Att samtala är en livskompetens – därför måste barn få öva

Just nu slår många lärare larm. Allt fler barn och unga drar sig undan, är rädda för varandra – och lider av social fobi. Hur hjälper man dem som inte vågar prata med andra?

Forskaren Christine Namdar närmar sig frågan från en helt annan utgångspunkt.

– Man ska inte behöva prata, säger hon och påminner om att vägen in i samtal ofta går via handling.

Att ge barn en roll, en uppgift, ett syfte – det gör skillnad. Det handlar om att hitta något att brinna för. Namdar kallar det socialt entreprenörskap, och det är så hon själv har jobbat – med tydliga resultat.

Bubblorna som gör oss begränsade

Christine Namdar är doktorand vid Åbo Akademi, gästforskare vid Helsingfors universitet och affilierad forskare vid Harvard University i Boston. I dag forskar hon i gängkriminalitet och radikalisering, men är mycket intresserad av hur vi kan bygga in kapacitet bland unga i samhället. 

I ett allt mer individualistiskt samhälle, präglat av skärmar och algoritmer, anser Namdar att många barn förlorat något grundläggande: tryggheten i att tala och lyssna. De rör sig ofta i bubblor, skyddade från människor som tänker olika.

– Vi tror gärna att unga inte vill prata. Men när de får ett meningsfullt sammanhang, en uppgift som känns på riktigt, då händer det något. Då börjar de prata. Då väcks engagemanget.

Högre ljudnivå på rasterna efter mobilförbud

Vid enhetsskolan Polvijärven koulu i Norra Karelen har man på föräldrarnas initiativ infört ett radikalt grepp: under hela det här läsåret är fri mobilanvändning förbjuden under skoltid. Och enligt rektorn Katja Kajava märks skillnaden tydligt när det gäller kommunikationen.

– Rasterna är nu betydligt svettigare för lärarna, säger hon med ett skratt. Det är där förändringen syns mest – tidigare var mobilanvändningen som mest okontrollerad just när eleverna hade rast.

Det är där förändringen syns mest – tidigare var mobilanvändningen som mest okontrollerad just när eleverna hade rast.

Tidigare satt eleverna ofta tysta, sida vid sida, med blicken i varsin skärm. Nu hörs ett helt annat sorl ute på skolgården.

– Ljudnivån har definitivt ökat. Mycket av kommunikationen, särskilt bland yngre elever, är dessutom fysisk. De knuffas, puffas och tumlar runt. Det här har kommit tillbaka. Vi ser också att fler tonåringar faktiskt börjat gå ut på rasterna.

Projekt som bygger kapacitet

Forskaren Christine Namdar berättar om två forskningsprojekt som visar vad som händer när barn och unga får öva på att prata – mitt i vardagen.

Det första stöds av Svenska folkskolans vänner, och genomförs i skolor i Vanda, Esbo, och Mariehamn, samt i samarbete med University of Chicago. I början parade lärarna ihop elever som vanligtvis inte umgås – först två och två, senare i mindre grupper. De fick regelbundet samtala om aktuella teman och reflektera tillsammans.

Sedan infördes något som Namdar kallar Acts of kindness – konkreta goda handlingar i närområdet.

– Det var då det lossnade. Eleverna fick låtsaspengar, gjorde budget, tillverkade och delade ut hundratals ”goda handlingar-armband”. De fick fundera över vem i deras närhet som behövde en vänlig gest. De skapade, planerade, påverkade – och det var då samtalen började komma naturligt.

Positiva effekter av aktiviteter och mobilförbud

Christine Namdar förespråkar aktiviteter som bygger på något mer än att enbart öva teknisk talförmåga. Det handlar om att stärka barnens inre kapacitet – deras känsla av att kunna bidra med något gott i samhället. I vissa skolor som deltog i projektet blev resultaten särskilt tydliga, som vid den mångkulturella skolan i Vanda.

– Flera killar som tidigare knappt vågat säga något började plötsligt delta aktivt. 

Rektorn Katja Kajava i Polvijärvi har också märkt att många unga brottas med naturlig social interaktion – särskilt efter pandemin.

– Det kan handla om svårigheter att vistas i fysiska rum med andra, att prata med okända eller veta vad man ska säga när man kommer in i ett rum.

Rektorn ser inte skolans mobilförbud som en universallösning, men lyfter fram flera positiva effekter.

– För tonåringarna har det varit en lättnad att slippa ha mobilen på kroppen hela tiden. När den inte ständigt pockar på, kan de rikta uppmärksamheten mot sina kamrater i stället.

Plattformen där blivande lärare får snacka

Det andra projektet som Christine Namdar är engagerad i pågår vid Harvard University i Boston. Det sker med hjälp av plattformen Can we talk (Kan vi snacka), och i samarbete med skådespelaren Pen Badgley, känd från olika Netflix-serier. Här får unga lärare och framtida utbildare lära sig att hålla konstruktiva samtal om existentiella frågor. Projektet startade under en period av protester och motsättningar i universitetsvärlden.

– Ingen hade de rätta svaren, men när deltagarna fick göra något konkret och gott, började de också våga tala om det svåra. För att förändra en hel kultur på en skola måste man arbeta utifrån något som sker regelbundet och är enkelt – men samtidigt meningsfullt. 

Tystnaden kan också vara viktig

Christine Namdar lyfter fram vikten av reflektion – både inre och gemensam. Samtal är inte bara en teknisk färdighet, utan en fråga om självkännedom, kritiskt tänkande, empati och mod.

– Barn måste få öva på att prata med andra än sina bästisar. De måste möta olikheter och lära sig att lyssna på någon som inte tycker som de själva, och det är grunden till demokrati.

Barn måste få öva på att prata med andra än sina bästisar.

Men vad händer med de barn som inte vill eller inte vågar prata alls? Namdar har ett klart svar.

– Då måste man börja någon annanstans. Kanske vill du inte prata, men du kanske vill ta hand om ett djur, rädda ett träd eller planera något för din klass. Det är också ett sätt att kommunicera. Vi behöver vara tysta ibland. Det är ett bra sätt att bygga kontakt.

Christine Namdars tre nycklar för att unga ska hitta mening i livet

Reflektion – Förmågan att tänka kritiskt, både om sig själv och andra, för att hitta mening och förstå sin plats i världen.

Dialog – Att kunna samtala och utvecklas genom möten med andra, för att tillsammans kunna gå vidare och skapa förändring.

Learning by doing – Att få öva sina färdigheter i verkliga sammanhang, där unga aktivt deltar i samhällslivet och utvecklar sitt medborgarskap.

• Christine Namdar
• Mobilanvändning
• Skärmanvändning
• Välbefinnande