”Barn behöver vuxna som kan säga nej”

I åtta brev, skrivna under olika rubriker, diskuterar psykologen Keijo Tahkokallio och specialläraren Aulikki Uski vad man, enligt dem, kan utläsa av de försämrade PISA-resultaten när det gäller den finländska skolan och fostran. De tar också fasta på hur allt tidigare krav på självstyrning påverkar inlärningen och hur den förändrade fostringskulturen syns i skolan och hemma. Breven bygger på personliga reflektioner och exempel ur verkliga livet.

De är väldigt eniga i sin syn på vad som har hänt när fostran av barn och unga har förändrats under de senaste årtiondena. Keijo Tahkokallio talar om en förändring av hela fostringskulturen som har lett till att barn har sämre möjligheter att klara de motgångar som livet bjuder på. I korthet handlar det om att vuxna har överlåtit makt åt barnen och därmed förlorat sin auktoritet. Han poängterar att många verkar vara rädda för att vara en auktoritet, eftersom de blandar ihop det med att vara auktoritär.

Det här gäller både föräldrar och lärare, hela vuxenvärlden. Vuxna har räknat med att om man ger barnen rätt information så kan det självstyrande barnet fatta ett bra beslut. Men för barn är rätt beslut det som ger omedelbar tillfredsställelse – och att springa efter omedelbar tillfredsställelse förstör livet, enligt Tahkokallio.

Utöver att barnen har fått ta över makt av de vuxna och fått mer krav på sig, i form av att de förväntas vara mer självstyrande, har skolmiljön förändrats. Fler större enheter och öppna lärmiljöer har lett till olika problem. Ytterligare har skärmarna kommit in i vår vardag, också i barnens vardag. Dessutom är lärarna utmattade, inte bara av utmaningarna i skolvardagen, utan också av alla projekt som skolan och lärarna förväntas förverkliga. I boken nämns bland annat att de som fattar beslut om utbildningsfrågor inte riktigt känner till hur skolvardagen ser ut.

Ett exempel på vad vuxna behöver göra handlar om att sluta ställa frågor och istället uppmana och berätta hur en sak ska göras.

Barn behöver vuxna, och barn behöver vuxna som vågar sätta gränser och säga nej. Det här gäller både hemma och i skolan. Ett exempel på vad vuxna behöver göra handlar om att sluta ställa frågor och istället uppmana och berätta hur en sak ska göras. Sluta fråga barn om de ”vill klä på sig och gå ut” eller elever om de ”vill skida varvet till slut eller vända tillbaka till skolan genast” (det här är ett exempel från boken). Säg istället ”nu klär vi på oss och går ut” eller ”nu skidar vi varvet till slut och sedan går vi tillbaka till skolan”. ”Vänta” är ett ord som Tahkokallio beskriver som lärarens magiska ord. Men det gäller att lära sig att använda ordet rätt.

I boken finns flera konkreta exempel på hur en lärare kan handskas med olika kniviga situationer. Här finns exempel på hur Keijo Tahkokallio själv skulle hantera en elev som vill sitta under bordet under lektionen, när alla andra elever snällt sitter vid sina bord.

Ett annat problemområde som skribenterna lyfter upp är mobiltelefoner och användningen av skärmar. Boken gavs ut 2024, och trots att den är så färsk har det skett ett dramatiskt skifte i skolvärlden gällande just skärmanvändningen under skoldagen, eftersom telefoner och andra mobila enheter är förbjudna att användas under lektionstid utan tillstånd inom den grundläggande utbildningen sedan den 1 augusti 2025. Många skolor har också gått in för ett förbud under övrig skoltid.

Tahkokallio och Uski är samstämmiga, och till och med lite för eniga om vilka problem som finns – och hur de uppkommit. Jag saknar lite mer dynamik i boken. Den skulle ha vunnit på en dialog där skribenterna skulle ha utmanat varandra lite mer. Brevformen är gemytlig, men boken skulle ha mått bra av ett mer stringent grepp. Trots mina invändningar är boken läsvärd, här finns många saker som både föräldrar och pedagoger kan reflektera över. Många av frågorna är också sådana som dyker upp i den offentliga debatten med jämna mellanrum, utmaningar och problem som många som jobbar i skolvärlden vittnar om.

• Fostran