De tomma hemmen lyser blåa efter skoldagens slut

Mitt analoga armbandsur slår ett. Min puls höjs. Jag tittar ut på några bruna löv som tappert försöker hänga kvar på trädet i snålblåsten. Meddelanden från min tioårige sons klocka dyker upp i en app på min telefon. Jag ser att han försöker ringa sina klasskompisar, samtalen varar i snitt sju sekunder. Min puls stiger ytterligare. Får han napp idag? Är det någon som vill dela sin eftermiddag med honom? En halv timme senare ringer han mig och säger att de flesta ska hem och spela Fortnite och sedan ska de på träningar. Han är ett barn som inte är intresserad av den typens spel och han är oftast för trött efter skolan att orka delta i ledda klubbverksamheter. Han skulle helst bara vara, leka fritt inne eller ute men i sällskap. 

Hans röst är tunn och uppgiven. Jag försöker uppmuntra honom att gå till biblioteket en stund eller att ta en cykeltur. Han slår på luren och jag märker hur jag börjar svettas. Mitt nästa jobbmöte skall just börja och jag vet inte hur jag skall klara av att fjärrstyra honom samtidigt som min totala närvaro behövs någon annanstans. 

Jag tänker med avund på mina vänner som bor i Sverige och Danmark där det finns ledd fritidsverksamhet upp till årskurs sex.

Så kan en eftermiddag vara i familjer med barn som går på trean och uppåt. Mitt nervsystem hade ett annat lugn då han gick på eftis då jag visste att det finns trygga vuxna tillhands och näringsrika mellanmål. Jag tänker med avund på mina vänner som bor i Sverige och Danmark där det finns ledd fritidsverksamhet upp till årskurs sex. I Danmark kunde också klubbverksamheten ha kvällsöppet så att föräldrarna hade en möjlighet att jobba längre eller ha en egen kvällsaktivitet. Finlandsmodellen är ett tappert försök att erbjuda barnen gratis hobbyer direkt efter skolan men de populära grupperna fylls snabbt och det täcker inte alla eftermiddagar i veckan. Sällan är ungdomsgårdarna direkt kopplade till lågstadieskolor och de har inte svensk verksamhet varje dag.

När skoldagen slutar skulle det vara idealiskt ifall det fanns ett öppet vardagsrum direkt kopplat till skolan för elever med möjlighet till prestationslös fysisk aktivitet och kravlös kreativ verksamhet. En möjlighet att få samexistera med sina klasskompisar och fördjupa vänskapsrelationer med närvarande ungdomsledare som kan ingripa ifall det behövs. Ett tryggt rum, en plats för gemenskap. Istället lotsas barnen in i skärmens värld från den skärmfria skolan. De som är med i spelet är ofta i ett flow-tillstånd och kan glömma tid och rum medan de som inte är det blir ensamma. Och ingen vill bli lämnad utanför så det är totalt förståeligt att föräldrar gör allt i sin makt att det inte ska ske och därför tillåter skärmar på eftermiddagarna för barnens ro och sin egen. Men vad är de långsiktiga följderna av detta? 

Oftast hinner inte förvärvsarbetare som inte kan jobba på distans hjälpa till med läxor och laga ett varmt mål mat till barnen innan en eventuell kvällshobby börjar. Det betyder att barnen själva måste lära sig att värma mat eller äta halvfabrikat före sin hobby medan läxläsning och samvaron sker just innan läggdags då barnet kommit hem. Det är inte så konstigt att så många finländare föredrar att jobba hemifrån för att få logistiken att gå ihop. Att förkorta arbetsdagen till sex timmar skulle inte bara öka hjärnhälsan utan också stöda barnens skolprestation oavsett socioekonomisk status. 

Som barnkulturpedagog drömmer jag om att tillgängliggöra fritiden för alla barn, att möjliggöra prestationslös fritid i samvaro. Då skulle också de vuxna få tillgång till en fri tid, en stund att andas och återhämta sig för att sedan igen kunna vara närvarande för det vi ska värna mest om i samhället just nu – barnen.  

Läs också de andra artiklarna i temahelheten Fritid – länken är här.

• Fritid
• Föräldraskap