillnaderna mellan dem? Hur kan vi garantera alla finländska lärare drägliga arbetsförhållanden? Vem bär ansvaret för elevernas uppfostran? Hur stor tidstjuv är Wilma egentligen? Vad är sist och slutligen lärarnas kärnuppgift och hur ska de få realistiska förutsättningar att sköta den?

Är det acceptabelt att lärare går sönder?

I intervjuerna kommer det fram att det vanligaste rådet och ofta den enda hjälpen en kämpande lärare får, är att hen ska sänka ribban. Ett råd som många av de intervjuade fått av sin chef och som ofta blivit den enda hjälpen de har fått innan de kraschat. Möjligheterna till arbetshandledning är begränsade och den erbjuds i regel för sent. Det är knappast förvånande att desillusionerade lärare lämnar yrket.

Från mina samtal med unga lärare känner jag igen mycket i de intervjuades berättelser: ensamheten, bristen på kollegialt stöd, rektorns osynlighet, det stora glappet mellan utbildning och verklighet, de enorma kraven, osäkerheten och tidspressen. Allt detta skapar ett starkt behov att få bolla sin arbetssituation och få bekräftelse på att man gör rätt. Att bli sedd och uppmuntrad. Att bli sparrad och inkluderad.

Det är svårt att prioritera sin egen hälsa och sitt välmående för en ung lärare. Hur ska man som ung lärare hantera känslan av motstridighet, vad jag förmår kontra min önskan att göra mitt arbete möjligast väl? Arbetsglädje och att känna stolthet över sitt arbete borde vara självklarheter

Vad behöver förändras i grundskolan?

Här har vi en bok som beslutsfattare och påverkare inom utbildningssektorn i Finland borde läsa. Det är dags att modigt lyfta katten på bordet och inse att den finländska skolan på många sätt behöver förstahjälp. Cedercreutz visar i boken också upp en nykter framtidstro, med klara synpunkter kring vad som behöver göras. Förändringar tar tid men vissa är snabbare att implementera. Jag har goda erfarenheter av att även mindre insatser kan vara till stor hjälp. Då tänker jag till exempel på en aktiv satsning på mentorgrupper för lärare, särskilt under de första yrkesverksamma åren.

Det är dags att modigt lyfta katten på bordet och inse att den finländska skolan på många sätt behöver förstahjälp.

För oss som jobbar i skolan ser jag att boken bjuder på många igenkännanden och de intervjuade kollegornas berättelser berör. Ojämlikheten mellan skolor och klasser är skrämmande. Boken erbjuder oss en möjlighet att stiga ut ur vår vardag och se på den ur en utomståendes synvinkel. Det är värdefullt med en sund distans till vårt yrke, ett yrke som vi vill vara stolta över och trivas i.

Sugen på att läsa mer om arbetsvälbefinnande?
Via den här länken hittar du de andra artiklarna i temahelheten Arbetsvälbefinnande.

Lämna en kommentar

Du får gärna kommentera artikeln och diskutera i kommentarsfältet på ett respektfullt sätt. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, och förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot finländsk lagstiftning eller god sed.