Från sandlådan i Tölö till tunghäftan i Ekenäs

Under det tidiga 1980-talet tillbringade jag mycket tid i sandlådor på olika håll i Främre Tölö i Helsingfors. Tempelplatsens lekpark låg precis runt hörnet, Peikkopuisto likaså.  

Sandkaksbak och körning med leksaksbil var min huvudsakliga sysselsättning. Trots att jag gick i svenskspråkigt dagis träffade jag ofta jämnåriga små äppelkindade representanter för språkmajoriteten vid sandlådans kant. De lärde mig ord som lapio, auto och tule tänne. 

Min spirande finska vokabulär frös och vissnade över en natt. Jag var fem år gammal när flyttlasset gick västerut, först till Ekenäs och några år senare till Tenala. De följande fjorton åren tillbringade jag i ett Västnyland närmast hermetiskt förslutet mot Taxellska paradoxers potentiella hot.

De följande fjorton åren tillbringade jag i ett Västnyland närmast hermetiskt förslutet mot Taxellska paradoxers potentiella hot.

Jag talade svenska med mina föräldrar, syskon, kompisar och släktingar. Jag gick i svenskspråkig skola, hade svenskspråkiga hobbyer, och i matbutiken, biblioteket, på idrottsplanen och på stan gick snacket uteslutande på svenska. Jag läste Kalle Anka och Sagan om ringen på svenska – och rattade in Yle X3M:s föregångare Radio X.

Glosorna och grammatiken i Tiedot talteen fastnade inte, lärobokens namn till trots. Jag vill å mitt yngre jags vägnar beklaga detta för mina välmenande lärare, men redan då hade min okunskap i det andra inhemska tagit sitt grepp om mig, och vuxit till en besvärlig del av min identitet. 

För jag ville verkligen lära mig finska, samtidigt som jag genuint upplevde mig vara sämre än nästan alla andra. Efterkälkens hopplöshet blev starkare än den studieambition jag borde ha uppbådat, och elativen, illativen, och allativen translativerades till ett närmast komitativt kasuskaos.

Och jag var alldeles för självmedveten och blyg för att bara öppna munnen och våga prata. Det är Ekenäs fel, tänkte jag. Det är bara här och kanske i Österbotten det finns sådana som jag. Redan i Karis kan alla finska. Och i Helsingfors talar alla finlandssvenskar bättre finska än svenska. Det var jag övertygad om.

I dag väljer omkring 35 procent av de finlandssvenska abiturienterna den medellånga finskan i studentexamen. För vissa är valet av nöden tvunget, för andra är det strategiskt – de vill inte trängas ut i normalfördelningens nedre marginal av sina tvåspråkiga medskribenter. 

Medellång finska hörde inte till kutymen våren 2000 när jag med bleka kinder och svettiga handflator plitade det långa språkprovet i studentexamen, som skulle resultera i en lubenter aprobatur – plumpen i mitt annars rätt välpluggade studentexamensbetyg. Samtidigt var jag uppriktigt lättad över att ha blivit godkänd. 

Och ändå var det först när flyttlasset återigen gick till Helsingfors som jag på allvar tvingades möta skammen i min skraltiga finska. För även om universitetsstudierna gick på svenska så träffade jag flera finskspråkiga: först i butikskassor och i form av journalistiska intervjuobjekt – men senare även i form av nya vänner.

Jag upptäckte också till min stora förvåning att alla finlandssvenskar i Helsingfors inte talade en felfri finska.

Jag upptäckte också till min stora förvåning att alla finlandssvenskar i Helsingfors inte talade en felfri finska. Några av dem skämdes också över sin klena finska vokabulär – kanske rentav mer än jag. Jag hade ju ändå Ekenäs att skylla på.

Att tala finska innebär nästan alltid att tala sin samtalspartners modersmål. Den egna osäkerheten förstärks av att den man talar med behärskar språket ut i fingerspetsarna, och galant kan svänga sig med en för sammanhanget perfekt avvägd stilistik. Skillnaden till att tala engelska är påfallande, där många diskussioner förs utan att någon har språket som modersmål.

Långsamt, under årens lopp, släppte tunghäftan. Att inte kunna finska är inte längre en del av min identitet. Fortfarande lever jag största delen av min vardag på svenska, men numera griper jag gärna chansen att tala finska. Jag kan exempelvis se fram emot att ha finskspråkiga gäster, bara för det enkla faktum att jag får konversera på finska en hel kväll. För jag har lärt mig att älska detta märkvärdiga, poetiska och rika språk – som ländar till kreativitet på sitt helt unika sätt.

Lingvistiska saltomortaler på mitt andra inhemska gör jag fortfarande inte. Ofta är känslan den av en ständigt parerande balansgång på stundtals rangliga styltor. Mången gång tvingas jag falla tillbaka på svenskan eller engelskan när neuronerna i talflyktens hastighet inte lyckas rota fram det korrekta finska ordet ur hjärnbarken.

Men jag gillar att tala finska. Kanske någon anser att jag är en dålig finlandssvensk eftersom jag i officiella sammanhang så sällan hävdar min rätt att tala mitt modersmål. För numera talar jag finska av helt själviska orsaker. Efter alla dessa år av skam och tunghäfta njuter jag av att äntligen få höra mina tankar formas till finska ord och fraser som obehindrat får flöda ur min mun.

• Finskakunskaper