På Uncan i Ekenäs blir de ungas röster hörda
För ungdomsledaren Benjamin Ahlfors är delaktighet kärnan i arbetet. På ungdomsgården Uncan i Ekenäs märks det i både små och stora beslut som formas tillsammans med de unga.
Uncan öppnar för lågstadieeleverna klockan två. Barnen hänger av sig jackor och ryggsäckar i tamburen. Några springer direkt till pingis- och biljardborden, andra tar mellanmål från köksbänken.
En kille slår sig ner i soffan med en skål kvarg. Ungdomsledaren Benjamin Ahlfors stannar till.
– Du önskade blåbärskvarg i går. Hur blev den?
Pojken smakar noggrant innan han svarar.
– Jo, den är riktigt bra.
Benjamin Ahlfors berättar att barnen är med och planerar matlistan och att de äldre kan hjälpa till i köket om de vill. Målet är att Uncan ska kännas som ett gemensamt vardagsrum där man tar ansvar tillsammans. Killen ställer undan skålen och springer efter sina kompisar.
I stora salen pågår en biljardmatch. Vid pingisbordet turas några flickor om, och vid matbordet får två barn hjälp med läxorna.
– Det viktigaste är att alla känner sig trygga och kan vara sig själva, säger Ahlfors.
Ungdomarna har förtroende för ledarna på Uncan
18-åriga Angelina Saari dyker upp tidigare än hon brukar. Hon har kommit hit sedan hon var 14 år och säger att Ahlfors och de andra ungdomsledarna har varit till stor hjälp.
– Benjamin är mer som en vän än någon som bestämmer. Man kan prata om allt med honom.
Snart sitter Saari, Ahlfors och några lågstadieelever vid Playstation-konsolen. Ungdomarna har önskat ett nytt spel som laddas ner tillsammans.
Eftermiddagen är fartfylld. I ett hörn spelar några barn kort, i ett annat reder Ahlfors ut en konflikt mellan två pojkar. Vid femtiden börjar fler äldre ungdomar droppa in. Jackor hamnar på stolsryggar och någon ropar efter en kompis.
– Gick det bra på festen i lördags, frågar Ahlfors några flickor som just kommit.
De skrattar och börjar berätta.
Unga vill att vuxna lyssnar ordentligt
I aulan slår sig ett gäng åttondeklassare ner. Snart glider samtalet över på hur vuxna bemöter unga.
– Många vuxna säger nej direkt. Det leder lätt till onödigt maktspel, säger Ahlfors.
Ungdomarna instämmer.
– Speciellt när vuxna är stressade. Då lyssnar de inte alltid, säger Emma Selenius.
– De menar väl, men ibland hindrar det oss från att uppleva saker, säger Olivia Hellberg.
De är eniga om att unga behöver mer frihet och flera möjligheter att göra misstag.
– Vuxna säger att de också har varit unga, men de vet inte hur det är i dag, menar Kiera-Lee Koschinski.
På Uncan känner ungdomarna sig hörda.
– Det viktigaste är att någon lyssnar på riktigt. Benjamin gör det. Han koncentrerar sig och ställer följdfrågor, säger Jimi Mickelsson.
Ungas idéer förverkligas tillsammans
Benjamin Ahlfors konstaterar att skolans läroplan ibland kan stå i vägen för skapande. På ungdomsgården vill han ge utrymme för idéer.
– Jag vill att Uncan ska vara ett ställe där unga får ha egna tankar och där vuxna kan vara bollplank.
Han berättar om mopedutställningen som ordnades första gången i fjol. Idén kom från en praoelev, och tillsammans utvecklade de konceptet. Mopeder och fyrhjulingar radades upp på gården och ungdomar visade stolt upp sina fordon.
– I höst ordnade vi den igen. Vi hoppas att det blir en tradition, säger Ahlfors.
De flesta utflykter planerar ledarna tillsammans med ungdomarna. Tidigare gick sportlovsresorna till närbelägna skidbackar, men ungdomarna ville åka längre.
– Vi kollade tidtabeller och såg att man lätt tar sig till Himos med buss. I vinter åker vi dit för fjärde gången, säger Angelina Saari.
Också mindre önskningar blir ofta verklighet.
– Vi önskade VR-glasögon till Playstation och då köpte ledarna in sådana, säger hon.
Ungdomar behöver platser för fri samvaro
När samtalet glider över till fritiden i Ekenäs beskriver ungdomarna sina dagar.
– Vara på stan, köra moped, komma till Uncan, säger Koschinski.
Andra nämner kompisar, familjetid, hobbyer eller fyrhjuling. Det finns gott om organiserad verksamhet, men en återkommande brist.
– En ishall, säger Mickelsson.
– Vägar utan fartbegränsningar, skämtar Atte Pihlström, som brukar köra fyrhjuling.
Sedan blir tonen allvarligare.
– Det vi saknar mest är ställen där vi kan vara tillsammans. Kaféerna stänger tidigt och det finns inga shoppingcenter, säger Alina Bergsten.
– Här är alltid många man känner och man kan göra allt möjligt. Äta, spela och göra läxor, säger Olivia Hellberg.
Lukas Heinämaa sätter sig på en stol bak och fram.
– Här får vi vara ganska fritt, säger han.
Hur tänker ungdomarna kring skärmtid?
När skärmtiden kommer på tal berättar de flesta att den ligger runt tre till fyra timmar om dagen. Spel, TikTok, Snapchat och olika streamingtjänster dominerar.
– Mest blir det när man inte har något bättre för sig, säger Jimi Mickelsson.
Pihlström tycker ändå att skärmtiden är viktig.
– Jag vill nog vara på skärmen också. Man håller ju kontakt med kompisar på sociala medier.
Angelina Saari berättar att hon försöker komma bort från telefonberoendet.
– Jag vill få mera tid för skoljobb och familjen.
Benjamin Ahlfors konstaterar att ungdomsgården har en spelkonsol, men att man väger upp med gott om annat program.
– Vi ordnar biljard- och pingisturneringar, lagar mat tillsammans och hittar på saker att göra ute på gården.
Unga ska våga ifrågasätta vuxna
När kvällen går mot sitt slut städar några undan biljardbollar och -köer medan andra hämtar sina jackor. Benjamin Ahlfors vill säga något innan alla går hem.
– Jag tycker att det är jätteviktigt att unga utmanar vuxna och vågar kräva att vuxna motiverar sina beslut.
Ungdomarna skrattar.
– Dig vågar man nog utmana. Du blir aldrig arg.
Läs också de andra artiklarna i temahelheten Fritid – länken är här.
