Stå stadigt – barn växer av gränser 

Vem har rätt att fostra mitt barn? Frågan kändes nästan absurd, men när jag landade i Stockholm i början av 2010-talet, fick jag anledning att ta en match med den. Jag hade som högstadielärare och rektor i den finländska skolan upplevt mitt fostransansvar som i det närmaste en självklarhet, och ganska oproblematiskt.

I min nya tillvaro som lärarutbildare i Sverige fick jag lov att slipa ner mitt – i svenskt perspektiv – lite väl raka sätt. Min upplevelse var att lärarna i Finland axlade rollen som fostrare med större självförtroende än de svenska kollegerna, och här, bland lärarutbildare, handledare ute på skolorna och lärarstudenter i Sverige, gällde det att vara försiktigare. Även om jag ibland kände att min lite sorglösa inställning till frågan om fostran upplevdes som befriande.  

En av anledningarna (men det finns säkert många!) till att frågan om fostran upplevs på olika sätt i Sverige och Finland kan spåras till läroplanerna. Även om andemeningen i ländernas läroplaner är snarlik, har det givetvis betydelse vilka ord som används, och hur de används. I läroplanernas första kapitel beskrivs som känt skolans värdegrund och uppdrag.

I den svenska läroplanen, Lgr22, används ordet fostran fyra gånger, och då läser man bland annat: ”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet mellan människor är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”

I den finländska läroplanen, LP 2014, förekommer ordet fostran hela 70 gånger, och här hittar jag till exempel följande:
”Varje skola som ger grundläggande utbildning har som uppdrag att undervisa och fostra. Detta innebär att varje elevs lärande, utveckling och välbefinnande ska stödjas i samarbete med hemmen. /…/ Den grundläggande utbildningen ska fostra eleverna till kännedom om de mänskliga rättigheterna och till att de högaktar och försvarar dem.”

Då finner jag det lättare att se hur den finländska läroplanens raka tydlighet och hänvisning till de mänskliga rättigheterna kan ta gestalt i skolans fostransarbete.

I lärarjargong kallas de här första kapitlen i läroplanen ibland för ”poesidelen”, och visst kan man i den sverigesvenska läroplanen se det poetiska. Orden är vackra, men hur överförs de till skolvardagen? Då finner jag det lättare att se hur den finländska läroplanens raka tydlighet och hänvisning till de mänskliga rättigheterna kan ta gestalt i skolans fostransarbete.
I artikel 1, som alltså inleder förklaringen om de mänskliga rättigheterna, står det: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” 

Skolans primära uppdrag är undervisningen. Fostran sker, menar jag, genom rutiner och regler, alla skapade för att på bästa sätt främja förutsättningarna för elevernas lärande. De här reglerna och rutinerna bygger ofta på sunt förnuft. För att få sin skollunch får man lov att snällt stå i led en stund, och genom att hälsa på varandra, i korridorerna och i början av en lektion, ser vi varandra. Det har en betydelse.

I skolvardagens konkreta handlingar, där elever och lärare respekterar varandra, lever alltså skolan upp till sitt uppdrag, både gällande undervisning och fostran. Det kräver ett vuxenansvar, att våga och kunna sätta ner foten och visa hur ”en anda av gemenskap” bidrar till en lärmiljö där både elever och lärare har arbetsro. Och då behöver man ibland vara rak och övertydlig, så där typiskt finländsk, som mina svenska före detta arbetskamrater skulle säga. 

• Fostran
• Läroplanen