Suosittelen 

Ett par år efter att vi flyttat från Uppsala till Helsingfors tyckte vi att det skulle göra susen för vårt äldsta barn att gå ett år i skola på finska. Hon gick då i Degerö lågstadieskola. Där finns ingen gymnastiksal. För innegymnastiken promenerade barnen till Herttoniemenrannan ala-aste. Vi tänkte att den blir bra.  Samma läroplan, samma kunskapskrav, lika utbildade lärare. Hon skulle lära sig finska, på samma sätt som hon och lillasyster hade lärt sig engelska när de gick ett halvår i skola i USA. Knackigt och jobbigt i början, men rätt fort ändå tillräckligt bra. Eventuella kunskapsglapp skulle knappast få livslång betydelse. Tänkte vi då.  

Jag tänker det fortfarande. Nej, blev dock svaret från Helsingfors stad, utan desto mera krusiduller. Jag kan förstå det även om jag var och är av annan uppfattning. Nej till språköverskridande skolsamarbete är det förväntade i vårt nuvarande system där särhållande av svenskspråkiga och finskspråkiga barn och lärare är ett av fundamenten för hur tvåspråkigheten förverkligas i praktiken. Den hållningen är också det största hindret för barn att lära sig svenska och finska. Men ser man bortom den finns det många möjligheter som i dag används alltför lite. 

Den mest underutnyttjade och omedelbart tillgängliga är alla de samlokaliserade finsk- och svenskspråkiga skolor som byggts under de senaste 20 till 30 åren runtom i Svenskfinland.

Den mest underutnyttjade och omedelbart tillgängliga är alla de samlokaliserade finsk- och svenskspråkiga skolor som byggts under de senaste 20 till 30 åren runtom i Svenskfinland. För ett år sedan sammanställde regionförvaltningsverket en rapport som visar att det då fanns 37 sådana byggnader med totalt 82 samlokaliserade skolor. Lite mer än var sjätte svenskspråkig grundskola delar alltså lokaler med en finskspråkig skola. Fler planeras och byggs. 

Ska man lära sig ett annat språk går det bäst genom att använda det. Vill man lära sig finska är det alltså bra att prata finska, med sådana som kan. Man kunde därför tro att de många samlokaliserade skolbyggnaderna skulle sjuda av samarbete. Att lärare från svensk- och finskspråkiga skolor skulle undervisa tillsammans, på eget språk men för elever från båda skolorna. Att skolmiljön skulle genomsyras av landets tvåspråkighet, i skyltar, affischer, matlistor och scheman. Att tvåspråkiga elever kunde röra sig i och mellan sina båda språk, möjliggjort av en miljö där ämnena är de samma, läroplanen är gemensam och det omgivande samhället är delat. 

Så är det inte. 

Samma Svenskfinland som är bekymrat över de egna barnens kunskaper i finska och finnarnas kunskaper i svenska verkar aktivt välja bort det språkerbjudande som ligger rakt framför näsan. Som kan ge välbehövlig talad finska till dem som behöver det, och som också kan ge många fler finsktalande kontakter med svenskan. Som inte kräver ny organisation eller ny lagstiftning, eller omgärdas av lönehinder eller ansvarsproblematik eller risker för att majoritetsspråket tar över.  

Det är faktiskt nästan bara att göra. Krävs två rektorer som vill, resurser för att få uppstarten att fungera, och vilja från lärare och övrig personal för samarbete och nya metoder. Vill man veta hur man ska göra finns det beskrivningar av och forskning om hur man gör där det sedan länge insett värdet av att arbeta över språkgränserna, som till exempel i Edsevö i Pedersöre eller Isnäs i Lovisa. Suosittelen. 

• Finskakunskaper