Trygghet eller yttrandefrihet? Här vill experterna dra gränsen när jämställdheten är hotad i skolan

Det hårdare samhällsklimatet ställer nya krav på lärarna – som behöver vara medvetna om hur de fostrar sina elever att förstå vikten av jämställdhet och likabehandling.

När höstterminen inleds är det modersmålslärare Jacob Töringe som leder det nygrundade jämlikhetsteamet i Gymnasiet Lärkans lärarkollegium. Med i teamet finns också Nina Blomberg som undervisar i religion, livsåskådning och hälsokunskap.

När samhällsklimatet blir mer polariserat och fler uttrycker sig sexistiskt, rasistiskt eller homofobiskt märks det också i klassrummen.

– Skolan är en spegel av samhället. När samhällsklimatet blir mer polariserat och fler uttrycker sig sexistiskt, rasistiskt eller homofobiskt märks det också i klassrummen, säger Blomberg.

När de här situationerna inträffar är det viktigt att läraren ingriper. Det handlar om att tydligt markera både för den enskilda eleven och för hela klassen var gränserna går för att bibehålla jämställdhet och trygghet i skolan.

– Majoriteten av de unga anser att ett rasistiskt eller sexistiskt språk inte är acceptabelt, men de har kanske själva svårt att säga ifrån. Därför får den minoritet som tycker om att provocera för mycket utrymme. Till lärarens ansvar hör att visa exempel på hur man kan markera och ingripa, säger Jacob Töringe.

– Det är viktigt att reagera direkt, men inte alltid nödvändigt att genast föra en diskussion när ett övertramp sker. Det räcker ofta med att tydligt markera för klassen att beteendet inte är acceptabelt och att informera eleven som agerat olämpligt om att saken diskuteras vid ett senare tillfälle, tillägger Blomberg.

Rätt ord för rätt tillfälle

Diskrimineringslagen kräver att skolorna har en likabehandlingsplan och lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män kräver en jämställdhetsplan. I många skolor, bland annat i Lärkan, har dessa slagits ihop till en jämställdhets- och likabehandlingsplan. Målet är att skolan ska vara en trygg plats för alla elever.

För att uppnå detta krävs ett ständigt och aktivt arbete, inte enbart vid konflikter i klassrummet. Som lärare handlar det om att hela tiden vara medveten om hur små, vardagliga val kan bidra till en mer inkluderande miljö.

– Om vi ska se en film i klassrummet väljer jag gärna en normbrytande film istället för en heteronormativ. Och jag brukar tala om min partner istället för att säga min fru, säger Jacob Töringe.

Nina Blomberg påpekar att det finns en missuppfattning om att ett mer inkluderande språk skulle handla om begränsningar och förbud.

– När jag undervisar i hälsokunskap brukar jag tala om personer med livmoder eller penis. Det handlar inte om att jag skulle tycka att man inte får tala om män och kvinnor. Men i hälsokunskapen diskuteras livmoderns funktion och då blir person med livmoder ett mera naturligt ordval. Det här brukar jag förklara för eleverna.

Ett annat exempel är benämningar på könsorgan, som används som svordomar. Att tillrättavisa elever för att säga “fula ord” fungerar inte, i stället gäller det att avdramatisera orden.

– Studerandena använder ord som fitta eller vittu ofta. Orden i sig är inte problematiska, så länge de inte används på ett kränkande sätt. Om någon elev använder dem som svordomar brukar jag bara svara att vi diskuterar fittan senare under kursen, säger Blomberg.

Skolornas jämställdhetsplaner är svaga och har fel fokus

Salla Myyry, som är forskare vid Östra Finlands universitet, har i sin doktorsavhandling undersökt hur jämställdhetsplanerna har förverkligats i sex finländska kommuner.

– Jämställdhetsplanerna är fortfarande på en grundläggande nivå. Kvaliteten på planerna är i många fall svag. Förverkligandet av jämställdhetsplanerna hänger på lärarnas och ledningens personliga intresse, samt enskilda handböcker och utbildningar.

Eftersom planerna syftar till att främja jämställdhet mellan könen, borde de även belysa hur mobbning kan hänga samman med kön, sexualitet eller heteronormativa antaganden.

Det är vanligt att skolorna inte har utrett jämställdhetssituationen bland eleverna, eller att de har utrett den på ett bristfälligt sätt. Av den anledningen innehåller skolornas planer sällan åtgärder som direkt syftar till att främja jämställdhet mellan könen.

– Planerna kan till exempel beskriva hur man ska ingripa mot mobbning, men sambandet mellan mobbning och kön lämnas ofta obehandlat. Eftersom planerna syftar till att främja jämställdhet mellan könen, borde de även belysa hur mobbning kan hänga samman med kön, sexualitet eller heteronormativa antaganden. Att inkludera dessa perspektiv skulle tillföra en viktig dimension kring maktrelationer och ge en djupare förståelse av mobbning i skolan.

Våga prata om kön

Ett av resultaten i Salla Myyrys doktorsavhandling är att kön är ett laddat och känsligt ämne i diskussioner i och om skolan, vilket kan leda till att lärare kan känna sig förvirrade och osäkra.

– I skolans snabba vardag är det inte alltid helt tydligt vad som händer i situationer som rör kön, eller hur man bäst bör agera.

Salla Myyry forskar för tillfället i hur lärare hanterar situationer som de upplever som förvirrande. Målet är att använda de spänningar som diskussioner kring kön väcker för att utveckla bättre jämställdhetsplaner och hitta nya pedagogiska metoder för skolans jämställdhetsarbete.

– Det som lärare kan göra för att förbättra jämställdheten i skolorna är att vara medvetna om sitt eget beteende, och vilka könsrelaterade antaganden de själva gör. Dessutom är det viktigt att lärarna vågar föra samtal med eleverna om kön.

Acceptera egna brister och jobba vidare

Nina Blomberg och Jacob Töringe har båda jobbat med jämställdhets- och likabehandlingsfrågor tillsammans med lärare. Samma frågeställningar tenderar att dyka upp år efter år, och ibland känns det som att utvecklingen stampar på stället.

– I diskussionerna med lärare och annan personal är det vanligt att de går i försvar och anser att likabehandling och jämställdhet inte passar in i det egna ämnet. Vissa vill fortsätta använda förlegade termer, som exempelvis n-ordet. Andra är överdrivet försiktiga och rädda för att ha uttryckt sig fel.

Att uppleva att “man inte får säga något mera” är ett sätt att skjuta ansvaret från sig själv på samhället.

Nina Blomberg säger att nyckeln är att inte ge upp, trots att begreppen kan upplevas som förvirrande. Jämställdhetsarbete handlar om att hela tiden rannsaka sig själv.

– Att uppleva att “man inte får säga något mera” är ett sätt att skjuta ansvaret från sig själv på samhället. Men faktum är att de flesta av oss har gjort saker som inte är okej, det gäller bara att acceptera det och jobba vidare.

Nina Blomberg understryker hur viktigt stödet från skolans ledning är för att lärarna ska kunna jobba med de här frågorna. Det måste finnas tid och förståelse för att diskutera jämställdhetsfrågor.

– Normförändring kommer inte av sig själv, utan kräver otroligt mycket arbete. Därför är det viktigt att alla i skolan är med i det här arbetet, även skolans ledning. 

Trygghet trumfar yttrandefrihet

Som i så många andra sammanhang är trygghet den grundpelare som all positiv förändring måste vila på. Enligt Nina Blomberg och Jacob Töringe har en trygg skolmiljö positiva effekter på flera nivåer.

– Studerandena vet vilka regler som gäller. De som behöver ett tryggt rum får det, och de som brukar uttrycka sig provocerande lär sig att formulera sig sakligare, säger Töringe.

Nina Blomberg håller med.

– Som lärare behöver vi komma ihåg att skolan ska vara en plats där alla kan vara sig själva och känna sig trygga. Yttrandefrihet är viktigt och alla elever har rätt till sina åsikter. Men om yttrandefrihet sker på bekostnad av trygghet så går tryggheten före.

• Antirasism
• Fostran
• Jämställdhet
• Rasism